Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

När de intellektuella gick från vänster till höger

Foto: DN/TT

Ideologiska 180-graderssvängar från vänster till höger undersöks i idéhistorikern David Brolins ”Omprövningar”. Maria Schottenius har läst en imponerande kartläggning och lär känna Axessgänget närmare.

David Brolin

”Omprövningar. Svenska vänster­intellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal”

Celanders förlag

Hur farao hamnade de här? Och hur gick det till när de mest vänsterradikala blev de mest högerradikala?

Tidskriften Axess har blivit ett fredat flyktingläger för vänsterns förlorade söner. De som var längst ut till vänster, mest ren­läriga, strängast, hårdast i fraktionsstrider är nu lika stränga, dogmatiska och renläriga – fast från höger. Och Axess redaktörer har generöst upplåtit predikstolen åt dem.

Jag har funderat på det här när jag i åratal läst Svante Nordin, Mauricio Rojas, Håkan Arvidsson, Lennart Berntson med flera läxa upp folk med vänstersympatier. Jag vet ju vad de tyckte förut. Att de stod på barrikaderna, några av dem mer högröstade och kategoriska än andra. Svante Nordin, filosof och idéhistoriker, var den strängaste av dem alla, skarp och begåvad, men oförsonlig. Håkan Arvidsson, historiker, var lundavänsterns egen Che Guevara i studentupproret 1968. Alla hade de sin egen roll i kampen. Nu går deras kamp åt andra hållet, men huvudfienden verkar vara densamma: Socialdemokratin och socialliberalismen. Mittenfåran. Folk som vill kompromissa och ­tillämpa oglamorös demokrati.

I de renlärigas rike är det demokratiska samhället ungefär som religion, ett opium för folket. Några måste gå i täten, ett avantgarde, en elit, som vet bäst oavsett om de är vänster eller höger och som numera gärna ser sig som bildningsaristokrater.

I vår har det kommit en bok som ställer de här frågorna till just de här människorna: ”Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal.” Författaren är idéhistorikern och bibliotekarien från Göteborg, David Brolin, som 2010 kom ut med boken ”Friedrich Nietzsche. Liv, filosofi, politik”. Det är en imponerande kartläggning han gör över den intellektuella positionsförflyttningen från vänster till höger. Några av de personer han intresserar sig för i sin bok har själva i böcker och artiklar redovisat sina 180-graderssvängar, men ofta lite friserat. David Brolin har gått på djupet i arkiven och skaffat sig en omfattande beläsenhet i denna moderna och något pinsamma omprövningarnas historia.

Han har valt att studera författare och intellektuella ”vars produktion haft ett stort inflytande”. Och även om rätt många flimrar förbi håller han sig huvudsakligen till sex personer: Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund. Observera, det här är en pojkbok. Inte en kvinna så långt ögat når.

Han har rätt roliga rubriker: I kapitlet ”Sprickorna i Herr Gustafsson själv” (alluderande på kvintologin ”Sprickorna i muren”) får författaren Lars Gustafsson det kluvna nöjet att se sig själv som en centralgestalt i det litterära och radikala ”68”, från vänsterradikal Kina­beundrare på 60-talet till nyliberal på 80-talet.

Hans styrka som författare har med tiden skuggat hans mindre övertygande roll som samhälls­debattör. Men ingen kan ta ifrån Lars Gustafsson hans precision när det gäller att etikettera samhällsfenomen; det är han och Stig Malm (betonghäckar, finansvalpar, fittstim) som är påhittigast i klassen. ”Mediavänstern” är en i raden av Gustafssons nypräglade glosor.

Den ledande kamraten Håkan Arvidsson, har en klädsamt självironisk titel på sina memoarer ”Vi som visste allt” och där berättar han om sin blinda tilltro till Mao och kulturrevolution och sin lite mer problematiserande syn på Clarté, KFML och FNL, inte minst på grund av att han tyckte det räckte med KKP (Kinas Kommunistiska Parti) för att visa vägen. Arvidsson uteslöts ur Clarté på grund av ”högeravvikelser smyckade med vänsterfraser” vilket gjorde att han på samma gång rök ur KFML.

Göran Therborn, som senare hamnade i Cambridge som en av världens ledande marxistiska sociologer, tog hand om Håkan Arvidsson och släppte in honom i tidskriften Zenits reaktion. ”Den nya vänstern” var Therborns term och Zenit dess organ efter den engelska förebilden New Left Review. I Zenit utvecklade Håkan Arvidsson tillsammans med Lennart Berntson först en leninistisk hållning och i slutet av 70-talet en förståelse för demokratin som byggnadsmetod för socialismen. En hållning som splittrade Zenitgruppen och fick en annan ledande Zenitföreträdare, Svante Nordin, att anklaga dem för ”sentimentalitet”.

Håkan Arvidsson undviker både nyliberalismen och konservatismen och landar så småningom hos en liberalkonservativ tänkare som Alexis de Tocqueville. Och hittar en tredje väg, med det kapitalistiska systemet som grund.

Den riktige hardcoremannen i det här gänget är Svante Nordin. Jag minns honom väl från Lund, en benig, högt begåvad akademiker som doktorerat på flera institutioner, men ansågs lite för rabiat vänster för sitt eget bästa. Eller för karriären. Men det gick ju bra ändå. Han blev professor i idé- och lärdomshistoria.


Svante Nordin då och nu. Foto: Ingvar Andersson/Anders Hansson

Nordin gick ut hårt, han ansågs kommunistiskt ”ortodox” och ville i mitten av 70-talet åstadkomma största möjliga ”stränghet” i vetenskapen så väl som i politiken. ”Där borgerliga tänkare i historien blott ser ett sammelsurium av enskilda händelser, där ser en marxist sammanhang, helheter och lagbundenheter”, hävdade Svante Nordin, som höll i utrensningarna inom vpk (som sedan 1990 heter Vänsterpartiet) i Lund. Men några år senare i sin bok ”Historia och vetenskap” talar han om en ”avmytologisering” av marxismen. ”Marxismen måste dö – eller åtminstone byta skinn – för att överleva”.

Det finns ett optimistiskt och ett pessimistiskt förnuft, menar han. Hellre oförnuft och orättvisa än den kompromisslösa, intoleranta, fanatiska tron på förnuft och rättvisa, anser den omvände Svante Nordin. Så började han sin vandring från ortodox kommunist till liberal och konservativ. ”Margaret Thatcher och Ronald Reagan ersätter de röda fixstjärnorna” enligt Brolin. På senare år har Svante Nordin befäst sin ställning som intellektuell bildningsaristokrat, produktiv och för många tidigare anhängare, provokativ. Han har bland annat skrivit en äreräddande biografi över litteraturhistorikern Fredrik Böök, och hans ”moraliska mod”. Bööks engagemang för Hitlertyskland kunde uppfattas på olika sätt.

Nu går deras kamp åt andra hållet, men huvudfienden verkar vara densamma: Socialdemokratin och socialliberalismen. Mittenfåran. Folk som vill kompromissa och tillämpa oglamorös demokrati.

Den unge maoisten Göran Rosenberg, som efter att som ännu yngre ha vurmat för Israel och sionismen hyllade den kinesiska kulturrevolutionen och anslöt sig till Clarté. Han tilldelas av Clartés mycket stränga centralsekretariat uppdraget att resa till Lund och ställa ”Lundagruppen”, bland andra revolutionären Håkan Arvidsson, inför ett ultimatum: antingen uteslutning eller åsiktskorrigering. Det gick inte så bra. Rosenberg blev i stället god vän med lundensarna och petades ur centralstyrelsen. ”Bländad av utopin” är den rubrik Göran Rosenberg tilldelas i Brolins bok och under en period bländades han även av USA och startade Stenbeck-tidskriften Moderna Tider med liberalismen som kungstanke i (höger-)kritiken av folkhemmet. Där proklamerade han amerikansk överhöghet, ”Pax Americana”. Till skillnad från flera av de andra ”renegaterna” som David Brolin benämner dem, kom Göran Rosenberg senare att stanna vid en socialliberal hållning.

Klas Eklund hamnade också mitt i smeten efter den långa marschen genom bokstavsvänstern. Han hade inte politiken hemifrån, hans pappa är Tjorvens pappa på Saltkråkan, Bengt Eklund, hans mamma Fylgia Zadig även hon skådespelare. Klas var sjutton år när han 1969 gick med i Clarté och FNL och fortsatte vandringen genom det marxistiska och kommunistiska alfabetet. Han var med i KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna), gick vidare till en utbrytargrupp, MLF (Marxist-leninistisk fraktion), och sen tillbaka till KFML, fast nu med ett r, ”revolutionärerna”. Så anslöt sig Eklund till trotskisterna och började sedan på Handelshögskolan i Stockholm. Han skulle skaffa sig kunskaper om kapitalismen för att kunna ”störta den”. Men han kom på andra tankar, som man lätt gör på Handels, blev socialdemokrat och hamnade i finansdepartementet. Och blev något senare chefsekonom på SEB. En bokstavskombination som gav honom betydligt högre lön än de tidigare.

David Brolin utreder och komplicerar fenomenet med omprövningarna. Alla har sin egen anledning när de vänder från vänster till höger.

Men karaktärsdragen består. En aggressiv agitator blir ingen mild resonör även om han byter position. Han fortsätter att agitera från ett annat håll. En stridbar, ortodox, renlärig man blir ingen godmodig, kompromissande figur i mittens rike. Han strider i nya förband.

Men nästa gång jag står med ett glas i handen på gårdsplanen framför herrgården i Avesta, under Engelsbergsseminarier med Axess, vet jag lite mer om herrarna jag skålar med. Under 70-talet ville de förgöra varandra i fraktionsstrider. Nu dricker de utsökt champagne tillsammans på det välkrattade gruset i sommarkvällen.