Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Nicola Davies: ”Löftet”

De gråa och fula städerna lever upp när grönskan sprider sig.
De gråa och fula städerna lever upp när grönskan sprider sig. Foto: Laura Carlin

Nicola Davies berättar om odlandets kraft i bilderboken ”Löftet”. Ulla Rhedin läser en bok fylld av poesi, filosofi och livsbejakande moral anpassad för alla åldrar från förskolan till vuxenlivet.

Nicola Davies (text) och Laura Carlin (bild)

”Löftet”
Övers. Åsa Lind Rabén & Sjögren
Bilderbok

Gerillaodling i parker, grönsaksodlingar på tak och innergårdar, vägg­odlingar på husväggar och mobila trädgårdar på övergivna tomter – överallt gror och växer det numera även i ökenmiljöer som världsstäderna. Några vill hävda att detta fötts på senare år under det tyngande klimathotet, andra att det alltid har funnits kulturer som har sett djupare och långsiktigare än till sin egen omedelbara morgondag.

På 1970-talet började ordet permakultur dyka upp kring Bill Mollison och David Ahlgren i Australien, när de började sprida tankar om en design för odling av ätbara trädgårdar (och numera även skogsträdgårdar) som skulle komma att skapa framtidshopp för en hållbar utveckling.

Men redan på 50-talet hade den franske författaren Jean Giono väckt uppmärksamhet med sin föregivet dokumentära ”Mannen som planterade träd” (1953). Den handlar om en herde i norra Provence, som ensam och på eget bevåg lyckades förvandla ofruktbart slättland till prunkande skogar och välsignande regn i en process som snart återvann bäckar och källsprång. Att allt var fiktion gjorde naturligtvis skandal, men den korta lilla fabeln/legenden har överlevt, älskats och kom på svenska så sent som 2006.

Den nyligen utkomna, stillsamt vackra bilderboken ”Löftet” visar sig hamna mitt emellan det frustande flödet av permakulturellt filosofiskt-praktiskt nytänkande och den lite gammaldags legendtraditionen hos Giono om den ensamma människans oegennyttiga kamp för att skapa hållbar framtid för generationer framåt.

Det kommer därför inte som en överraskning att på Youtube höra den brittiska fackförfattaren Nicola Davies berätta hur hon fått förslaget att göra en återberättelse av Gionos fabel för barn. Davies, som är forskande zoolog, programledare för fackprogram i engelsk barn-tv och aktiv inom organisationen World Land Trust (som arbetar med framgångsrika regnskogs- och viltkorridorprojekt), berättar i en av filmerna hur berättelsen rann till henne nästan utan att behöva justeras, och tvärsäker visshet om att det var Laura Carlin som skulle göra bilderna. För Carlin, som nyss hade gjort ett brakgenombrott med bilder och design till poeten Ted Hughes sf-roman för barn, ”Iron Man” (2010), blev ”The promise” en lyckosam bilderboksdebut i England 2012.

För att vara ett beställningsverk, ett verk av en fackförfattare och en debuterande bilderboksskapare har det blivit en överraskande vacker, poetisk och tänkvärd bok, ja, en sorts fabel om man vill, som i text och bild med lätt moral gestaltar hur hopplöst grå städer och förhärdade människohjärtan kan bli vackra, levande och goda.

Berättartekniskt är det en enkel historia, en jagberättad återblick av en gammal kvinna, som beskriver den livsavgörande händelse som förändrade henne från gatusmart flickunge till gerillaodlare. Flickan, som ser ut att vara i tidiga tonår, lever på fickstölder och väskryckning, tills hon en dag får en ovanlig fångst: en väska full med ekollon i stället för mat och pengar mot löftet att hon ska plantera innehållet. Detta löfte visar sig få såväl henne själv som en rad grå och fula städer att leva upp, grönska och blomma. Carlin gestaltar den yttre transformationen genom att effektfullt utnyttja kontrasten mellan försättsbladens grå stenläggning mot eftersättets vilt blommande skarvar och kanter. Den tilltagande färgen blir också i inlagan dramaturgiskt och symboliskt betydelsebärande, när alla människor kommer ur sin grå förstelning, börjar skratta, odla och umgås i fullskalig färgdjungel.

I Davies uppläsningar av boken (finns på Youtube) framgår hur muntligt ramsande hon har arbetat med texten i upprepningar och variationer och hur hon har laddat den med allitteration till en nästan sångbar historia. Hon beskriver staden och dess människor med orden ”mean and hard and ugly”, hur flickan tillgriper en väska som är ”fat and full” av ”food and money”, men som när hon plötsligt står med famnen full av ekollon i stället känner sig ”lyckosam” (”lucky”) för första gången, och förunderligt rik, en upplevelse som får hennes hjärta att förändras och hennes huvud att bli fullt av ”leafy visions”.

Åsa Lind har i sin annars utmärkta översättning valt att tona ner muntligheten, genom att stryka en del dubbleringar av verb och adjektiv (väskan är till exempel ”proppfull”) och en del konkreta, estetisk/sinnliga aspekter kring huvud och hjärta, uttrycks mer abstrakt, skriftspråkligt korrekt, en språkdräkt som åtminstone gör min högläsning mindre sångbar och rytmisk än Nicola Davies. En möjlig tolkning av dessa språkliga val kan vara att anpassa läsaråldrarna (också) uppåt: det här är poesi, filosofi och livsbejakande moral för alla åldrar från sen förskola, genom alla skolår och hela vuxenlivet. Och det är faktiskt gott så.