Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Moa Matthis: ”Maria Eleonora. Drottningen som sa nej”

Moa Matthis kastar sig ut i 1600-talets maktvirvlar med en bok som är skriven i ett litet format på sparsmakad och saklig prosa.
Moa Matthis kastar sig ut i 1600-talets maktvirvlar med en bok som är skriven i ett litet format på sparsmakad och saklig prosa. Foto: Caroline Andersson
Vem blir drottning Maria Eleonora om man ser henne på ett nytt sätt? Moa Matthis vrider på ett märkligt historiskt öde och bjuder på en uppfriskande lust att diskutera historieskrivningen, skriver Maja Hagerman.
Litteraturrecension

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Skribent: Moa Matthis

Titel: ”Maria Eleonora. Drottningen som sa nej”

Historien om Sverige som krigarnation och stormakt fängslar i vår tid. Epokens stora män blir omsorgsfullt tecknade i nya biografier, krigarkungar föräras romaner, rikskanslern Axel Oxenstierna har fått en egen tegelsten och Erik Dahlbergh har blivit nav i en rundmålning på närmare ett och ett halvt tusen sidor.

Men mitt i kretsen av statsmän, hjältekungar och berömda krigare finns en misskänd kvinna. En drottning omtalad som galenpanna och hysterika av en samfälld historikerkår. Nu sätter Moa Matthis sökarljuset på henne, en av stormaktstidens mest föraktade personer.

Drottning Maria Eleonora har blivit mest känd för sin gråt efter Gustav II Adolf död. Hon vägrar släppa taget om sin döde makes lik, stänger in sig med tronarvingen i ett sorgegemak av tunga, fördragna, svarta gardiner, och intrigerar därinne om att gifta bort sitt enda barn, tronföljaren Kristina, med en blivande regent i det fientligt sinnade Danmark. Ett tilltag som hotar det svenska rikets själva existens. Hon insisterar på att få inta sin offentliga plats i politiken som mor, änka, sörjande, älskande och framför allt en kungligt vördnadsvärd person.

Få kvinnogestalter har svärtats ned så samfällt av en enig historiker­kår som Maria Eleonora. Men vem blir hon om man ser på henne på ett annat sätt? Moa Matthis tar avstamp hos Gunhild Kyhle, Sveriges första professor i kvinnohistoria, som redan 1984 inskärpte att en gråtande 1600-talsdrottning faktiskt också kan vara en knipslug manipulatör. Även om hennes sorg är äkta kan hennes handlingar – som dramatiska utspel i sorgdok vid makens kista – vara medvetna strategier.

Moa Matthis, som tidigare skrivit en bok om kvinnliga äventyrare och pionjärer främst på 1800- och 1900-talen, kastar sig nu ut i 1600-talets maktvirvlar. Det är en bok i litet format skriven på en saklig, sparsmakad prosa. Matthis vrider och vänder på detta märkliga historiska öde. Följer utstötningsprocessen som drabbar drottningen steg för steg. Undersöker hur skeendet ser ut om man ser på det från ett annat håll, prövar nya perspektiv och bjuder på en uppfriskande lust att diskutera etablerad historieskrivning och tolkning.

Kvinnor utan formell makt kunde utöva makt ändå på informella vägar genom att arrangera äktenskap, bygga nätverk och knyta kontakter. Men i tider när makten blev mer institutionaliserad i riksrådet minskade drottningens möjligheter att påverka.

Maria Eleonora var ett kuttersmycke när hon kom till Sverige. En vacker 19-årig prinsessa uppvuxen på ett slott Berlin i centrum av det protestantiska furstendömet Brandenburg. Hon var en del av utsmyckningen av den uppåtsträvade nationen, och hon var släkt med i stort sett alla furste- och kungahus i Europa. Hennes uppgift var att leverera en blåblodig tronarvinge. Efter tre graviditeter och tre döda barn på drygt fyra år, kommer till sist ett barn som överlever, Kristina.

Några år senare blir Maria Eleonora änka, efter slaget vid Lützen 1632, och hennes 6-åriga dotter är stormaktens blivande regent. Av hävd är det nu hon, änkedrottningen, som ska ha tronföljarens intressen för ögonen. Men Maria Eleonora utesluts från en plats bland adelsmännen i rådet av den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna.

Kvinnor kunde ta över imperier och styra riken vid den här tiden, det fanns det näraliggande exempel på. Elisabet I av Englands långa och glansfulla regeringstid under 45 år var just till ända när Maria Eleonora var barn. Tiden är full av situationer och möjligheter som ibland stängs för kvinnor och ibland öppnas för dem, allt efter hur män i maktens kretsar har behov av dem.

Moa Matthis hade gärna kunnat borra ändå lite djupare i dessa underliga mekanismer. Varför blev Maria Eleonora utesluten trots sin höga börd och alla sina kraftfulla utspel? Hennes dramatiska, offentliga sörjande och de hotfulla äktenskapsplanerna räckte tydligen inte för att hålla Oxenstierna stången, eller rida spärr mot en adel som nu ville passa på att flytta fram sina positioner.

Moa Matthis tycker sig se i protokollen att adelsmännen i riksrådet är medvetna om att deras behandling av änkedrottningen av­viker från normen. Alla frågor kring bemötandet och exkluderandet av Maria Eleonora tillåts ta mycket utrymme i rådets arbete. Till slut tar rådsmännen till och med dottern ifrån henne.

Successivt trängs drottningen undan, lever under övervakning, med reseförbud och utan möjlighet att brevväxla eller ta emot obevakade besök. Innan hon rymmer från landet år 1640, och det på goda grunder, som Moa Matthis visar.

Att en erkänt skicklig regent som Kristina abdikerar, lyfter kronan av sitt huvud och lämnar riket, hör till ovanligheterna. Att kungliga föräldrar flyr landet under förödmjukande former är inte heller så vanligt. För Moa Matthis är Maria Eleonora ett led i en kvinnolinje. Moderns öde är också en del av berättelsen om Kristina och hennes abdikation. Visserligen fostrades Kristina till att bli något helt annat än sin mor, och lärdes att avsky allt det hon stod för, kvinnlig vekhet, känslosamhet, dramatisering. Men tänk om den svenska högadelns sätt att behandla modern satte spår i flickan, om moderns öde präglade henne på djupet? frågar Moa Matthis.

Så fort Kristina blev myndig och övertog makten började hon verka för att ta hem sin mor igen och trygga hennes försörjning. Några år senare är det Kristina själv som lämnar Sverige för att söka sin lycka i Rom, och bli begravd där. Moderns kista står däremot i Riddarholmskyrkan. Tittar man noga på den, så fäller några av änglarna ut sina vingar som om de förbereder sig för att flyga i väg.