Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Patti Smith ”M Train”: En hårt arbetande mystiker

”Stil är allt, både när det gäller text och rockar”, skriver Malena Rydell om Patti Smith och ”M Train”.
”Stil är allt, både när det gäller text och rockar”, skriver Malena Rydell om Patti Smith och ”M Train”. Foto: BENKT EURENIUS

Efter ett långt rockliv har Patti Smith fått ett genombrott som författare. Om man är flumtolerant blir man belönad med en vacker bok, skriver Malena Rydell om ”M Train”.

Jag var nog inte ensam om att bli förvånad när jag läste Patti Smiths ”Just kids”. Så lätt att tycka om den var, livfull och chosefri. Det var samma sak med Bob Dylans ”Chronichles” – ännu en hårt arbetande mystiker som plötsligt lät de fördunklande skynkena falla när han berättade sagan om sitt liv.

Det är berättelser som får 60- och 70-talen att skimra, som får en – till och med om man är hippieallergiker – att vilja flytta in på Chelsea Hotel, och som tar läsaren tillbaka till en punkt när rockmänniskorna faktiskt vände på kulturens maktordning.

Som Göran Greider formulerade det när han hade läst ”Just kids”: ”Modernismens hela energi flyttade in i rockens värld, och en Arthur Rimbaud eller en William Blake fick ibland spela med i banden.” (DN 17/4 2010)

Det ironiska är att en av centralfigurerna i den här rörelsen, Patti Smith, själv hade en så förstenad konstsyn. Det var hennes röst som fick punkrocken att låta fantasifull och ny, men samtidigt var hon så gammeldags i sin genikult.

Kanske är det inte så märkligt ändå. Kanske var hon den perfekta länken mellan en förfeministisk konstnärsmyt och den nya tidens regelbrott.

”Just kids” skrevs till Smiths ena stora kärlek i livet, fotografen Robert Mapplethorpe; ”M Train” är för den andra man hon älskade, MC 5-gitarristen Fred ”Sonic” Smith. Den är en kärleksförklaring.

Men ”M Train” är inte en ”Just kids 2”, utan en tråkigare bok där Patti Smith vänder in i grafitgrå storvulenhet igen och samlar skärvor ur sitt liv. Vemodig, andäktig och fragmentarisk sitter hon på kafé och vrider på dem. Det är litet suddigt. Ibland lägger hon tarotkort.

Ja, man får vara på sitt flumtoleranta humör när man läser, men det är värt det, för man blir belönad med en vacker bok. Jag blir inte provocerad av hennes stundtals bloggiga pratighet, innan jag vet ordet av är jag fast i hennes glesa minnesvävar och kommer ut på andra sidan full av förståelse för åldrande och ensamhet.

Det händer att jag funderar på hur jag en gång i framtiden ska bli 70-årig tant med värdighet. Då är det alltid bilder av Patti Smith som dyker upp för min inre syn. Ingen har bättre stil, som dessutom tycks vara för evigt.

Den unga kvinnan som går omkring på New Yorks gator i ”Just kids” och hittar livet är långt borta här, men hon flimrar förbi i minnet hos den snart sjuttioåriga kvinnan i ”M Train”, som rör sig långsammare och hittar en fristad från Manhattan i ett kyffe på Rockaway Beach.

Hon saknar den unga versionen av sig själv, hon som var ”febril och ogudaktig”, men hela boken uttrycker samtidigt ett slags förtröstan. Hon har sitt kaffe, sin älskade svarta rock, sina kulturella uppdrag och vallfärder i Europa. Hon är inte bitter när hon sitter i sitt fönster och ser nyårsfestande kids med livet framför sig, hon har bara ett annat avståndsförhållande till världen.

Hennes panteon befolkas fortfarande av samma gamla manliga hjältar. Där står Jean Genet och Arthur Rimbaud och William Burroughs. De enda moderna figurer som får göra dem sällskap är detektiverna i ”The killing”; Linden och Holder.

Hon klappar på sina talismaner. Den enda samtida kultur hon verkar bry sig om är kriminal-tv-serier.

Kanske är det just för att Patti Smith hållit fast vid sin obsoleta konstsyn som hon fortsatt att vara en så unik röst. Oberoende av en postmodern omvärld har hon fortsatt vara romantiker och förneka all ironi. Hon vallfärdar, precis som när hon var ung, till sina hjältars gravplatser och tar suddiga polaroider av dem. Hon är deras skyddshelgon, och även om hon sällan är medvetet rolig händer det att man skrattar.

Hon funderar till exempel gravallvarligt på vad som hände med ugnen där Sylvia Plath stoppade in sitt plågade huvud: Fick nästa hyresgäst trots allt ”en oklanderligt ren spis, ett stort relikskrin med en diktares sista tankar och ett ljusbrunt hårstrå som hade fastnat på ett gångjärn av metall”?.

En dag klipper hon av sina flätor, för att de känns som halm. Det är hennes 66-årsdag, och hon tittar på Elvis Presley i ”Flaming Star” och funderar över varför så många män dör i förtid.

Kanske, tänker Patti Smith, kommer jag bli så gammal att New York Public Library kommer att tvingas räcka över Virginia Woolfs promenadkäpp till mig.

Den perfekta talismanen för den som dyrkar Författaren mer än litteraturen, men förstår att stil är allt, både när det gäller text och rockar.

Fakta:

Patti Smith

”M Train”

Övers. Ulla Danielsson

Brombergs