Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Petina Gappah: Rotten row, Imbolo Mbue: Behold the dreamers

Petina Gappah är uppvuxen i Zimbabwe och bor nu i Genève. Hennes debutbok ”Sorgesång för Easterly” kom i svensk översättning 2010.
Petina Gappah är uppvuxen i Zimbabwe och bor nu i Genève. Hennes debutbok ”Sorgesång för Easterly” kom i svensk översättning 2010. Other: Ulf Börjesson

Överallt svävar frågan om migration och exil i den postkoloniala afrikanska skönlitteraturen. Hynek Pallas läser den komplexa och snärtiga satirikern Petina Gappha.

Skönlitteratur

 

Petina Gappah

”Rotten row”

Faber & Faber

 

Imbolo Mbue

”Behold the dreamers”

4th Estate

Foto: Tre noveller in i Petina Gappahs bok ”Rotten row” hajar jag till. I ”The news of her death” ska juristen Pepukai få håret flätat på en salong i Harare innan hon reser hem till London. Flätningen är en sex timmar lång behandling kring vilken det växer en kör av röster – frisörerna som skvallrar med Pepukai, med varandra och med försäljare som kliver in från gatan. Mellan de vardagliga bestyren skildras så samhället och livet i de båda städerna. Det är förstås en blinkning till Chimamanda Ngozi Adichies mästerverk ”Americanah”, som inleds på en afrikansk frisörsalong i USA före en resa i motsatt riktning.

Det går inte att ta miste på vilket tema som gäller när de stora engelskspråkiga förlagen numera publicerar kvinnliga författare med rötter i Subsahariska Afrika. Förutom ”Americanah” exempelvis NoViolet Bulawayos ”Vi behöver nya namn” och Taiye Selasis ”Komma och gå” – romaner om familjer som slits upp av migration, med variationer på den svekfulla amerikanska drömmen. I höstas följdes de av kamerunska Imbolo Mbues debutroman ”Behold the dreamers” och zimbabwiern Petina Gappahs fascinerande novellsamling.

Gappah verkar som jurist med bas i Genève – specialiserad på handelsavtal i utvecklingsländer – men har sagt att hon nu tänker ägna sig åt fiktionen på heltid. Språket i ”Rotten row” avslöjar varför: novellerna pulserar så pass av skrivglädje och glimten i ögat att det är tur att de förankras i ond bråd död och misär.

Berättelserna handlar om rättvisa, om människans lagar och gudarnas förordningar. Navet är Harare men novellerna sträcker sig i tid från Rhodesias siste bödel – när staden hette Salisbury – över Bob Marleys konsert på Zimbabwes självständighetsdag till chattforum där flyktingar kritiserar regimen.

Synen på rättvisa blir särskilt intressant i de ytterligheter som uppstår i det här postkoloniala samhället. Utifrån rättssalarna som ligger där Rotten row möter Robert Mugabe-gatan undersöks vem som har rätt till vad och vilka lagar som egentligen gäller. I ”The death of Wonder” kan en aktivist som slås ihjäl av regimsupportrar inte få rättvisa i det korrupta systemet och utkräver den med andra metoder. Det är ingen slump att Gappah inleder varje novell med svavelosande Bibel-citat.

Hon skriver med flyt och snärtig humor, och dialogen dupliceras med jämna mellanrum på bantuspråket Shona vilket ger emfas. Novellerna är sammanlänkande, så även svagare texter och formlekar försvarar sin plats. Som bäst är Gappah en riktigt elak satiriker; de värsta slängarna går till Mugabe-kretsen men portioneras ut på alla – svarta, vita, män, kvinnor. Ett av bokens roligaste stycken, en tragisk bild av utvecklingsländers ekonomiska sits, tar oss med på ett NGO-möte. Där inser jag att Gappah beskriver språk och strukturer som inte ens de laglydigaste kan undgås att kriminaliseras i.

Överallt svävar frågan om migration och exil. I min favoritnovell torkar en tidigare radiojournalist rumpor i den engelska vårdapparaten på dagarna och för cyberkrig mot Mugabe om nätterna. Drömmen om ett bättre liv – flykten från hoten som ledde till hans partners död i en annan novell – visar sig vara en sovsal i Luton: ”En bit av Syrien som Assad inte ville styra”.

Foto: Om ”Rotten row” till komplexitet och berättarsäkerhet visar att Gappah med sin tredje bok är redo för ett större genombrott, så är Imbolo Mbues småhajpade debutroman ”Behold the dreamers” en besvikelse.

Idén är briljant: när Jende Jonga lämnar fiskebyn i Kamerun för Manhattan tycks den amerikanska drömmen le mot honom. Han får arbete som chaufför hos en Lehman Brothers-chef och Jendes fru Neni och hans lille son kan flytta efter.

Men året är 2007 och finanskraschen lurar bakom hörnet.

Det finns förstås enorma möjligheter att mjölka ur detta scenario där frihetsgudinnan pissar på de hårt arbetande fattiga och Washington räddar banknissarna. I stället skriver Mbue storögt om Skilda världar och tar oss med på rikemanssafari. Familjen Jongas trånga tvåa i Harlem förblir en skiss medan chefens Hamptons-hus tar oräkneliga adjektiv i anspråk. (Men inte för många – någon på den skrivarverkstad man anar bakom ”Behold the dreamers” har förklarat att kapitel inte ska vara längre än tio sidor så att läsarna inte tröttnar).

Tyvärr försöker hon sig på det samma med persongalleriet; i stället för att låta chefens familj förbli en kuliss så ska de skrivas fram. Den kyliga chefshustrun har snart inte bara en hård white trash-uppväxt bakom sig, hon är dessutom resultat av en våldtäkt. Den psykologiska trovärdigheten är på Harlequin-nivå och fallet från de intressanta skildringarna av hur papperslösa afrikaner försöker manövrera studier och uselt betalda jobb blir långt och hårt.

Som bäst är Mbue när hon mejslar fram Kamerun i Jendes minne. Bilderna dryper av kluvna känslor när han ställer dem mot löftet om en bättre framtid för sin son. Därför blir det bisarrt när Mbue plötsligt ger upp historiens grundpremiss – att det inte finns något att återvända till. Det är som om hon utvecklat osunda känslor för sina romanfigurer och inte kan göra dem ledsna. Dessvärre är det ett svek mot läsaren.

Fast även detta fångar ju ämnet som regionens romaner och noveller behandlar på frisörsalongerna: exil innebär alltid att någon eller något lämnas kvar.