Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lennart Hagerfors: Människosonen

I Lennart Hagerfors ”Människosonen” lämnar Jeshua Nasaret för att pröva lyckan och hamnar i Alexandria.
I Lennart Hagerfors ”Människosonen” lämnar Jeshua Nasaret för att pröva lyckan och hamnar i Alexandria. Foto: Sofia Runarsdotter

Jesu liv. Underhållande roman om frälsarens vuxenblivande.

ROMAN

Lennart Hagerfors
”Människosonen”
Weyler

Visst har den här sommarens nyhetshändelser åter gett kraft åt det slitna uttrycket att verkligheten överträffar fiktionen. Efterspelet kring Brexit liknade mest ett Shakespeareskt maktdrama, medan man får nypa sig i armen varje dag för att inse att Donald Trump verkligen kan bli USA:s nästa president. Det börjar alltmer kännas som att vi är med i en Monty Python-film.

Att jag tänker på just Monty Python beror på att jag precis läst Lennart Hagerfors nya bok, ett seriöst och ganska lyckat försök att skriva en underhållningsroman om Jesu liv. Jag kan inte hjälpa att melodin till ”Always look at the bright side of life” börjar ljuda i skallen i en ganska obehaglig scen där den tonårige Jeshua, som han kallas här på arameiska, för första gången bevittnar en korsfästning.

”Människosonen” skildrar Jesu liv från pubertet till de första stapplande stegen som frilansande predikant, en period som vi inte vet särskilt mycket om, och som därför också – glädjande nog – ger Hagerfors fria händer att spekulera.

Det är förstås ett läckert ämne. Men det kräver också sin författare. Häromåret gav irländska Colm Tóibín ut en liten roman, ”The testament of Mary”, som tog den bekymrade mammans perspektiv: Hur skulle det kännas om ens barn plötsligt gick ut i världen och hävdade att han var Guds utvalda? Om man själv inte trodde på det?

Hos Hagerfors är Maria på samma sätt skeptisk, oroad och bekymrad, när hon inser att hennes tolvåriga son inte är nöjd med att stanna hemma och snickra med sin våldsbenägna styvpappa Josef. Jeshua växer upp i en miljö präglad av brutalitet (lite som Elena Ferrantes Neapel) och känner redan tidigt att han har ett kall, även om det är långtifrån klart för honom vad detta är.

Hagerfors fyller Jesus med tvivel och förtvivlan. Man kommer att tänka på det mytologiska mönster som Joseph Campbell presenterade redan 1949; att alla dessa manliga hjältar på sätt och vis är samma person, ”The hero with a thousand faces”. De prövas, de känner sig ensamma och ledsna, de är tvungna att göra uppoffringar och svika människor – innan de kan rädda världen.

I Hagerfors version lämnar Jeshua Nasaret för att pröva lyckan, och hamnar hos en köpmannafamilj i Alexandria där han börjar som utskrattad ”judepojke” men till slut upphöjs till herre i huset. Däremellan träffar han en rad människor som ger honom frön till det som ska bli Bergspredikan.

Just genom sitt nästan formalistiska hjältenarrativ blir också ”Människosonen” en underhållande roman, helt oavsett vad man har för förhandskunskaper om Jesu liv eller eventuell trosinrikting. Också en ganska hårdför ateist som jag själv läste boken som ett slags rörande coming-of-age-saga.

Mycket handlar det om att berättandet är enkelt och övertygande, gjort med lätt handlag och med en känsla för den miljö som boken skildrar; man litar på att Hagerfors kan sitt ämne. I Alexandria samlas vetenskapsmän, falska profeter, festande ungdomar och fullblodsxenofober. De svettas, luktar, känner åtrå och eufori.

Rätt likt vår tid med andra ord.