Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Kjell Westö: Den svavelgula himlen

Kjell Westö har en osviklig förmåga att blåsa mänskligt liv i den finländska huvudstaden. Björn Wiman njuter av hans nya och svindlande intensiva ”Den svavelgula himlen”.

Roman

Kjell Westö

”Den svavelgula himlen”

Albert Bonniers förlag, 475 sidor

 

Det kan sägas direkt. Samma år som Finland firar sitt 100-årsjubileum som självständig nation kommer höstens bästa svenska roman från Finland.

Åtminstone har jag svårt att föreställa mig att något under de kommande månaderna ska kunna överträffa finlandssvenske Kjell Westös nya roman ”Den svavelgula himlen”. Det är en episk berättelse som gör att man återfår tron på den klassiska romanen som konstform – en sådan bok som man längtar tillbaka in i när man läser den och sedan saknar när den är slut.

Kjell Westö fick häromåret ett slags andra genombrott i Sverige med ”Hägring 38”, en mästerligt komprimerad roman om Finlands smärtfyllda historia under tidigt 1900-tal. ”Den svavelgula himlen” sänder till omfång och innehåll snarare signaler till Westös ”första” genombrott: den stora romankvartetten om Helsingfors som inleddes med ”Drakarna över Helsingfors” 1996 och slutade med ”Gå inte ensam ut i natten” från 2009.

”Den svavelgula himlen” är en roman med en oerhörd intensitet.

Westös förmåga att blåsa mänskligt liv i den finländska huvudstaden är patenterad – också i den nya romanen blir Helsingfors våra drömmars stad. Här finns gatlyktornas glåmiga sken över ensamma nattvandrare på Ehrensvärdsvägen och trädens lövverk mot den långsamt mörknande himlen över den finländska skärgården.

Men de verkliga huvudpersonerna är förstås människorna. I centrum av ”Den svavelgula himlen” står den namnlöse berättaren – en författare med vissa biografiska överensstämmelser med Kjell Westö själv. Som barn av den framväxande medelklassen lär han känna den finlandssvenska överklassfamiljen Rabell, där han utvecklar ett komplicerat vänskapsförhållande med sonen Alex och en lika komplicerad kärleksrelation till dennes syster Stella. Berättaren spelar i romanen parallellt rollerna som ”protagonist, sanningsvittne, krönikör, älskare, fiende, kompis – allt på en och samma gång”. Runt honom finns flera andra: den hårdtvinnade släktpatriarken Poa, den milde Krister Tuominen och den råbarkade och förhärdade Jajo – de två senare sittande som arketypiska änglar och djävlar på de båda manliga huvudpersonernas axlar.

På ytan är det ingen märkvärdig historia – egentligen bara en handfull människors liv från ungdom till medelålder. Men jag skulle tro att den är djupt känd. Det säger något om Westös storhet som berättare att han lyckas ge dessa i grunden ganska ordinära figurer en så säregen utstrålning. Den vackra kärlekshistorien mellan Stella och bokens berättare förmedlar samma bitterljuva livskänsla som finns i Klas Östergrens romaner.

Mycket av sin energi får berättelsen av huvudpersonernas härkomst från olika samhällsklasser. De växer upp i ett samhälle där människor fortfarande kunde mötas över gränserna, där barn från arbetarhem och övre medelklasshem går i samma skolor och kan bli vänner för livet. Men det bländande ljuset från 60-talets solsken övergår med tiden i en tyngre och allt mer mättad belysning. Precis som i klassiska familjekrönikor som Thomas Manns ”Buddenbrooks” och Giuseppe Tomasi de Lampedusas ”Leoparden” frammanar Kjell Westö en svindlande känsla av svinnande tid. Allt måste förändras – om vi vill att allt ska bli som det varit. På varje uppgång följer ett fall.

Historiens stora skeenden får belysning i det lilla vardagslivet, där de mörka fläckarna från Finlands förflutna då och då tränger igenom den välputsade ytan. Man lägger ner kransar vid Hjältekorset på begravningsplatsen vid Sandudd men ser också att vår hotfulla framtid blir allt mer närvarande – ”en svart framtidsgrotta där våldet och de kommande krigen rörde sig som flackande skuggor.”

Finns då inga invändningar mot denna storslagna roman? Jo, möjligen kan man säga att den tappar energi efter den första halvans högintensiva kärleksskildring och möjligen gör mångfalden av musikreferenser och tidsmarkörer – mobiltelefonerna, euron, Zlatan, Abu Ghraib, smileys, Charlie Hebdo och flyktingkrisen – att den då och då hamnar hotande nära en pliktskyldig exposé. Möjligen är även det spänningsmoment som binder samman bokens början och slut helt onödigt.

”Den svavelgula himlen” har tillräckligt med laddning även utan knivattacker och tidsblinkningar, eftersom Kjell Westö på ett klassiskt sätt lyckas plantera avgörande händelser och dramatiska höjdpunkter i sin egen story. Det som händer blir inte redovisningar, utan upplevelser filtrerade genom ett distinkt minne.

Men minnet är också bedrägligt. Mot slutet tillför Westö en twist som osäkrar det som dittills berättats utan att för den skull upphäva ett enda ord.

Det är skickligt gjort. Kanske är den svavelgula himmel som titeln talar om en manifestation av något som är större än sakernas tillstånd, en längtan till en plats som aldrig har funnits. ”Allt som vi minns är nånting vi drömt”, som någon säger.

I vilket fall är ”Den svavelgula himlen” en roman med en oerhörd intensitet. Man läser den med en blandning av njutning och vemod, fylld av medkänsla med de människor som befolkar den – och världen omkring oss.

Det hör till ovanligheterna att man tycker att en roman på nästan 500 sidor är alldeles för kort.