Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Hilary Mantel ”För in de döda”

Det som provocerar med Hilary Mantels författarskap är att skvaller och anekdoter är lika viktigt som den ”objektiva sanningen”.
Det som provocerar med Hilary Mantels författarskap är att skvaller och anekdoter är lika viktigt som den ”objektiva sanningen”. Foto: John Haynes

Historisk häxbrygd ger hjärtsnörp. Hilary Mantel förnyar den historiska romanen med sina böcker om det engelska 1500-talet. Gabriella Håkansson läser en författare som sätter kvinnorna och känslorna i centrum.

Roman

Hilary Mantel
”För in de döda”
Övers. Jesper Högström
Weyler

Jag lärde först känna Hilary Mantel genom hennes lysande artiklar i London Review of Books. Hon brukar recensera tunga böcker om franska revolutionen och äldre engelsk historia, men visar också en dragning mot det kuriösa. Typiskt Mantelska ämnen är häxor, helgon, mord och encyklopedier över det oförklarliga. Personligen kände jag direkt en valfrändskap med denna britt som dras till historiens ödespunkter samtidigt som hon aldrig släpper blicken från det udda, det bisarra, det perifera.

När Mantel 2009 fick Man Booker prize för ”Wolf Hall” – den första romanen i sviten om statsmannen Thomas Cromwell – blev jag förvånad över hur formellt avancerad den var. Jag hade trott att Mantel skulle vara en lättillgänglig författare, men så visar hon sig vara en riktig modernist! När romanen blev ämne för en kritisk diskussion om hur man får och inte får skriva historiska romaner blev jag upprörd. I dag när andra delen, ”För in de döda”, har utkommit på svenska och projektet fått fastare konturer vill jag dra en lans för Hilary Mantel. Men först några ord om själva böckerna.

Thomas Cromwell är en av de mest gåtfulla figurerna i brittisk historia (ej att förväxla med den puritanske upprorsmakaren Oliver Cromwell). I Sverige är han kanske mest känd bland fackmän, så precis som med Shakespeares historiska dramer så måste man nog känna till en del om Henrik VIII och hans epok innan man ger sig i kast med Mantel.

Statsmannen Cromwell är alltså trilogins huvudperson. I ”Wolf Hall” lyckas den ofrälse lagvrängaren klättra och få platsen som kungens personliga sekreterare. Han driver igenom skilsmässan mellan Henrik och hans första fru Katarina av Aragonien trots att påven motsatt sig detta, och han bryter därefter med Rom så att kungen kan gifta om sig med frillan Anne Boleyn. Slutligen ser han också till att få motståndsmannen och lordkanslern Thomas More halshuggen. Romanen mynnar ut i att kungen drar till Wolf Hall, där den inflytelserika familjen Seymour har sitt säte.

Andra delen, ”För in de döda”, tar vid där den första boken slutar. Cromwell roar sig med falkjakt på Wolf Halls ägor när kungen plötsligt blir betuttad i Seymours dotter Jane. Nu vill han gifta sig med henne i stället. Det blir Cromwells uppgift att lösa dilemmat och hitta ett giltigt skäl att upplösa äktenskapet med andra hustrun. Hemma i London går Anne Boleyn intet ont anande med landets blivande tronföljare i sin mage. Men det dröjer inte länge förrän onda rykten börjar göra sig gällande: det är en bastard, hon har bolat runt, det har förekommit blodskam. Kan hon rädda sig genom att gå i kloster? Ett tragiskt missfall och sedan är valmöjligheterna uttömda för stackars Anne. Det blir galgen.

Det är så sorgligt att man får hjärtsnörp. Faktum är att jag aldrig har läst en bok som så kliniskt detaljerat har skildrat de kungliga fruarnas och frillornas roll i det storpolitiska spelet i Europa. Jakten på en tronarvinge är helt skoningslös, och det av begripliga skäl. Den bästa scenen i ”För in de döda” är när kungen ramlar av sin häst och för några ödesdigra minuter tycks död. Paniken som sprider sig strålar ända ner i märgen på läsaren. Ett enda felsteg och alla på platsen slaktas av tronpretendenterna, ett enda ord och det bryter ut inbördeskrig. Sedan; kaos och anarki.

Här är det på sin plats att lyfta fram Jesper Högströms fantastiska översättning. Han har återskapat Mantels ålderdomligt litterära stil med idogt arbete och stor uppfinningsrikedom. När hörde man ”förpläga”, ”bösta” eller ”frillostånd” senast? Var får han alla vackra och konstiga ord ifrån?

Men tillbaka till kontroversen om den historiska romanen. När ”Wolf Hall” kom ut i England tyckte somliga att Mantels Cromwell skilde sig för mycket från den gängse bilden av den demoniske statsmannen. De konstaterar att hon har begåvat honom med ett inre liv som det inte finns några historiska belägg för och som löper parallellt med de fakta vi känner till. Inte nog med det. Det inre livet styr hos Mantel de yttre händelserna. Kort sagt; hon ger Cromwells handlingar bakomliggande emotionella motiv, som bottnar i kungens sexbehov. Historikerna stod handfallna. Får man göra så?

Shakespearekännaren Colin Burrow gick så långt att han hävdade att ”Wolf Hall” snarare är ett slags alternativhistoria än en historisk roman.

Det är förstås löjligt. Liksom de flesta författare som skriver historiska romaner använder Mantel sig av befintliga dagböcker, brev och forskning, men det som provocerar med henne är att hon lägger lika stor vikt vid de små detaljerna. Anekdoter och skvaller är lika viktiga som den ”objektiva sanningen”. Vi kan aldrig veta vad som ska överleva och leta sig in i historieböckerna. Har man liksom Mantel och jag vuxit upp med en historieskrivning representerad enbart av kungar och krigsherrar är det lätt att drabbas av misstro. Vad hände med alla de andra – kvinnorna, utopisterna, filosoferna och de vars röster ansetts mindre värda?

Framför allt finns det en skepsis mot den inbitna förnuftstro som härskat inom historieskrået. Jag tänker att Mantel försöker komma runt förnuftet och i stället skriva om känslornas inverkan på det historiska förloppet och hennes redskap heter Cromwell. Han är det kärl ur vilket hon utvinner sina berättelser.

Margaret Atwood liknar Cromwells inre vid en besynnerlig och objektiv mörk labyrint, men jag vill gå längre och påstå att Mantels romaner inte ens handlar om Cromwell. De gestaltar ränksmideriet kring kungens alla kvinnor. Det är kvinnorna allt kretsar kring och Mantels stora prestation är att visa hur politiskt betydelsefulla de var.

Det slår mig också att huvudpersonerna, kvinnorna alltså, inte får många ord i böckerna. I stället skulle man kunna sammanfatta Mantels två prisbelönta romaner med att det är åtta hundra sidor hyperrealism där Europas mäktigaste män talar om sina kvinnor. Det är historien vänd uppochned och omblandad till en riktig häxbrygd. En sabbat där de vedertagna perspektiven kastas över ända.