Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Johan Croneman: Omöjligt att släppa boken om den spionmisstänkte diplomaten

Diplomaten Sverker Åström 1965. Här i samtal med den brittiske utrikesministern Lord Caradon (tv) och hans svenska motsvarighet Torsten Nilsson.
Diplomaten Sverker Åström 1965. Här i samtal med den brittiske utrikesministern Lord Caradon (tv) och hans svenska motsvarighet Torsten Nilsson. Foto: Pressens Bild

Sverker Åström var Sveriges mest kände diplomat under kalla kriget. Men också misstänkt för att gå Sovjetunionens ärenden. Anders Sundelin undersöker mysteriet i boken ”Diplomaten”. Väldigt skickligt genomfört, skriver Johan Croneman.

Anders Sundelin

”Diplomaten”

Weyler, 281 sidor

 

Under en lång följd av år visste de flesta svenskar vem han var, Sverker Åström. En karismatisk toppdiplomat, en man för de stora världspolitiska scenerna. FN-ambassadör, kabinettssekreterare, en av Olof Palmes förtrogna. Han var intelligent, snabb, kvick, beundrad och respekterad. Efter avslutad UD-tjänst och ett sista uppdrag som ambassadör i Paris drog han sig 1982 tillbaka. Han var med och både skapade och formulerade den moderna svenska neutralitetspolitiken.

Han spelade också betydande roller i gigantiska politiska affärer efter kriget: fallet Wallenberg, ryssarnas nedskjutning av en svensk Catalina 1952, det försvunna svenska signalspaningsflyget, den så kallade DC 3:an, Dag Hammarskjölds död etc. 

Efter drygt fyrtio år i diplomatins tjänst kunde han också så småningom, i intervjuer och i sin självbiografi ”Ögonblick” (2003) äntligen komma ut ur garderoben. Vid 89 års ålder berättade han för första gången öppet det som de flesta redan visste, att han var homosexuell. Den gröna och den röda strumpan hade redan innan dess gjort honom berömd. Han var och blev Sverker med både den journalistkår som närmast dyrkade honom och det svenska folk som alltid sett upp till alla som kan ”föra sig internationellt”. 

Jag är uppriktigt talat inte helt säkert på vad det är som författaren och journalisten Anders Sundelin har gjort i boken ”Diplomaten” — men det är väldigt bra, och man kan inte riktigt sluta fundera över det. Han är en fenomenal stilist, har ypperlig känsla för textens dramaturgi, han är noggrann, och så är han så där uppriktigt, personligt ärlig utan att en enda gång ens vara i närheten av att bli privat.

Sundelin är närmast motsträvigt personlig, och det klär honom, och det får bara historien att komma till oss ännu lättare. Och då ska man samtidigt ha klart för sig att ingenting alls är särskilt lätt i den här berättelsen.

Sverker Åström är nämligen trots all offentlighet lite av en gåta, eller kanske bättre: Mycket av ett mysterium. Anders Sundelin skriver en biografi om Sverker Åström utan att det egentligen handlar så mycket om honom — i stället gör han något betydligt mer spännande, något som är ytterst avancerat och väldigt svårt.

Han ringar in Sverker Åström genom att ringa in tiden, omständigheterna, de historiska skeendena. Han berättar otroligt mycket mer om människorna runt omkring Sverker Åström, än om Sverker Åström själv. Men inte särskilt mycket om deras bestämda uppfattningar och tvärsäkra historier och anekdoter kring Sverker, nej, Anders Sundelin vill i detalj veta vad och vilka som var influenserna, och vilken historisk kontext som kom att forma Diplomaten. Utifrån den kontexten kan vi sedan kanske säga något om vem han blev, eller vad han blev — snarare än vem han var.

Det är ett beundransvärt grepp. Anders Sundelins teknik och metod är självhäftande, boken blir omöjlig att släppa. Motsägelserna, det dolda, det glömda och det förträngda kring Sverker Åström sipprar så sakta ut i ljuset, och det blir till exempel lika mycket en historiebok om kalla kriget som en biografi över en av skuggfigurerna. 

Hur hamnar egentligen Sverker Åström i högerkretsarna i sin ungdom, och bland de tysk- och nazivänliga studenterna i Uppsala? Och varför blir han kvar där så länge? Och vad gör han under de där två studieresorna till Tredje rikets Tyskland under 1937 och 1938? Precis som storspionen Stig Wennerström tillbringar han senare, som nyanställd på UD, flera krigsår i början av 40-talet på ambassaden i Moskva. Hade ryssarna en hållhake på honom…?

Mycket tidigt finns det nämligen ett besvärande vittnesmål i Sverker Åströms liv: I april 1954 hoppar den ryske agenten Vladimir Petrov av under ett uppdrag i Australien, han berättar allt han vet om ryskt spionage och ryska mullvadar i väst. I Sverige (där Petrov själv spenderade 6 år i rysk underrättelsetjänst 1941-1947) påstår han att ryssarna både hade lyckats värva en flygöverste (Stig Wennerström) och en toppdiplomat, den senare gick under täcknamnet ”Getingen”. Han minns inte namnet på den ryske spionen, men beskriver honom både rikt och detaljerat, och enligt svensk underrättelsetjänst på plats under förhören i Australien sluter man sig så småningom till att diplomaten han beskriver inte kan vara någon annan än Sverker Åström.

Anders Sundelin kommer fram till samma sak: ”Getingen” och Sverker Åström är samma person. Rikspolischefen Carl Persson, den militära underrättelsetjänsten, och Säpo-chefen själv, P G Vinge, misstänker under främst 60-talet starkt att Sverker Åström är eller har varit i rysk tjänst, på något sätt lämnat uppgifter.

1972 bestämmer sig till slut Olof Palme för att allt det där är rent skvaller, och Sverker Åström får äntligen bli kabinettssekreterare.

Anders Sundelin skrev om ryktena redan 1999 i sin hyllade bok ”Fallet Wennerström” (uppgifter som också funnits i svenska tidningar). När Sverker Åström hördes om sina relationer med Wennerström i samband med spionaffären 1963-1964  är han väldigt fåordig, närmast undvikande, trots att de arbetat på samma Moskvaambassad i flera år och många gånger fått sina karriärvägar korsade av varandra.

Jodå, Sverker Åström var själv medveten om ryktena, påstod senare i memoarerna att han och vännerna till och med brukade skoja om den klumpiga Säpo-bevakning han då och då hade fått dras med.

(Hela Sverker Åströms Säpo-akt är för övrigt belagd med 75-årig sekretess.)

Vi får inget definitivt svar av Anders Sundelin heller, och det gör ingenting, det är inte ens irriterande att han säger att Sverker Åström med största sannolikhet var ”Getingen” —  utan att han själv verkar förstå hur det har gått till. Det är som erfarna polisutredare brukar säga om långa, tiotusensidiga olösta fall: Lösningen finns någonstans i utredningen. Men var?