Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Kris i demokratins vagga

I sin nya bok gör Kajsa Ekis Ekman en ­helvetesvandring genom ­finanskrisens ­Grekland och ­intervjuar förtvivlade ­människor. ­Andres Lokko läser en lika ­effektiv som ­pedagogisk reportagebok.

Kajsa Ekis Ekman

"Skulden. Eurokrisen sedd från Aten"

Leopard förlag

Åren 2004–2005 befann sig Grekland i kronisk glädjeyra. Man vann Schlagerfestivalen och fotbolls-EM och arrangerade dessutom de olympiska spelen.

I dag känns det som väldigt länge sedan. Demokratins vagga blev tagen på sängen just när de hade som allra roligast.

De greker som Robespierrepristagaren Kajsa Ekis Ekman möter och porträtterar i sin reportagebok talar om den tiden med en "äckelblandad nostalgi".

Att läsa om många av de engagerade grekiska trotskisterna, anarkisterna, fascisterna år 2013 – i en europeisk kontext – i "Skulden" känns lite grann som att studera uråldriga subkulturer som, säg, teddy boys, punkare och skinheads.

De framstår först som så dinosaurielikt anakronistiska. Svartvita bilder av små, små motståndsrörelser som i hemlighet trycker upp stencilerade pamfletter i ett skjul på någons bakgård flimrar förbi på näthinnan.

"Va? Var inte Kazakis kommunist för två år sedan?" och snarlika frågor dyker upp mest hela tiden. Folk – såväl författarens grekiska vänner som kändisar och politiker – beter sig exakt som de ständigt stridande befrielsefronterna i Monty Pythons "Life of Brian": marginella vindflöjelorganisationer där varken sympatisörer eller partiledare är riktigt kapabla att skilja dem åt.

I det Grekland som "Skulden" beskriver kastar man sig hej vilt med huvudet före från yttersta vänsterkant till allra brunaste höger. Det målar upp en bild av desperation, en rädsla och förvirrad bitterhet så stark och grundläggande som bara fullständig hopplöshet kan skapa.

Kajsa Ekis Ekman gör det väldigt effektivt och pedagogiskt.

Även för en läsare utan ens de minsta kunskaper om nationalekonomi tydliggör hon händelseförloppet från konkurshot till EU:s och bankernas (i synnerhet de tyska) egoistiska och överlägsna beslut om Greklands direkta framtid. EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF), oftast kallade "Trojkan", har annekterat Grekland för att landet på något vis ska betala tillbaka vad det är skyldigt.

Det ser inte särdeles lovande ut.

Så allt säljs ut i en paradoxal och dystopisk föreställning om hur det kan gå när marknaden får styra och ställa utan att ens verka reflektera över bieffekterna.

Ekis Ekmans reportagebok utspelar sig under två års tid – från 2011 till 2013 – med ett ständigt pendlande mellan Sverige och Aten.

Under resans gång hinner självmorden i Grekland öka med 40 procent, bara i Aten har 25 000 människor blivit hemlösa och ungdomsarbetslösheten är på väg mot 60 procent.

Lönesänkningarna, för dem som fortfarande har några arbeten, är bottenlösa samtidigt som det allra översta samhällsskiktet lutar sig mot märkliga skattelättnadslagar eller helt enkelt går i skatteflykt. De grekiska skeppsredarnas flottor är ju dessutom redan registrerade i Panama.

Kollektivavtalen då? Glöm det, de är sedan länge avskaffade av "Trojkan"!

Kan den som har råd kanske ta och köpa sig en egen grekisk ö? Jamenvisst, vilken vill du ha? Vi har jättemånga att välja mellan!

Korruptionen genomsyrar allt som sker, utförsäljningen av välfärd och land påminner om ett tossigt Kiviks marknad före stängningsdags och ju längre tiden lider, desto mer uppgivet rycker Ekis Ekmans vänner på axlarna medan de själva och deras land sjunker allt längre ned i en ravin av djupaste depression.

Förändringarna hos dem hon känner eller möter under den här tiden är så påtagliga att de lämnar boksidorna och sätter sig rakt framför en i rummet. Man blir ibland tvungen att flacka med blicken, titta ned i golvet, för att inte möta sorgsna och skamsna ögon hos dem som rotar i en container eller papperskorg efter mat – eller egentligen efter vad som helst, kanske en burk att panta eller en trasig sladd att försöka sälja – där utanför kaféfönstret.

Däri hittar man också förklaringen till hur det nynazistiska Chrysi Avgi – Gyllene Gryning – med sin handgripliga våldsglorifiering, skrämmande nog, faktiskt når en stor del av befolkningen. De skyller ju i alla fall på någon, om det sedan för dagen råkar vara invandrare, judar eller homosexuella – det är liksom inte så noga. Ge oss bara en valfri syndabock tagen ur luften så ska vi nog klara av en vecka till utan fungerande el och varm mat!

Och under alla samtal, demonstrationer, krogrundor och intervjuer som Ekis Ekman tar del av lyser hennes eget vänsterengagemang skickligt igenom: i valen av aforistiska punchlines och de oftast väldigt genomtänkta citat som får avsluta de korta kapitlen.

Hennes rädsla för ett Europa som riskerar att fragmenteras av nationalism och antidemokratiska krafter lyser en i ansiktet från nästan varje sida.

Kajsa Ekis Ekman är medarbetare i DN. Boken recenseras därför av Andres Lokko, kritiker i SvD.