Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Negra Efendic: Jag var precis som du

Foto: Sofia Runarsdotter

Minnet tur och retur. På återresa i uppväxten.

Prosa

Negra Efendic

”Jag var precis som du”

Natur & Kultur

Foto: Litteraturvetaren Homi Bhabha har en gång definierat demokrati som människors rätt att berätta sin egen historia. Vilket innebär att demokrati också kan beskrivas som en skyldighet att lyssna. Det är uppfordrande, i synnerhet det andra ledet eftersom lyssnandet inte är människans starkaste sida.

Ändå lyckas Negra Efendic i boken ”Jag var precis som du” inta båda positionerna. Större delen av boken är berättelsen om hur den trygga jugoslaviska skolflickan, nybliven pionjär i blå mössa med röd stjärna, över en natt förvandlades till bosnisk flykting i Kroatien och sedan till burksamlande invandrare i Sverige. I bokens avslutande del reser den vuxna kvinnan, nu journalist på SvD, tillbaka för att i rollen som lyssnerska försöka förstå vad som hände. Hur kunde grannar bli fiender och mördare? Vad hände den där dagen i Brezovo Polje när alla hundar sköts? Vad tänkte de flinande tonårsgrabbarna med rakade huvuden som täckte Negras blå skolskåp med budskapet ”Åk hem”?

På vägen reser boken frågan om vad ett hem är, hur man skapar det eller om det ens är möjligt? Är hemmet minnet av tuggummismaken medan man pluggar till tävlingen ”I Titos revolutionsspår”? Den gröna filten som var det enda som kom med på flykten? Burek och strudel i det första egna köket i Mullsjö? Stagnelius dikter i skolbibliotekets ensamhet: ”Förskjuten av världen”? Eller Kents skivor på lån från kompisarna i villakvarteren som har råd med allt: ”Jag vill gå i bitar, min hjärna är tumlad och tömd, jag vill bli synlig”?

Ändå är det långtifrån bara ett jag som boken synliggör, det är en samtid. Att kalla ”Jag var precis som du” för en självbiografi vore att förminska den rymd som Efendic skapar genom att varva jagets berättelse med artiklar från 1990-talet som på knastertorr TT-prosa beskriver inbördeskrig, visumtvång och flyktingförläggningar i brand. Men rymden skapas också genom berättelsens detaljskärpa som förblir obrottsligt lojal med tonåringens upplevelse av en fientlig värld. En värld som är lika obönhörlig som den är obegriplig, och som består av den norska tonfisken med utgångsdatum för tio år sedan i hjälpsändningarna: mannen på flyktingförläggningen som suttit i läger och fyller sin tallrik med berg av marmelad; och sjuksköterskan som ler med rosamålade läppar så där som svenskar gör. Milt och lugnt. Som om massgravarna inte fanns och världen inte rasat samman.

Och det har den ju inte. I det Sveriges Jerusalem där familjen Efendic hamnade för mer än tjugo år sedan står kyrkorna kvar och ringde i klockorna när hatets kolportörer demonstrerade under en sky av svenska flaggor på första maj för några år sedan. Inte längre i de bomberjackor och kängor som mötte 13-åriga Negra vid 90-talets början, utan numer helst i slips och vit skjorta, och gärna i en talarstol. Men med samma budskap: Åk hem.

Och i bokens sista del gör Negra Efendic just det. Till det första hemmet. Till det grårappade huset med ett grönt staket som numer är låst, för henne. Hon förvandlar sig till den vuxna lyssnerskan, journalisten som letar efter sanningarna genom att låta människor berätta. Och avslutar en bok som synliggör att huset med det gröna staketet också är en del av en svensk historia, nutid och framtid. Att ett land inte är sina gränser, utan sina människor och våra berättelser.