Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Negar Naseh: ”De fördrivna”

Negar Naseh debuterade 2013 med den hyllade romanen ”Under all denna vinter”.
Negar Naseh debuterade 2013 med den hyllade romanen ”Under all denna vinter”. Foto: Adam Nilsson

Negar Naseh återkommer efter en uppmärksammad debut med en ny roman. Aase Berg läser en skildring om utsatt kärlek i en ansatt del av Europa.

Roman

Negar Naseh

”De fördrivna”

Natur & Kultur

Ännu en lyckad familj krackelerar.

Paret i Negar Nasehs nya bok ”De fördrivna” har allt som behövs för att vara både lyckliga och lyckade. Det hjälper inte.

Romanen utspelar sig på Sicilien, där Filip och Miriam har köpt hus, precis ett sånt hus som man tänker sig att en konstnär och hans ”konstnärsfru” ska bo i. Smakfull ateljé. Doften av mimosa. Havet.

En reporter intervjuar Filip, det är hon som kallar Miriam konstnärsfru. I själva verket är Miriam inget bihang, även om Filip är mer framgångsrik. Hon är narkosläkare och forskare, men mest är hon mamma åt Olivia, några månader gammal. Av någon anledning mer mamma än Filip är pappa, trots ett relativt jämställt utgångsläge. Vi lever ju i ett samhälle där kvinnans enda maktsfär i så många år har varit barnen.

Miriams omsorger tar sig uttryck i överdriven oro. Om man inte detaljstyr sina barn minutiöst kommer döden att slinka in genom nån oövervakad glipa. I det här fallet är den glipan sömnen, rädslan för plötslig spädbarnsdöd. Miriam kan inte ens ligga med sin man utan att kliva upp mitt under akten och kolla ungen. Det visar sig också så småningom att hon ger barnet sömnmedel, och det är inga oskuldsfulla droger, hon vet allt om narkos.

Miriams omedvetna protest mot äktenskapet lindas in i oartikulerad lynnighet och sån där mindful sävlighet som kan säljas in som ett sexigt inslag i kvinnorollen. När hon visar sitt barn kärlek tolkar jag det snarare som klängigt beroende, trots att jag vet att hon har rätt i sak: ”Miriam kramar barnet hårt och låter en stor handduk täcka kroppen när hon går in i sovrummet. Hon kysser det lena huvudet. Smeker nacken. Det här är den verkliga kärleksrelationen, tänker hon.”

Fasaden och isoleringen bakom den omöjliggör den vuxna kärleken och erotiken.

Ja ni hör, det låter som vilken familjesekt som helst i valfri villaförort. Ändå är det svårt att förstå Miriam. Först tror jag att det är ett misstag av Naseh, att hon har gjort sin huvudperson alltför osympatisk för identifikation. Det finns ett problem med romanen här, en svajighet i tilltalet, även om den motverkas av författarens förmåga att skapa närvaro genom gestaltningen av naturen, den otäckt ökande hettan och inte minst Miriams depressiva överkonsumtion av cigg och gin & tonic.

Frågan är bara varför Miriams indolenta livsstilsflykt är svårare att acceptera för läsaren än Filips. Kanske för att hon gömmer sig bakom honom. Han har åtminstone någon form av kontaktyta med omvärlden i form av intervjuerna han ger, även om de blir förljugna. När Filips politiskt engagerade vän Ashkan och hans flickvän Erika hälsar på i idyllen följer Filip med Ashkan till Lampedusa.

Miriam däremot har knappt ägnat båtflyktingarna en tanke, och blir förorättad när Ashkan kallar hennes blinda sömngångarbeteende för ”vit melankoli”. Men i slutändan är det hon som rycker bort de politiska skygglapparna. Det går inte heller så bra. Naiv godhet är ingen utväg. Filips lösning är också rätt förutsägbar: att ragga på fotografen Gemma, som har plåtat honom i det vackra hemmet.

Kärnfamiljens sektmentalitet går inte ihop med världsläget. Trots goda intentioner förvandlas innerlighet till imitation. Man kan förledas att tro att titeln ”De fördrivna” syftar på flyktingarna. Men den kan också peka mot paret själva. Inte bara i isolerad exil i sin wannaberomantiska bubbla, utan också i regredierad exil från sin egen levande sårbarhet, från allt som är riskabelt i kärleken mellan vuxna.

Europa håller på att förvandlas i grunden. Vad Negar Nasehs bok säger är egentligen detta: kärlek är politik, och vi behöver ett nytt sätt att älska.