Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jörgen Hjerdt: ”Befriad”

Svärtan hos huvudpersonen känns riktig och sann.
Svärtan hos huvudpersonen känns riktig och sann. Foto: Sofia Runarsdotter

Suggestivt. Jörgen Hjerdts debut är en mörk släkthistoria.

Roman

Jörgen Hjerdt
”Befriad”
Weyler

Weyler förlag har ett bra track record när det gäller att knyta till sig begåvade nya författare. För några år sedan gav förlaget ut Tomas Bannerheds ”Korparna”, som sedermera belönades med Augustpriset. Weyler låg också bakom Ann Heberleins självbiografiska ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, som efter utgivningen skapade en liten skandal: Heberlein anklagade som bekant förläggaren Svante Weyler för att inte ha tagit sitt ansvar när det gällde boken, och för att ha utnyttjat hennes bipolära sjukdom.

Den publicistiska diskussionen är kanske preskriberad vid det här laget. Men det är Heberleins bok jag allra först associerar till när jag läser Jörgen Hjerdts (född 1973) debutroman ”Befriad”, som alltså nu kommer ut på Weyler.

Också här finns en dödslängtan som grundackord: huvudpersonen Matti reser till sin barndoms stuga i Värmlands skogar för att, som läsaren snart förstår, begå självmord. Hemma i Stockholm finns en ovetande fru och två söner, men Mattis mörker är så djupt att han anser att sönerna kommer att få ett lättare liv om han försvinner. ”Jag måste krossa det inom mig. Klara det på egen hand. Om det ska gå. Om det ska få ett slut.”

Så utspelar sig någonting som kunde vara en film: Matti anländer till stugan nere vid sjön, men plågas av syner och paranoia – eller är det kanske någon annan som befinner sig där samtidigt? Tänk Roman Polanskis ”Repulsion” möter Stephen King-filmatiseringen ”Secret window” möter den dystra svulstigheten hos Broder Daniel (ett tonårs-Göteborg skymtar förbi i flera scener).

Snart rullas också Mattis mörka släkthistoria upp: de många döda männen i hans omedelbara närhet, hans farfars bror, hans älskade morbror Folke, och inte minst hans pappa, som kanske fört sin egen svärta vidare i arv till sin son. Till Mattis inre kamp hör att han har personliga erfarenheter av vilket enormt svek han är på väg att begå, och det gör att boken så småningom utvecklas till en uppgörelse med just fadern.

Det här är en debutroman på gott och ont: här finns blixtrande barndomsscener men också en del slagg, ett lite repetitivt terapeutiskt tuggande där man kanske hade önskat sig ett större romanbygge. Men likt Tomas Bannerhed är Jörgen ­Hjerdt väldigt säker när han beskriver naturen, och det är sist och slutligen miljön som gör romanen riktigt suggestiv: den kalla sjön, den vassa skogen, vedboden och den gamla skruttiga bastun på gården.

Svärtan hos huvudpersonen känns också riktig och sann. Bokens bärande spänningsmoment kommer ur den enda enkla frågan: Kommer han att göra det? Det må vara fiktion, men romanen kan säkert ha en viktig funktion för någon som går igenom samma helvete som Matti.