Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Madeleine Gustafsson: Påminnelser. Om böcker, människor och ord

Madeleine Gustafsson (född 1937) har samlat texter om böcker, människor och ord i boken ”Påminnelser”.
Madeleine Gustafsson (född 1937) har samlat texter om böcker, människor och ord i boken ”Påminnelser”. Foto: Sam Stadener

Akuta påminnelser. Känslig kritik som opererar från insidan.

BOKKRITIK
Madeleine Gustafsson
”Påminnelser. Om böcker, människor och ord”
Daidalos

 

Foto: För den som saknat Madeleine Gustafssons litteraturkritik på Dagens Nyheters kultursidor – vi är många – finns gott om tröst att finna i det urval recensioner och andra texter hon ställt samman till en volym med titeln ”Påminnelser”. Vilken titel, för övrigt. Så diskret i sin antydan om att en påminnelse kan väga tyngre än ett påstående. Madeleine Gustafsson i ett nötskal. Hon opererar från insidan, söker sig fram, väger och överväger, trogen det motto hon formulerar i några anteckningar om kritikens väsen: ”Det jag vill säga kan jag bara hitta utanför mig själv.”

Fast ”motto” är fel ord om en recensent som snarare har motsatt ideal. Det finns kritiker man känner igen på den grafiska framställningen av deras texter. Ulf Lindes artiklar i Dagens Nyheter var till exempel fulla av kursiveringar och spärrade ord. Han skrev med rösten. Det ”hördes” hur han betonade och fraserade medan han utformade sina konstrecensioner. Han var ju jazzmusiker.

I en längre text om Carl Jonas Love Almqvist blir det tydligt hur nära hon kommer diktaren genom att krypa in under hans kappa och följa hans tankebanor.

Hos Madeleine Gustafsson har frågetecknet en central plats, liksom parenteser och tankestreck. I en längre text om Carl Jonas Love Almqvist blir det tydligt hur nära hon kommer diktaren genom att krypa in under hans kappa och följa hans tankebanor. Gustafsson är inte den första som uppehåller sig vid Almqvists gåtfulla kluvenhet och skiftande roller, hans reformarbete, hans svärmeri och djärva dramatik. Men jag vet ingen som lika instinktivt skulle reagera på Folke Isakssons försök att hitta en formel för Almqvists plats i svensk litteraturhistoria: ”Egentligen var Carl Jonas Love Almqvist en politisk människa. Egentligen är han en av våra stora samhällsengagerade författare”.

Madeleine Gustafsson behöver bara ett frågetecken för att skjuta den sortens reduktionism i sank: ”Egentligen?”

Citattecken är en annan av hennes favoriter. Hon låter författaren komma till tals och slår sig själv på fingrarna varje gång hon tror sig veta mer än dikten eller romanen. Hennes textsidor är genomkorsade av repliker, erinringar och eftertankar. Essän om Fredrika Bremer är dialogisk i sin dramaturgi. De yngre svenska författare hon recenserat genom åren – Heidi von Born, Magnus Hedlund, Claes Hylinger, Eva Ström, Lennart Hagerfors, Tomas Tidholm, Arne Johnson med flera – kan känna sig lyckliga. De utländska är i flera fall uppenbara valfrändskaper, från Nathalie Sarraute och Claude Simon till Uwe Johnson, Max Frisch och Alexander Kluge.

Franska och tyskspråkiga författare dominerar, en liten påminnelse bland flera om att Madeleine Gustafsson hör till våra finaste översättare och att hennes litteraturkritik måste ses som en aspekt av hennes översättargärning. Det hon skriver om Bo Carpelans poesi gäller i lika hög grad hennes eget författarskap: ”Grundstämningen sammanfattas inte, men den förmedlas, den varieras och utvecklas ständigt på nytt.”

Det går en myt genom samtiden som säger att all kritik är subjektiv. Jag vet inte hur denna perversa idé har fått fäste. Men i dag är även de bästa – låt oss inte hyckla – underkastade den digitala logikens korta ögonblick av synas och försvinna. Krönikören har tagit kritikerns plats.

Madeleine Gustafssons bok är en påminnelse om det akuta behovet av en analog motståndsrörelse. Hon skulle aldrig drömma om att kalla sitt bidrag en ”handbok”, men jag kan ju göra det.