Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Lars Ragnar Forssberg: ”Ernest Thiel. Pengar & passion”

Lars Ragnar Forssberg har skrivit den första breda biografin om bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel. Skildringen av dåtidens rövarkapitalism är stark och intressant, men anekdoterna väl många, tycker Birgitta Rubin.

Biografi

Lars Ragnar Forssberg

”Ernest Thiel. Pengar & passion”.

Leopard förlag

Vid förra sekelskiftet lär finansmannen Ernest Thiel ha varit rikast i Sverige, i ett omvälvande samhällsskede då den gamla adeln förlorat mark till nya sociala grupperingar. Thiel var vad vi i dag skulle kalla riskkapitalist. Han var med om att finansiera allt från utbyggnaden av järnvägen och exploateringen av malmfälten till satsningar på tekniska innovationer och den fashionabla villaförorten Saltsjöbaden.

Men det har andra tagit åt sig all ära för, hävdar Lars Ragnar Forssberg i sin biografi om Ernest Thiel (1859–1947), hittills den enda breda bokpresentationen av dennes liv och verk (bortsett från Brita Lindes doktorsavhandling 1969). Forssberg konstaterar att det är segrarna som skriver historia, läs familjen Wallenberg, som gjort vad de kunnat för att radera ut Thiels stora betydelse för moderniseringen av Fattig-Sverige.

I stället är han ihågkommen som skaparen av Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm. 1907 firades bygget av detta ståtliga senjugendpalats med den legendariska Rosenmaskeraden, då interiören smyckades av rosor fraktade från Italien och gästerna frossade i ostron, hummer, champagne och Havannacigarrer.

Forssberg tar avstamp i beskrivningen av hur beundrad Thiel var vid denna tid, både som finansfurste och skönhetsälskande konstmecenat: ”Han hade byggt ett monument över sig själv, växlat vanliga pengar till kulturellt kapital och skrivit in sig i svensk konsthistoria”. Drygt ett decennium senare var Thiel ruinerad och tvingades att sälja sitt konstpalats.

Lars Ragnar Forssberg har gjort en omfattande research, litteraturlistan är lång och han har grävt i arkiv, läst dagböcker, spårat privata brev och intervjuat barnbarn. Mycket är känt för mig som i 30 år har läst och skrivit om såväl Thiels person som hans konstsamling – men här får man en fördjupning som på sina ställen faktiskt är chockerande.

Det är nämligen ingen vacker historia: svindlande transaktioner, svinaktiga svek, blind passion, övergivna barn och katastrofala felbedömningar av både människor och affärer.

Forssberg skriver inget om sin egen drivkraft bakom denna bok, som saknar förord. Men han är 40-talist och har tidigare gjort sig känd som radikal debattör i Aftonbladet, författare till en Hyland-biografi liksom de politiska satirerna ”Fint folk” och ”Blått blod”. Vad som skymtar fram är fascinationen för en person ”som inte motsvarar bilden av den gängse finansmannen”, som ”saknade behov av fina titlar, umgänge med hovet och kraschaner på bröstet”.

Ernest Thiel föddes i Norrköping 1859, fadern var en fransk-vallonsk textilingenjör och modern tyskfödd judinna. Familjen flyttade till Stockholm, där den extremt begåvade och flerspråkige Ernest gjorde en rekordsnabb karriär i finansvärlden. Han träffade Anna Josephson och gifte in sig i den ”judiska aristokratin”, med släktband även till familjerna Bonnier och Sachs.

Thiel betraktades i vissa kretsar som en uppkomling och har beskrivits som en elitistisk, stram och ogenomtränglig personlighet, som krävde militärisk disciplin av sina barn. Men, skriver Forssberg ”bakom maskerna var han en passionerad man”.

Biografin är som bäst i beskrivningen av det framväxande nya Sverige, dåtidens rövarkapitalism och koloniala projekt i Norrland. Thiel gjorde sina första klipp genom att sy ihop skyhöga lån med snuskigt feta provisioner. Han fortsatte med djärva spekulationer i aktier, projekteringsföretag och extremt riskabla satsningar som bygget av Saltsjöbaden. Det senare fallet och ”teaterlånet” (finansieringen av nya Operan) rodde Thiel i land med rena bedrägerier.

Hans närmaste kompanjon under 15 år var Knut Wallenberg, en minst lika god kålsupare. Här kan man tala om ”kreativ bokföring” och de såta vännerna gick mer än en gång utanför lagens gränser i Forssbergs historieskrivning. På flera punkter går han i klinch med Wallenberg-biografer, för att de ensidigt svärtat ned Thiel och samtidigt petat ut honom i marginalen.

Därmed inte sagt att Forssberg blundar för Thiels karaktärsbrister. Pengar verkar ha varit ett berusningsmedel och Thiel en kicksökande spelare, som krävde allt högre insatser och dessutom hyste ett förakt för ”pöbeln”. Han var tilltänkt som finansminister, men det föll på en teknikalitet, att han inte var döpt i stadskyrkan. Vilket vi förmodligen ska vara tacksamma över…

Men trots all rikedom och makt kände Thiel ett utanförskap och var inte lycklig. Han fick ”kvävningskänslor” i sin högborgerliga miljö och förälskade sig handlöst i familjens guvernant och hustruns sällskapsdam Signe Maria Hansen. Det blev skandal i societeten när Ernest begärde skilsmässa 1897. Han blev utfryst från sin gamla krets samtidigt som Signe Maria introducerade honom för en ny: huvudstadens konstnärer och författare. Hon öppnade även hans ögon för tidens modefilosof Friedrich Nietzsche.

I denna fas tog Thiel upp sitt pianospel, började skriva dikter till Signe Marias lov och samla konst. Med en form av underhåll skänkte han arbetsro till fattiga konstnärer som Bruno Liljefors, Eugène Jansson och Edvard Munch, och finansierade dessutom Svenska Dagbladets första år och tidskriften Ord & Bild.

Thiel ägnade sig även åt att översätta Nietzsches skrifter och pumpade in ofantliga summor i Nietzschearkivet i Weimar, i nära kontakt med filosofens syster (som dolde sina nazistiska sympatier för honom). Forssberg tolkar Thiels Nietzschefixering till dels som ett sätt att döva det dåliga samvetet efter sveket mot hustrun Anna och deras fem barn. Det lät snyggare förklarat som ett nietzscheanskt uppbrott, en existentiell nödvändighet för att bli en hel människa …

I resonemanget refererar Forssberg till en annan författare men i denna bok vet man inte alltid hur mycket som är hans egna slutsatser, eftersom det saknas notapparat. Ibland inte heller varifrån Forssberg fått en del rätt uppseendeväckande uppgifter, både i fråga om affärerna och privatlivet. För det mesta landar det i rimliga spekulationer, men några gånger gränsar det till löst skvaller.

Och familjemytologi bör man ta med en nypa salt, särskilt om källan är Tage Thiel, dömd för urkundsförfalskning. Enligt honom var varken han eller lillasystern, båda födda inom det andra äktenskapet, barn till Ernest.

Klart är i alla fall att Thiel övergav sin första fru kort efter födelsen av deras femte barn, en flicka med utvecklingsstörning. Ännu läskigare är att Ernest själv i sina minnesanteckningar påstår att han bara fick fyra barn med Anna och alltså inte räknade med lilla Margit som skickades bort till en vårdinrättning.

Vad som hände i äktenskapet med Signe Maria är svårt att utröna, men efter 1910 bodde hon allt mer i Borgholm och båda verkar ha tröstat sig med andra. Hon dör av en överdos opium, vilket Forssberg rubricerar som självmord. Det kan väl ingen veta säkert?

Till det sorgligaste i denna historia hör alla tragedier i Thiels familj. Och jag har nog aldrig läst om så många obehagliga snyltare, fjäskiga tiggare, grandiosa mansgrisar och bekräftelsesjuka kvinnor som i kretsen runt Thiel. Lägg till det missbruk, psykisk och fysisk misshandel.

Men Ernest slantar ideligen upp för barn, barnbarn, svärsöner och vänner, hur tveksamma syftena än är. Han har ett obegripligt överseende med uppfinnaren Gustaf de Lavals vidlyftigheter, finansierar Heidenstam äventyr med allt yngre kvinnor, ja ett flickebarn till sist, och backar Hjalmar Söderberg i vått och torrt – även sedan den allt mer alkoholiserade författaren fått sin hustru tvångsomhändertagen.

I sina minnesanteckningar går Thiel hårt åt alla som han upplever har svikit honom, men verkar själv ha varit en usel människokännare. Min känsla är att han köper lojalitet.

Forssberg gör en del intressanta reflektioner om Thiel men bottnar inte riktigt i materialet. Han förlorar sig i anekdoter gång på gång, gör långa utvikningar om sjaskigheter och olyckor i Thiels krets och tappar fokus på sin huvudperson. Forssberg är heller ingen konstvetare, vilket är besvärande tydligt när han försöker analysera verk i samlingen.

Men jag håller med Forssberg om att skapandet av Thielska galleriet var ett skickligt drag. Fram för allt var det smart att sälja till staten, till fromma för oss medborgare, som än i dag kan njuta av en unik samling sekelskifteskonst i en välbevarad tidsmiljö.

Efter Forssbergs biografi känns detta vackra äreminne över Thiel än mer behövligt.