Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Jón Kalman Stefánsson: ”Som universum, ungefär”

Jón Kalman Stefánsson.
Jón Kalman Stefánsson. Foto: Sofia Runarsdotter
Roman

Jón Kalman Stefánsson

”Som universum, ungefär”

Övers. John Swedenmark

Weyler

Foto: I slutet av romanen ”Fiskarna har inga fötter” lämnade vi den landsflyktige poeten och förlagsanställde Ari när han efter att ha återkommit till Island stod inför mötet med sin av allt att döma döende pappa.

Vid det laget hade Jón Kalman Stefánsson hoppat mellan olika tidsplan, som 1980-talets Keflavik och fiskeläget Nordfjördur i 1900-talets främre del. Det var en ganska intrikat upplagd släktkrönika som naturligtvis också tecknade en skiss av Island som helhet, från fiskenation till finanskriskaos.

Att kalla ”Som universum, ungefär” för en fristående fortsättning – som förlagstexten gör – är en aning ohederligt. Det finns ingenting fristående med den här romanen. Den är en fortsättning, och jag beklagar den läsare som försöker sig på att göra reda för intrigen utan att först läsa svitens första del.

Men den som läser bägge romanerna i följd blir belönad med en färgrik släktsaga och ett porträtt av en nation där de gamla svartvita bilderna ställs mot de mer nutida och akut digitala.

Inte tu tal om att Jón Kalman Stefánssons är en vacker ansats och att somliga av de miniberättelserna i helheten är drabbande. Vad han gör är att länka samman det förflutna med det samtida, vilket kan tyckas vara en enkel sak med tanke på att Island är en liten nation med en tät historia, men just därför kräver mer omsorg. De dramatiska momenten i de klassiska isländska sagorna tog ju ofta fart under flera släktspels intriger innan de exploderade.

Den första delen i denna Jón Kalman Stefánssons släktsaga nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, och visst var den förtjänt av det. Skildringen av framför allt det moderna Islands dilemma, med fiskekvoternas tyranni och det märkliga förhållandet till det USA som under lång tid besatt vad som verkade som en sorts ufo-landningsplats i Keflavik, där exotiska varor som öl kunde införskaffas – den krönikan var storartad. Och den fortsätter i ”Som universum, ungefär”.

Men man måste tycka om, eller i alla fall acceptera, ett språk som är alltför poetiskt för sitt eget bästa. I ”Fiskarna har inga fötter” skrev Jón Kalman Stefánsson så här: ”Liv spirar ur ord, men döden bor i tystnaden. Det är därför vi måste fortsätta skriva, berätta, mumla diktrader och svordomar, och på så vis hålla döden på avstånd, ett litet tag.”

Det finns säkert många läsare som älskar och söker den sortens bombasmer. Jón Kalman Stefánsson balanserar ständigt på gränsen till pekoral när han försöker fylla en berättelse, som redan i sig borde räcka, med högtravande fluff som punkterar läsningen.

Det var värre i förra romanen, där han exempelvis blev så förtjust i liknelsen ”fjorden var kort som en tvekan” att han använde den flera gånger. I ”Som universum, ungefär” har han lyckats ansa överdrifterna. De sticker upp huvudet mer sällan.

Så, han är blommig och alltför poetisk för sitt eget bästa, men Jón Kalman Stefánsson lyckas i slutändan inte sockra sönder sin släktkrönika. Man glömmer gärna uttrycket, men man minns gärna hans Island.