Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

När världen blir för trång

Jan Lööf leker med bilderboksformen i boken om Felix, där Felix kliver ur sin serieruta men hamnar i både en mystisk sagovärld och i ett datorspel.
Jan Lööf leker med bilderboksformen i boken om Felix, där Felix kliver ur sin serieruta men hamnar i både en mystisk sagovärld och i ett datorspel. Foto: Stefan Tell

Stackars Felix! Fast i seriealbumens små fåniga rutor gör han uppror mot sin tecknare. En förbryllad Jan Lööf flyttar över Felix till bilderboken, men är det så lätt att byta medium?

Jan Lööf
”När Felix blev stor”
Bonnier Carlsen

Det är som att Jan Lööf har släppt alla tyglar i sin nya bok om Felix, seriehjälten som nu har ledsnat på att klämmas in i små serierutor. Felix vill bli stor, och boken börjar med en sida där han ställer krav på sin tecknare att få vara med i en stor bilderbok, och avslutar med att klättra ut ur sin serieruta.

Men det är inte så himla lätt att byta form för en tecknare, förstår man. I bilderboksvärlden blir perspektivet av någon anledning helt fel. Felix är alldeles för stor, så stor att hans röda hatt sticker upp ovanför hustaken.

Han har hamnat i en omisskännlig Jan Lööf-värld med detaljrikedom, bulliga linjer och vag femtiotalskänsla. Flickan Lisa dyker upp som ciceron, och hon guidar honom in genom en dörr i ett träd, till sagovärlden. Där går Fantomen med Devil, där går Frankenstein. Bredvid cirkusen ligger pepparkakshuset, och här står månraketen där Stalin väntar (och ”tur och retur” har bytts till ”enkel”). Ovanför leksaksaffären finns ett akvarium på vars tak det står en husvagn, och högst upp finns en kommandobrygga på en båt. I musikskolan repar djurorkestern och sen dyker det upp ett läskigt gäng!

Det fortsätter i samma halsbrytande stil, där Jan Lööf ruskar i sina klichéer, ritar helt nya miljöer och argumenterar med sina kritiker.

Kanske passar ändå Felix bäst i sin gamla serieruta? Det sker en oemotståndlig omkastning på sista sidan, när Felix och Lisa viskar om Sherlock Holmes, vars mössa sticker upp bakom en tidning vid bordet bakom. Men är det verkligen han?

Det är en lättsinnig berättelse, med tvära kast mellan klassisk saga och datorspel, med åtskilliga metainslag som kan vara svårhanterliga för vuxna. Boken hoppar lika snabbt mellan olika fantasier som barn gör i sina lekar.

8 x nya bilderböcker

Ylva Karlsson och Katarina Strömgård
”Vantarna – en julsaga”
Urax
En ovanlig skärgårdsjulsaga om Henrietta som egentligen tillhör havsfolket, men spolas i land som barn. Hon glömmer sitt ursprung och blir en olycklig flicka bland människorna, tills den jul när hon hoppar på en buss en mörk eftermiddag, utan att veta vart, ut till havet. Ylva Karlssons text är vemodigt lyrisk, och Katarina Strömgård ger en samtidigt trovärdig och magisk bild av både skärgårdens realistiskt vintersvarta kyla och havsfolkets skimrande glada färger.

Emma Virke
”Memmo och Mysen väntar på vintern”
Alvina förlag
Böckerna om Memmo och nallen Mysen väcker bildseendet hos läsaren. Texten växlar mellan lättrimmad vers och prosa men är mer ackompanjemang: det är bilderna som är centrum. Memmo och Mysen utforskar vintern med en närvaro som gör att man nästan fryser själv: andedräkten som plötsligt syns, frosten och isen. När snön kommer ändras grundfärgen från blå skymning till vita vinterdagar med sakta smältande snö. Men man kan göra lätthanterlig snö själv!

Sarah Sheppard
”Hajar”
Bonnier Carlsen
Det är något med Sarah Sheppards sätt att teckna: även hennes hajar blir osedvanligt personliga och levande, samtidigt som de verkar lätt förvånade över att hamna i en bok. Sarah Sheppard har specialiserat sig på att göra roliga faktaböcker för barn, knökfulla av fakta men ur ett nyfiket, lekfullt perspektiv. Det fungerar utmärkt med hajarna, även om de ser oroväckande trevliga ut. De ler glatt och skenheligt mot läsarna medan Sarah Sheppard berättar om deras mindre trevliga matvanor.

Barbro Lindgren och Charlotte Ramel
”Nu är du en höna”
Rabén & Sjögren
Ett hemskt litet maktspel i barnkammarmiljö, där en som är mindre måste leka höna och en annan får leka varg, mycket större och farligare. Hönan ska vara i buren och lyda order, för vargen har massor med idéer om hur hönan ska bete sig: hoppa och flaxa och värpa ägg och kackla. Men det är en ovanligt bra och tydlig berättelse att prata om efteråt. Vem bestämmer ramarna för leken? Är det rättvist? Och finns det kanske en möjlig räddning?

Anna Bengtsson
”Vart ska napparna?”
Alfabeta
Anna Bengtssons första bok i serien ”Små resor” för riktigt små barn heter ”Kaffekanna åker bort” (2011) och är ett litet mästerverk. Nya ”Vart ska napparna” går ännu längre in i barnens egen vardagsvärld och ger napparna eget liv och personlighet – precis som det är när man är liten. Men vart tar napparna vägen när de inte behövs längre? Blir de övergivna? Trygg vägledning för den som ska sluta med sin napp, men framför allt en mjuk liten bildberättelse.

Gro Dahle och Svein Nyhus
”Akvarium”
Övers. Nils-Aage Larsson
Daidalos
De beskriver det omöjliga: barn som måste ta hand om sina föräldrar. Men de gör en varsam och respektfull berättelse i vackra, udda bilder och glasklar text. Moas mamma är en akvariefisk, och Moa får handla, mata mamma, hålla rent i akvariet. I andra hand tar Moa hand om sig själv. Nej, det borde inte vara så. Men barn lever så, och de ska åtminstone få böcker att känna igen sig i.

Rose Lagercrantz och Ilon Wikland
”Den långa, långa resan”
Brombergs
Sällsynt angelägen nyutgåva just nu, om vår alldeles egna Ilon Wikland, som själv en gång var ett ensamkommande flyktingbarn när hon som fjortonåring lämnade Estland. Rose Lagercrantz berättar historien i lågmäld, effektiv text, men givetvis är det Ilon Wiklands bilder som är starkast. Barndomens idylliska färger försvinner i krigets dovt gråvita, nästan outhärdliga uppslag, men till slut kommer färgen tillbaka.

Sara Lundberg
”Vita, Öjvind och Ingenting”
Alfabeta
De bästa bilderbokskonstnärerna låter formen spela en roll i bildberättelsen, och Sara Lundbergs böcker om Vita Streck, hon som målar de vita strecken i vägbanan, är sant originella. I den här boken välter Vitas hink med målarfärg och världen försvinner: ingenting finns kvar! Men Ingenting visar sig vara högst personligt. Konstnären leker med det tomma papperet i en optimistisk postapokalyps där det går att börja om.