Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Katarina Wennstam: Gänget

Katarina Wennstam är en av ytterst få som kan skriva klar, lättflytande prosa utan att bli det minsta ytlig. Lotta Olsson recenserar Katarina Wennstams ”Gänget”.

Deckare

Katarina Wennstam

”Gänget”

Albert Bonniers förlag, 303 sidor

 

Världen ändrar sig förvånansvärt snabbt. Den som var tonåring för tjugo år sedan tycker sig kanske vara samma person som då, men det är så mycket i vårt sätt att vara, vårt sätt att uttrycka oss, vårt sätt att tänka, som ändrats utan att vi riktigt märkt det.

Grabbarna i handbollslaget lärde känna varandra under skoltiden, tappade kontakten ett tag men började efter många år spela tillsammans igen, en kväll i veckan. En liten ventil mellan dagishämtningar, jobb och plikter, ett sätt att hålla liv i gamla trygga vänskapsband som ger en känsla av kontinuitet.

Och av något mer, till exempel av gamla hierarkier. Och så blir en i handbollslaget mördad, ihjälslagen invid Danvikstull på Södermalm i Stockholm. Vad gjorde han ens där?

Som vanligt är det juristen Shirin Sundin och polisen Charlotta Lugn som utreder ärendet, detta trots att Charlotta Lugn egentligen är omplacerad till ett lugnare arbete på grund av sin migrän. Shirin Sundin, som tagit tillbaka sitt flicknamn Shirin Nouri efter skilsmässan, blir indragen genom gammal vänskap, för i ”Gänget” handlar mycket om det förflutna: tonårstiden när det bara fanns ett sätt att höra till, när hackordningen var stenhård och utanförskapet outhärdligt.

En del saker har ju inte ändrat sig, upptäcker Shirin Nouri när hon plötsligt beter sig precis som då.

Shirin Nouri har också råkat ut för den högerextrema nättidskriften Sanna Nyheter, som bedriver hetsjakt mot ”iranierna som styr Sverige”. Det spelar ingen roll hur hon försöker argumentera. Sanna Nyheter har bestämt sig för sin version, och nättrollen vaknar snabbt till liv.

Katarina Wennstam, som är framme vid sin sjunde deckare, skriver en sorts svenska samtidsskildringar som har blivit ganska vanliga i deckargenren: brott som speglar dagsaktuella samhällsfrågor, ett poliskollektiv, offer och inblandade som kommer från lämpligt olika delar av samhället. Tillsammans blir detaljerna en lätt igenkännlig bild av Sverige i dag.

Men Katarina Wennstam har något mer: hon är en av ytterst få som kan skriva klar, lättflytande prosa utan att bli det minsta ytlig. Hon bygger sina berättelser på gedigen kunskap om såväl lagstiftning som brottslighet och är nyanserad, trots att hon har sina favoritämnen. Det handlar nästan alltid om våld mot kvinnor, men de flesta våldsverkarna är inte ondskefulla, bara obetänksamma eller styrda av vad de tror att man får göra.

Eller styrda av någon annan. Det är så lätt att lyda den tongivande i en hierarki, när flockens vrede annars när som helst kan drabba en själv.