Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Karolina Ramqvist: ”Den vita staden”

Karolina Ramqvist har utvecklats till en av Sveriges riktigt intressanta yngre författare, tycker DN:s recensent.
Karolina Ramqvist har utvecklats till en av Sveriges riktigt intressanta yngre författare, tycker DN:s recensent. Foto: Thomas Karlsson

Med inriktning på förlösningen. Flickvännen från en av Karolina Ramqvists tidigare romaner återkommer i hennes nya. Nu står hon ensam med ett barn, i en roman som blir en frusen liten thriller.

Roman

Karolina Ramqvist
”Den vita staden”
Norstedts

Karolina Ramqvist berättar med kort andning. Säger det som nödvändigtvis ska sägas. Det var länge sedan jag läste en så formsäker roman som ”Den vita staden”.

Den är en fortsättning och möjligen också avslutning på romanen ”Flickvännen”, som kom ut 2009. Däremellan gav Karolina Ramqvist 2012 ut romanen ”Alltings början” om romangestalten Saga och hennes liv, framför allt sexliv, i Stockholm under några år i slutet av 90-talet. En ”slampsommar” som gick till den unga litteraturhistorien.

Flickvännen, Karin, har i ”Den vita staden” blivit ensam. John, hennes kriminelle pojkvän och kärlek, som skänkt henne ett liv i lyx med flotta kläder, dyra skor och väskor och en stor elegant villa, är inte där. Det är oklart var han finns. Om han finns?

Hon har ett litet barn, Dream, som hon ammar. Redan efter första sidan inser läsaren i vilken belägenhet Karin befinner sig. Ute är det vinter ett tag till. Vinden har piskat upp en vall av snö framför dörren, som är låst och reglad. Innanför dörren står en trasig papperskasse där det sticker upp vita och bruna kuvert. Oöppnade. När hon ser sin egen nakna kropp i badrumsspegeln är den knottrig av köld, blek och blåaktig. Hennes mage hänger som en påse av skinn och brösten är tunga och oformliga. Det vänstra har svällt upp under natten, ett nät av tunna blodådror syns genom det uttänjda skinnet.

Färgskalan i boken är vit och blå, grå, svart. Karin är ensam, passiv, panikslagen, handlingsförlamad. Hon betalar inte räkningar, hon gör ingenting, mer än ammar. Den vita bröstmjölken läcker genom hennes morgonrock, den dryper och droppar och sprutar: ”mjölken sprutade rakt ut i vita bågar som var så tunna att de nästan inte syntes. Hon tryckte till bröstvårtan med handen igen och mjölken sipprade mot hennes handflata, tunn och sockerkladdig.” Det känns som om modersmjölken verkligen är den enda näring som ges i ett annars utslocknat tillstånd. Samtidigt fläckar den ner henne, gör henne ofräsch. Hon kan inte längre vara den isdrottning hon var. Hon måste ner, förödmjuka sig, även om detta tar tid för henne att inse. Det finns sena stunder på kvällen då en kille kommer med pizza, som hon betalar på sitt vis, och som hon äter som ett djur. Drar av pizzaslamsor ur kartongen och slänger i sig.

Karin funderar på hur länge ett barn kunde överleva om det fanns mjölk i mammans bröst. Om hennes dotter Dream skulle ha en chans ifall hon själv dog och det dröjde innan någon hittade henne. Döden känns nära Karin, milt lockande, som om det inte var så stor skillnad på den och det uttunnade liv hon nu lever. Framtiden har inte något fäste i henne. Hon glider runt i ett märkligt tillstånd där hon inte kan kräva något av sig själv, det är knappt ens hon överlever. Än mindre att hon tar upp bruna kuvert eller svarar i telefon. Det är på gränsen att hon öppnar dörren när kronofogden kommer för indrivning. Då sitter hon mest och tittar på de talgfyllda porerna vid sidan av näsan på kvinnan som försöker förklara läget. Karins verklighetskontakt är minimal.

Karolina Ramqvist skriver med en sorts lågenergistil. Riktar berättelsen åt det håll den ska och tar oss sedan ditåt med minsta möjliga kraftåtgång och sidoblickar.

Man kan uppfatta barnet som Karins räddning. Själv ser hon babyn som ett hinder. Något hon måste hålla vid liv på grund av honom. Samtidigt är det Dream som tar fram hennes självbevarelsedrift och i förlängningen instinkten att söka en lösning.

När hon tänker på barnet var det han som ville, inte hon. ”För honom var tanken på ett barn ett fönster som öppnades, för henne var det ett som stängdes.” Och senare i romanen: ”Det var han som hade velat ha barn men det var hon som hade fått det.”

Jag vill inte avslöja handlingen, den kräver sina överraskningsmoment. Men det är en liten frusen thriller som Karolina Ramqvist hanterar mästerligt i sina detaljer. Som när hon med Dream i bilbarnstolen halkar i snön i sina tunna stövletter så att barnstolen med babyn flyger i väg och hon slår svanskotan så illa att hon får leva med den ilande smärtan i resten av romanen.

Karolina Ramqvist håller också på att placera sina kvinnoporträtt i det svenska porträttgalleri av anmärkningsvärda kvinnor som får tillökning för varje säsong. Saga glömmer man inte om man träffat henne. Inte heller Flickvännen som överlägsen, distanserad barbiedocka, eller Karin, den ovilliga modern, en gangsterledares överblivna trofé. Hon som var livrädd för att få bristningar, men som fått så många att de liknar strimmorna hon sett när hon flög över glaciärerna på Island. Det var svarta floder ”som spred sig som ett jättehår, med tusen små förgreningar i ismarken”. Karin har stora bindor för att suga upp avslaget och hennes underliv känns fortfarande främmande eftersom förlossningen gått så fort och vävnaderna brustit: ”När hon kissade gick strålen åt tre håll.”

Det finns ingen pardon. Kroppsvätskorna tränger sig på: bajs, kiss, kräk, snor, blod flyter ut och kladdar ner och tvingar Karin på knä inför sitt öde. Karolina Ramqvist tar upp matchen med pionjären Doris Lessing när det gäller att beskriva det som kan rinna och utsöndras ur en kvinnokropp.

Det känns som om Karin måste dit, måste ner så djupt för att fatta var hon befinner sig och vad hon måste göra för att överleva.

Det betyder inte att hon verkligen blir ödmjuk, det finns andra sätt att ta sig ur trängda situationer. Men man kan säga att hon blir något mer kreativ.

Karolina Ramqvist, född 1976, med erfarenhet som journalist och redaktör, har utvecklats till en av Sveriges riktigt intressanta yngre författare. Medveten om vad hon har och vad hon gör. Det känns just nu som om hon vågar vad som helst, och klarar det.