Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Merethe Lindström: ”Ur vinterarkivet”

Merethe Lindström (född 1963) författardebuterade redan 1983.
Merethe Lindström (född 1963) författardebuterade redan 1983. Foto: Chris Maluszynski

Stor kärleksskildring. Merethe Lindström uppfordrar på djupet.

Roman

Merethe Lindström
”Ur vinterarkivet”
Övers. Urban Andersson
Weyler

Efter ett decennium av hämndlystna, mer eller mindre fiktiva självbiografier med namngivna personer som ska hatas och hånas, kommer nu en roman/självbiografi, som vänder på genren. Det här är en bok om kärlek, mot många, tuffa odds.

Merethe Lindström, den norska författare som fick Nordiska rådets litteraturpris 2012 för romanen ”Dagar i tystnadens historia”, kom hösten 2014 ut med novellsamlingen ”Arkitekt” på svenska. Det är dova, laddade och kraftfulla berättelser, där stämningen lägger sig som bly över läsningen. Merethe Lindström har en teknik att begränsa läsarens synfält och åstadkomma en lätt kvävningskänsla. Man kommer inte undan.

Den nya romanen är ytterligare ett steg mot mästerskap av denna egenartade och hypersensibla författare. I ”Ur vinterarkivet” delar Merethe, romanens huvudperson, namn med författaren och hon skriver om Mats, sin make, deras föräldrar och deras barn. Fortfarande med författarens suveräna rätt att reducera läsarens synfält. Hon ger oss tittskåp, vars bilder hon hjälper till att beskriva. Men tolka får vi göra själva.

Läsaren är alltså fullt upptagen. Och som hållfasthetsgaranti; jag har läst den på tåg och tunnelbanor, och på perronger i snö, blåst och kyla utan att tappa koncentrationen.

Familjen, som porträtteras genom årtionden av iakttagelser, fotografier, händelser, minnen, är bräcklig. Redan från början ”får jag en känsla av att vi för ihop något som inte bör föras ihop, din mors schizofreni, din fars alkoholism, min fars ångest. Vi är en genetisk kod för oro.” Det är inget lätt liv som väntar, de är ”disponerade för ett slags hjälplöshet, en maktlöshet, en fattigdom kanske”. Och just så tungt blir det. Mannen, Mats, dras mot mörkret. Han får diagnosen bipolär. Det saknas alltid pengar och jobben är tillfälliga. Vaktmästare, hemhjälp, kontor, bibliotek för blinda, lektörsuppdrag. Man får ta vad som erbjuds för att kunna måla och skriva. För det är där livsenergin bor, känslan av mening och sammanhang. Men det finns barn, och det måste stå mat på bordet. Ibland går det hyggligt, ibland är det misär.

Författaren skriver i jagform och riktar sig till ett ”du” när hon skriver om maken. Denne nödställde, psykiskt sköre man får ett porträtt så varmt och kärleksfullt att det tar i hjärtat. ”En dag gick jag ifrån dig”, berättar hon. Hon är ensam i huset, packar, går till bussen, men hinner hem igen och har packat upp, innan han är tillbaka.

Jag märker hur Merethe Lindström uppfordrar mig på djupet. Medan hon i sin text koncentrerar sig på att verkligen se som det är, sakligt, utan förmildrande omständigheter, blir det tydligt hur upptagen jag är av att ordna. Att snygga till i stället för att iaktta. Att hålla tempo och gå vidare i stället för att vara stilla och begrunda. Att läsa Merethe Lindström, med snabbt tickande hjärta eftersom hon skriver så fruktansvärt bra, så sant och naket och med sådan nerv, blir också att erkänna sin egen ytlighet. Eller om det är självbevarelsedrift?

Det är mycket begärt att gå så långt ner i det mänskliga som Merethe Lindström gör i denna bok. Jag undrar om det går att leva på dessa djup? Om man inte måste stöka undan lite, blunda för en del och raska på, för att det ska vara möjligt och uthärdligt. I romanen citeras Merethes mor, som en gång sagt att det redan som barn alltid fanns något öppet i henne ”något alltför nyfiket”.

Samtidigt är det märkvärdigt att språket aldrig tar slut, utan återuppstår. Och kan ge oss nya kombinationer, som dessa, för en omslutande, rörande kärlek, som formas till människors liv.