Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Inger Edelfeldt: Kläderna

I ”Kläderna” besjälar Inger Edelfeldt ett antal plagg och avslöjar på så sätt människan under dem. Philip Teir gläds över den bästa svenska novellsamlingen på länge.

Noveller

Inger Edelfeldt

”Kläderna”

Norstedts, 211 sidor

Den finlandssvenska modernisten Henry Parland har skrivit några rader som dyker upp när jag läser Inger Edelfeldts nya, mycket fina novellsamling ”Kläderna”.

”Jag trodde”, skriver Parland, ”det var en människa/men det var hennes kläder/och jag visste ej/att det är samma sak/och att kläder kan vara mycket vackra.”

För Parland handlade det om att urbanisera poesin, om att visa att yta är djup och tvärtom, men också om att ”besjäla tingen” i modernismens namn. Sara Danius har skrivit mycket bra om hur den här metoden fungerar i ett förord till ”Madame Bovary”  – en roman som ju handlar väldigt mycket om kläder och habegär: ”Kjolar kivas. Hattband fladdrar. Korsettband väser.” Enligt Danius är resultatet av tingens animering en ”märkligt utjämnad värld, där människor inte verkar ha mer handlingsförmåga än föremål”.

Inger Edelfeldts noveller bär också på insikten att kläder är mer än rekvisita, att de ibland nästan tycks levande, men att de även fungerar som projiceringsytor, madeleinekakor och lyckobringare.

Här handlar det om en svart hatt, en vinfläckig tunika, en broderad hippieklänning, eller – som i en av mina favoritnoveller – om  en avlagd, väldigt dyr yllekappa från NK, som jagpersonen impulshandlat när hon varit fattig filosofistudent och därför aldrig kunnat göra sig av med. Nu hänger den i hallen och inger ständigt dåligt samvete.

När huvudpersonen kommer hem från en framgångsrik vernissage ser hon sin kappa hänga vid garderoben, Parlandskt besjälad: ”Jag väntade mig nästan att en ärm skulle svänga ut och slå mig.”

Det är en stämningsfull novell, lite Tove Janssonsk i sitt osentimentala anslag (att huvudpersonen bjuder på te i muminmuggar läser jag som en hälsning), och den lyckas exakt fånga den där känslan av förbrukat liv som kan finnas i ett gammalt plagg som man inte förmår slänga. Kanske handlar novellen också om klass och kläder: om hur ett pråligt plagg alltid kommer att sitta fel på en person som inte vill förhäva sig.

Jag är glad över att Edelfeldt återupptagit novellskrivandet –  det är mer än femton år sedan hon gav ut sin senaste samling, ”Riktig kärlek”, och förra romanen ”Fader vår” var en flummig historia om en medelålders kärleksguru, en bok som lämnade mig lite frågande: Är det här satir eller allvar?

Nu tar Edelfeldt igen det med råge. I ”Nyanser av Djuret” har Katja, i sextioårsåldern, gått upp på vinden och hittat en tunika som påminner henne om en förbjuden romans tio år tidigare. Edelfeldt skriver humoristiskt men oförfalskat,  en svår balansgång –  här om den lite träiga Ola som raggar upp Katja på gymmet utan att ge henne några löften. En man med dålig uppfostran vad gäller kvinnor men uppenbar sex appeal, ”inte snygg, men attraktiv”, och Katjas gamla vinfläckiga tunika påminner om hur hon en gång var föremål för Olas lite tafatta, men aggressivt manliga blick.

Att låta alla noveller kretsa kring enskilda plagg och deras bärare är förvånansvärt lyckat, man ser trådar som löper mellan novellerna, och man ser hur en person – till exempel iranska konstnären Shokooh i novellen ”Uppgiften” – kan bära en stil som en annan novellperson aldrig skulle komma undan med.

”Allure” är en isande skicklig novell om en son och hans åldrande mamma. Christine har alltid haft sin yttre framtoning som främsta tillgång, och värderar andra personer enligt samma måttstockar: hur de klär sig, om de är tillräckligt magra. Det finns en förkrossande sadistisk handling här som lämnar både läsaren och sonen alldeles kall.

Edelfeldt rör sig tvärs över klassgränser och familjekulturer, och behandlar också fattigdom i det rika Sverige som ju sägs ”gå som tåget”  – här finns till exempel Vilu, en frånskild teaterarbetare som försöker maximera sina tjugolappar i lågprisbutiken, för att kunna mätta sin tonåring, men som inte kan motstå begäret efter en viss vintageklänning. En modern Madame Bovary direkt ur prekariatet:

”Och hon kände igen hur hennes blick betedde sig på väg från Lidl; hur fattigradarn faktiskt kollade på marken efter något som nån kunde ha tappat. Det hände aldrig nuförtiden, men en gång hade det faktiskt hänt. Att hon hittade en tappad sedel.”

Kläder är en del av de historier vi berättar om oss själva, men de avslöjar också vårt temperament, våra osäkerheter, våra så kallade skitdrömmar. När jag läser Edelfeldt slår det mig att svensk prosa inte alltid är så bra på det här, på ekonomi och mikrosignaler.

Men det gör också ”Kläderna” till en av de bästa svenska novellsamlingar jag läst på länge.