Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Mia Axelsson: Vår gemensamma resa

Rak och snygg dikt helt utan urspårningar, skriver Mats O Svensson.

Mia Axelsson

”Vår gemensamma resa”

Dockhaveri förlag, 2017, 100 sidor

Tunnelbanan har många ingångar, minst ett par för varje station. Vilken man väljer beror givetvis på vart man är, man tar oftast den som är närmast, men oavsett vilken man väljer kan man färdas vart som helst.

Detta borde göra att tunnelbanan passar som litterärt motiv. Möjligheten till slump, chansen till det oväntade. Liksom flanören går vilse i staden borde den litterära t-baneresenären kunna förlora sig i underjorden. Samtidigt är ju tunnelbanan för de allra flesta raka motsatsen. Ett måste för att ta sig till arbete och skola, en rutinresa helt utan överraskningar.

När poeten Malte Persson skrev om tunnelbanan 2011 i ”Underjorden” valde han sonetten och den lyriska traditionen som ingång. Mia Axelsson skriver i sin ”Vår gemensamma resa” fram Stockholms tunnelbana från ett helt annat perspektiv, nämligen tågförarens.

Mia Axelsson har tidigare medverkat i förlaget Dockhaveris ”Antidebuten” (2012) med ett konceptuellt vykortsverk och i ”dock-ument, anti-logi” (2016). Därför studsar jag till lite vid ”Vår gemensamma resa”. Den är inte vad jag förväntar mig från Dockhaveri, vars poeter odlat en vildvuxen, spretig och ibland överlastad lyrik. För Axelsson skriver nästan helt utan metaforer. Det är en platt dikt, med ett rakt språk. Axelsson drar inte i några större växlar och håller sig till marken. Ett språk kongenialt med sitt ämne, tänker jag, men ibland önskar man att tåget skulle lyfta. Att poesins potential användes i högre grad, emellanåt är det mest prosa med radbrytningar. Som när diktjaget förklarar varför det blev lokförare:

Långt innan jag började köra tåg

hörde jag någon berätta om sitt arbete i tunnelbanan

hur den ibland sa dörrarna sticks för att liva upp

och jag tänkte att det där jobbet

kan vara något för mig

Det finns varken passion eller mening i arbetet. Men heller inget något motstånd. Det är bara en del av livets spår, en tunnel är bara en tunnel, och ljuset i tunnels slut är inget mer än just det. Arbetet framstår hos Axelsson som något fullständigt odramatiskt, eller kanske är det arbetet som avdramatiserar livet.

I en av samlingens starkaste dikter, ”PUT”, en lakonisk förkortning för ”person under tåg”, skildrar lokförarens erfarenhet av självmordsförsök. ”Vårt första hopp var odramatiskt och/hopp kan aldrig vara annat än dramatiskt.” Det monotona arbetet och dess yrkesspråk urlakar livet. En annan människas död blir slutligen inte till något mer än en minnesvärd arbetsdag.

Titelns gemensamma resa syftar även till ett annat spår, för diktsamlingen är inte bara en arbetsskildring utan också en kärlekshistoria. De löper parallellt med varandra, men inte åtskilda, utan tätt sammanflätade. Det privata och professionella går hos Axelsson inte att hålla isär, och jaget beskriver sin relation i arbetets språk.

Jag känner mig kopplad till dig

inte som en hund

som en kabel vid strömskenan

en viktig förbindelse

Det är snyggt gjort. Behärskat. Men till skillnad från lokförare får man som poet gärna spåra ur någon gång.