Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Karin Ahlin: ”Inte vara rädd!”

Farbror Taxen och nallen Tiger i ”Inte vara rädd!”.
Farbror Taxen och nallen Tiger i ”Inte vara rädd!”. Foto: Karin Ahlin

Karin Ahlins bok om den rädda nallen Tiger och trygga Farbror Taxen är en elegant och vindlande berättelse om känslor och vänskap.

Bilderbok

Karin Ahlin
”Inte vara rädd!”
Alfabeta

Om man skulle tänka på hur farligt allting är hela tiden skulle man inte få nånting gjort. Ibland är det tyvärr precis det som händer, i alla fall för vissa av oss. Det värsta man kan göra då är att inte låtsas om hur rädd man är. Då blir det bara värre. Då blir det tvärstopp. Nånting åt det hållet kan det vara som har hänt Tiger, huvudnallen i Karin Ahlins bok ”Inte vara rädd!”. För nu sitter Tiger på trappan mellan ute och inne och kommer ingen vart. Armarna hårt i kors. Benen likadant. Garnnosens tåtar pekar bistert neråt. Allra allra längst ut på andra steget nerifrån sitter han på trappan till sitt hus. Det är ingen hemma.

På nästa uppslag har Tiger lyft sina gula björnarmar till ansiktet. ”Vågar han gå in? Vågar han vara ute?” lyder texten. Det här känns inte bra. Man vill bläddra.

Men nu är det här en sån där underbar barnbok där saker som borde hända i hopplösa lägen faktiskt händer, så här kommer ingen mind­re än Farbror Taxen. Lång och röd med en intressant mustasch stegar han fram och blåklockor slår ut på hans väg mot trappan. Han undrar förstås varför Tiger sitter ute alldeles ensam. Vad Tiger svarar? Vad de flesta av oss skulle säga och det är ju inte direkt en lögn, för det känns så sant när man säger det, även om ingen egentligen tror en:

– Jag är inte rädd.

Efter en stunds funderingar säger Farbror Taxen att han har tappat bort sin röda hatt. Har han möjligtvis glömt den i Tigers hus? Tror Tiger att de skulle kunna gå in och leta? Det tror Tiger. Så börjar deras sökande. Är det inte lite läskigt att vara ensam hemma? undrar Taxen. Nej inte alls, säger Tiger. Men kanske hatten tycker det, tror Tiger.

Karin Ahlin utformar husens rum och möbler i färgfält som i sin enkelhet och djärvhet för tankarna till målare som Klee och Mondrian. Textens placeringar lockar ögat att röra sig genom rummen. Under sängen. Akta dig för råttorna! Taxen är lite rädd för dem. ”Inte vara rädd”, svarar Tiger. Ögonen klättrar nerför trappor och uppför trappor. När Tiger egentligen inte vill gå ner i källaren känner Farbror Taxen på sig att hatten är just där.

Frågan om att våga och att vara rädd turneras elegant och vindlande, utan snabba lösningar och utan predikningar om att vara modig eller om att det inte finns något farligt (inte sant! vet vi alla som någon gång suttit med armar och ben i kors på en trappa och påstått ut i tomma luften att vi inte är rädda). Det tar sin tid för Tiger att utforska sin känsla, att leta efter den här viktiga hatten, att vara inuti detta tomma hus och göra vad han måste göra.

Bara försiktigtvis börjar Tigers garnnos peka uppåt. Tiger är en mycket bra huvudnalle, trogen sin karaktär genom berättelsen. Men frågan är om vi inte i det chosefria porträttet av den vuxne vännen har att göra med förra årets bästa bi-tax. Det är precis en sån tax man behöver när man varken vet ut eller in.