Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jesper Högström: Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderbergs alkoholism blir förtärande. Jesper Högström lyckas ge Söderbergs förfall den rätta grådaskiga dammigheten.
Hjalmar Söderbergs alkoholism blir förtärande. Jesper Högström lyckas ge Söderbergs förfall den rätta grådaskiga dammigheten. Foto: Pressens Bild

Från mobbad nörd till levande klassiker. Ulrika Knutson läser Jesper Högströms medryckande biografi över den mångdimensionelle Hjalmar Söderberg – mannen som spelade schack mot sig själv.

BIOGRAFI
Jesper Högström
”Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg”
Weyler, 535 sidor

 Foto:  Saknade Hjalmar Söderberg sinne för humor? Frågan kryper fram under läsningen av Jesper Högströms – bitvis mycket roliga – biografi över den moderna svenska litteraturens stora hjälte. Strindberg, Heidenstam och Lagerlöf tillhör Litteraturhistorien, men Söderberg är en av oss. Samtida. Klarsynt. Stor stilist, glasklar prosa. Vass, rolig, elak. Ändå: saknar humor.

Det är som en uppenbarelse, och kanske ett tecken på att Jesper Högström inte bara skrivit ett medryckande porträtt av en karl och hans tid, utan faktiskt förmedlar nya drag av den genomtröskade Söderberg. Men litteraturlista saknas, en onödig miss.

Högström mödar sig om att måla epoken runt sekelskiftet 1900, då hela kulturdebatten ångar av könsroller, sedlighet, sexualitet, klasskamp, hädelse och vampyrer. En dramatisk tid. Har man då en stor konstnär framför ögonen vill man gärna skapa ett stort liv åt honom. Vad göra om livet är trångt och unket? Jesper Högström väljer att studera Söderbergs olika manligheter, och resultatet är både intressant och obehagligt. ”Svinaktiga” historier, dassklotter och fylleprat illustrerar den manliga själens obotliga ensamhet.

Unge Söderberg framställs som en mobbad nörd, som värjer sig med ironi och monumental självupptagenhet. Som ung kritiker ser han genialiteten i Frödings debut, ”Guitarr och dragharmonika”, men får utslag av ”Gösta Berlings saga”. Där grundläggs en livslång rysning över Selma Lagerlöf. I Brandes anda gillar han inte ”dameromaner”. Han står varken ut med Selmas stil eller hennes storhet, en allergi som ärvdes av Olof Lagercrantz.

Väl i svängen funderar Hjalle på att tuscha sig under ögonen, för att stryka under uttrycket av hålögd spleen. Han vill vara ”grilljanne”. En kille som hängde på grillen. Uttrycket myntat av kåsören Jörgen i Figaro, en av Söderbergs förebilder. Högström beskriver hur Söderberg strävar efter den fjäderlätta, rörliga tonen – flanörens, reporterns.

Han hamnar på tidning i Kristianstad, och lär sig skriva referat och tvingas umgås med folk. Senare skulle Kristianstad sända honom hans stora passion, litteraturgroupien Maria von Platen. Och även författaren Gustaf Hellström, den unge man som skulle bräda Söderberg i Marias famn, visar sig vara ”son till en underofficer” – från Kristianstad! Och som om inte det skulle räcka: den store kritikern Fredrik Böök, som skulle förfölja Söderberg för hans ”kulturpessimism och brist på viljestyrka” kom minsann från Kristianstad han också.

Söderbergs stora kärlek de här åren är en kastanjebrun skönhet vid namn White Horse, whiskyn på modet. Hans alkoholism är förtärande.

Hjalle förblir estetsnobb. Högström citerar ur önskelistan (!) den unge journalisten skickar hem till familjen julen 1891: japansk papperskniv, långhalsduk av svart moirée att knyta själv, parfymer, vackra (enkla) manschettknappar, vacker brevpress, helst japansk, broderade saker... .

Debuten ”Förvillelser” 1895 gjorde skandalsuccé. Nu gick det bara uppåt. Högström kallar Söderbergs litterära strategi ett schackparti mot sig själv. Långt före modernism och postmodernism finns det en metalitterär nivå i hans böcker.

Söderberg är en lysande kvinnoskildrare, skriver Jesper Högström automatiskt. Jag är inte så säker. Vad vill egentligen Lydia Stille? Vem är Gertrud – mer än en stolt själ? Alla dessa vaga, vackra kvinnogestalter har ju bara en storartad uppgift: att skapa relief åt mannen.

Men Söderberg har en imponerande blick för strukturer och kvinnans utsatthet i den erotiska dansen, även om det är hon som för. Den fria kärleken fick ju konsekvenser. Söderberg skrev under på Ellen Keys program, men låter Martin Birck sätta fingret på den ömmande punkten:

”Han såg klart hur ojämnt spelet alltid blir, när man kommer i närheten av denna punkt, hur all risk och fara i verkligheten ligger på kvinnans sida.”

Med 60 år föregrep han Kristina Michaneks ”Jungfrutro och dubbelmoral”, men i praktiken var Söderberg ingen feministisk agitator. Hans brev dryper av slängar mot blåstrumpor och fula rösträttsfruntimmer. Och ”pighelvetet”. Att behöva ha främlingar i hemmet, och befalla över dem. Usch. Den tjänande klassen skulle försvinna, drömde Söderberg.

Äktenskapet med Märta var ett misstag. Sjuklig och opraktisk, och utan hjälp från maken, klarade hon inte barnens skötsel. Förläggarens hustru Lisen Bonnier grep in och ”städade upp”. Märta Söderberg blev förklarad sinnessjuk, och fick tillbringa resten av sitt liv på hospital. Ett rättsövergrepp, enligt Johan Cullberg och Björn Sahlin, som skrivit Märtas biografi.

Söderbergs stora kärlek de här åren är en kastanjebrun skönhet vid namn White Horse, whiskyn på modet. Hans alkoholism är förtärande. Jesper Högström lyckas ge Söderbergs förfall den rätta grådaskiga dammigheten. En estetsnobb må vara noga med gångklädseln, men grådaskigheten går inte att dölja. Den saknar charm. Spriten fördjupar Söderbergs skrivkramp. Han lever till 1940, men sitt egentliga författarskap avslutar han 1912, med ”Den allvarsamma leken”.

Mänskligt att döma ljusnar det ändå i hans liv. Paradoxalt nyktrar han till av avskyn mot Hitler, blir omutlig antinazist i Segerstedts anda. Det andra äktenskapet med danskan Emilie Voss varar i trettiotre goda år. I breven ritar han små bilder av en penis med vingar, och kallar den ”Slangefugeln”. Jesper Högström ryser å sitt köns vägnar, men män är ju så känsliga. Med tanke på vad Söderberg var mäktig är det ju ganska gulligt.