Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 15:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/litteraturrecension-jon-kalman-stefanssons-asta-en-misslyckad-spraklig-forforelseakt/

Bokrecensioner

Litteraturrecension: Jón Kalman Stefánssons ”Ásta” en misslyckad språklig förförelseakt

Jón Kalman Stefánsson
Bild 1 av 2 Jón Kalman Stefánsson
Foto: Einar Falur Ingólfsson
”Ásta” av Jón Kalman Stefánsson.
Bild 2 av 2 ”Ásta” av Jón Kalman Stefánsson.
Foto: Weyler förlag

Jón Kalman Stefánsson ryggar inte för stora ord och starka känslor i ”Ásta” – på gott och ont, skriver DN:s Maria Schottenius.

Maria Schottenius
Rätta artikel

Det börjar med att Ásta blir till över fem sidor. En konception där författaren, utförligt och med stort engagemang, beskriver alla detaljer. Och läsaren får omedelbart klart för sig att här har vi en text som inte drar sig för känsliga områden.

Det visar sig att Helga, modern, senare ska överge Ásta och hennes syster och försvinna för dem, som missbrukare och prostituerad i Reykjavik. Och Sigvaldi, fadern, ramlar trettio år senare från en stege ner på trottoaren. In i Ástas liv kommer det en älskad fostermor och senare under studier i Wien en svår kärlekshistoria med en poet, Josef. De här uppgifterna är grundläggande att ha med sig i läsningen, för det är runt dem som berättelsen spinner sina trådar. Och drar med Sigrid, Bödvar, Gudjón, Árni, Rúna och de andra i en allt större och brokigare väv.

Bokrecension: Jón Kalman Stefánssons ”Som universum, ungefär” 

Den 55-årige isländske författaren Jón Kalman Stefánsson är uppmärksammad i Norden. Han har fyra gånger blivit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, och fick 2011 P O Enquists pris. Sju romaner har översatts till svenska, och har inte minst tack vare John Swedenmarks skickliga översättningar fått en trofast svensk publik. Han har skrivit ”Trilogin om pojken”, tre romaner om en föräldralös pojke som växer upp i ett fiskarsamhälle på Island i början av 1900-talet. Jag minns kraftfulla böcker om fattiga, ordkarga människor, våld, egenartade vänskapsband och en märkvärdig beskrivning av en ödesdiger snöstorm där det blir fråga om liv och död.

Stefánsson ryggar inte för stora ord och starka känslor. På gott och ont. Det är Språket med stort S som sväller och skimrar, vilket också är problemet, i varje fall i den nya romanen.

Ambitionerna är stora och höga. De rör Existensen och Meningen. Människans väg mot döden. Jag kan tänka mig att många blir trollbundna av språket och berättelserna. Men jag märker att jag störs av att texten störtar än hit, än dit, och att man gång på gång befinner sig i ett nu där förankringen framåt och bakåt i tiden är svag. Det är helt enkelt svårt att få ordning på den här boken.

Bokrecension: Jón Kalman Stefánssons ”Fiskarna har inga fötter” 

Plötsligt börjar jag tvivla på författaren. Hur är det med konstruktionen, har han kontroll? Eller sitter han bara och skriver? Och tyvärr – börjar man få den kritiska blicken på en roman som känns som en språklig förförelseakt slutar det ofta illa. Litteratur bygger på att läsaren går dit texten leder, och börjar man streta emot kan det bli en tjurig läsning.

Det drabbade mig den här gången, och jag är inte säker på vems felet är.