Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Klas Gustafson: ”Marie-Louise Ekmans två liv”

Fackbok

Klas Gustafson

”Marie-Louise Ekmans två liv”

Leopard förlag

Marie-Louise Ekman rivstartade som Dramatenchef 2009 med en estetisk rensning: det vördnadsbjudande arbetsrummet tömdes på tunga stilmöbler och stajlades om till något i stil med en målning av henne själv: vita väggar, en soffa i skärt och gult, köttrosa karmstolar.

Det uppkäftiga 1960-talet hade till sist intagit den åldriga borgen.

Hennes karriär är nog den svenska kulturhistoriens märkligaste. Den tuggummituggande bajstecknerskan som varken klarat skolan eller någon konstutbildning blev först rektor för Konsthögskolan, sedan chef för Kungliga Dramatiska teatern och 2014 utsedd till Årets chef, underbar och älskad av alla.

Hur går ett sådant kanintrick till? Det är med stor förväntan jag börjar läsa Klas Gustafsons biografi ”Marie-Louise Ekmans två liv”. Han har ju en egen mästartitel i genren efter böcker om Monica Zetterlund, Gösta Ekman och andra.

Och jodå, det blir åka av. Det mesta i Marie-Louise Ekmans liv sticker ju tacksamt av mot all normalitet och konvenans, hon blev tidigt ett namn som en modellsnygg Pippi Långstrump som med sin egen­artade mix av naivitet, trotsig ­exhibitionism och intelligens lyckades göra skandal så fort hon öppnade munnen eller ställde ut en tavla.

Stormar hon själv mest föreföll förvånad över. Och ganska obekymrad.

Decenniernas portar passerar i hög fart. Carl Johan De Geers ateljé och tidningen PUSS redaktion på 60-talet. Det politiska 70-talet där hon, naken i filmen ”Hallo Baby”, kritiserades av rättänkande till både höger och vänster. 80-talet, där hon gjorde film och efter påtryckningar från unga elever utsågs till professor för Konsthögskolan – för att på 90-talet bli rektor. Och så, på 2000-talet, Dramatenchef.

Det är oavbrutet underhållande, och utmed banan möter vi också de många aktörer inom konst, teater, dans och film som Marie-Louise Ekman utvecklat lyckliga samarbeten med. För mer än något annat tycks det vara den konsten hon behärskat: inte de olika hantverken i sig så mycket som den skapande dialogen med dem som kan.

En metod som gjort det möjligt att ständigt skifta hamn – så befinner hon sig också sällan där omvärlden tror sig ha henne. Ingen bild fångar hennes gäckande figur så väl som den radikalt queera ”Striptease” från 1973, där en proper dam klär av sig naken och blir en man som blir en apa som blir en fågel.

Därinne är hon förstås (som vi alla) allt det där på en gång.

Samtidigt är den rena profetian om hennes kommande, brokiga yrkesliv (i omvänd ordning, då) – trots att det ju egentligen inte är hon som förändras så mycket som omvärlden. Det är där hierarkierna efterhand faller, genrerna löses upp och en kreativ subjektivitet som hennes blir en självklarhet.

Och här saknar jag minst en dimension i Gustafsons bok. Han följer sin föråkerska tätt i spåren för att dokumentera och förstå, stora delar av boken består också av direktciterade repliker. Det är givande nog, särskilt som boken också är rikligt och lustfyllt bildsatt, ändå saknar man några kunniga kommentatorer – konstvetare, kritiker, kolleger – som kunnat se fenomenet MLE mer på distans, i sin tid, som samlad gärning och helt konstnärskap.

Nu uteblir väsentliga delar av förklaringen till hennes säregna framgångar, nämligen de som står att finna utanför hennes eget liv.

Hon är sin tid, säger någon i boken, mer sant är väl att hon demaskerat sin tid och dess skiftningar genom att ständigt knacka på och tvinga den att svara. Tills hon slutligen, när den väl gett med sig, kunde stiga in och inreda den efter eget huvud.

Inget dåligt konstverk, det heller.