Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Lovande radarpar i J K Rowlings deckardebut

Foto: Andrew Montgomery

Vad J K Rowling än skriver så jämförs det förstås med hennes böcker om Harry Potter. Undra på att hon valde att skriva under pseudonymen Robert Galbraith i sin första deckare om privatdetektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott. Galbraith fick hygglig kritik och sedan läckte det förstås ut att J K Rowling låg bakom.

Deckare

Robert Galbraith
”Gökens rop”
Övers. Charlotte Hjukström. Wahlström & Widstrand

Det är svårt att börja läsa boken, det är som att det kända författarnamnet kommer i vägen: man läser något annat än vad som står. Är det spännande på samma sätt som Harry Potter? Blev det tråkigt nu för att Rowling inte kan skriva annat än barnböcker?

Men ”Gökens rop” är en bra debutdeckare, även om den stundtals blir aningen långrandig i de eviga förhören. Roligast är huvudpersonerna: Cormoran Strike är en enbent krigsveteran som har ett elände med protesen och dessutom just har lämnat sin hämndlystna sambo. Sekreteraren Robin kommer från ett bemanningsföretag och ska bara stanna två veckor, hon är nyförlovad och har en fästman som inte alls tycker att hon ska hållas med sunkiga privatdeckare och deras slemmiga hantering.

Mitt i allt detta kommer John Bristow, en välbärgad advokat som visar sig vara bror till en fotomodell som begått självmord. Supermodellen Lula Landry hoppade från sin balkong i en snöig vinternatt, polisen utredde och fann inga konstigheter, bara rika människor med knark och annat. Vad är det som gör John så övertygad om att det var mord?

Strike börjar noggrant utreda. ”Gökens rop” är en klassisk pusseldeckare där det handlar väldigt mycket om vem som går åt vilket håll i vilket ögonblick, och den uppmärksamme läsaren kan säkert räkna ut vem mördaren är före slutet. Varför var vasen med rosorna kullvält? Själv tittar jag lydigt åt än det ena, än det andra håll som Galbraith/Rowling pekar, tills jag nästan får nackspärr av alla villospår. Sedan ger jag upp och ägnar mig i stället glatt åt Strike och Robin, ty de är trots allt de mest fascinerande. De är så typiska för genren: Strike är en modern Sam Spade, tilltufsad och lynnig, medan Robin skulle ha kunnat kliva ut ur Agatha Christies ”En flicka kom till Bagdad”, hon är urtypen för den pigga flickan som kan göra betydligt mer än någon tror när hon får chansen.

Förhoppningsvis får både Strike och Robin fler chanser, så att Rowling, hoppsan! Galbraith, alltså, vågar bli lite friare i förhållande till genren. Då kommer Strike och Robin att bli ett av deckargenrens radarpar.