Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

”Nervsystem”

Befriande raseri. Den danska dikten är orädd och kompromisslös.

Poesi

”Nervsystem”
Red. Jonas Rasmussen.
Övers. Clemens Altgård, Johanne Lykke Holm, Jonas Ramussen, Tom W-O Silkeberg och Jan Henrik Swahn.
Ellerströms

I Danmark pågår poesiboom, och det är inte bara Yahya Hassans förtjänst – ligisten som sålt över hundratusen ex av sin debutbok och nu har tagit det logiska klivet att bli politiker.

Antologin ”Nervsystem” med de hetaste danska poeterna i svensk översättning (red Jonas Rasmussen) har orsakat debatt på kultursidorna. Varför går det så bra för poesin i Danmark, när det är så synd om poesin i Sverige – här hasar den ju fram på bara knän och tigger allmosor, en stackars anfrätt freakshow av mobbade muppar.

Desperata röster höjs för att få storförlagen att öka utgivningen av debutanter. Jag tvivlar på att det skulle hjälpa.

I Sverige har poesin en stämpel av att vara elitistisk och svår. Det är den inte. Den är inte värre än vilken livsstils- eller sportyttring som helst, inte mer komplicerad än, jag bara drar till med något, hälsovurmens dieter och motionsformer. Alla intressen och passioner kräver viss förförståelse.

Det är alltså snarare en fråga om tillvänjning och tillgänglighet. Inte tillgänglighet på diktsamlingar, för de finns eller kan produceras billigt av småförlag, nej, det som krävs är medier och människor som pushar poesin in i samtidsmedvetandet.

Det är en mycket sjuk värld vi lever i. Om rätt personer och kanaler påstår att något äger, då äger det. Det är en värld av magiskt tänkande och besvärjelser som låtsas vara rationell men egentligen är ett gigantiskt luftslott, en narcissistisk megashow. Den som skrävlar bäst tar hem spelet.

En av få motkrafter är aggressiviteten. Det är den som är danskarnas trick genom hela antologin. Ibland en omedelbar politisk knytnäve, ibland en dovare grundton av ­vrede. Vissa debattörer har påstått att den danska poesin är mer begriplig än den svenska, och därför går hem i stor skala. Det är skitsnack. Den danska poesin är lika komplex, lika ”svår”, men mer kompromisslös och orädd. Den självhävdar sig i mycket högre grad som folkstorm.

Jag ser det särskilt tydligt i Asta Olivia Nordenhofs slängigt cyniska skärpa, i Rasmus Halling Nielsens existentiella frenesi, Olga Ravns ursinniga gurlesk, och, mer underliggande, som en förtvivlad men långtifrån passiv alienation, hos Theis Ørntoft. Maja Lee Langvad skriver hårt realistisk, lätt byråkratisk poesi som effektivt och målmedvetet mal in vassa poänger i läsaren. Yahya Hassan brakar hela vägen fram med sin lynnigt ocensurerade, vilt sluggande ilska.

För att citera ur en av Louise Dahlsgaard Juhls knaggligt de­sperata relationsdikter, talande för stämningen i hela antologin: ”Det är vreden, när jag vaknar, det är solen, majestätisk och skitcool, när den shinear så happy där uppe, fy fan vad den shinear, heyyy, och glor, gör den, som en schizofren dörrspion som kan se både in och ut, utan att veta vad som är vad.”

Vanmakten på vippen mot The Rebellion delas i dag av många. Frågan är bara hur vi väljer att kanalisera den. I Sverige verkar raseriet mest hålla till i musiken. Och i icke förädlad form: i SD-grottfolkets politiska protest mot allsköns missuppfattade maktstrukturer.

Så, poeter: sätt i gång att pumpa hybris och äga hela skiten i totalt realitetsförakt i stället för att ägna långa kultursidesartiklar åt, med Malte Perssons ord, ”gnäll över att inte bli curlade av Bonniers”. Poe­sin behöver ingen bröstmjölk från storförlagen.

Vi lever i en värld utan vänner. Vi har inget att förlora. Med intelligens och ursinne kan vi komma hur långt som helst.