Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Petter Lidbeck: ”Men finns ändå”

Petter Lidbeck
Petter Lidbeck Foto: Zac O Yeah

Spänning med språket som styrka.

Ungdomsbok

Petter Lidbeck
”Men finns ändå”
Rabén & Sjögren

På sitt sätt känns Petter Lidbecks ”Men finns ändå” ganska originell. Elvaåriga Bianca får av sin mamma och mormor reda på att de alla tre kan göra sig osynliga. Förmågan har ärvts av kvinnor i generationer, men måste hanteras varsamt – det finns människor som vill dem illa. Bianca övar och upptäcker förtjust hur hon kan smälta in i sin omgivning, smyga efter sina vänner och tjuvlyssna. Det dröjer dock inte länge förrän klasskamraterna börjar ana hennes talang, och människor som ­vill profitera på den dyker upp. I stora drag är det dock bekant: en ung människa upptäcker en magisk ­förmåga när hon når en viss ålder, en förmåga som gör hennes liv både spännande och farligt. Att Biancas förmåga blir känd som ett skickligt trolleritrick oroar bara mamma och mormor marginellt, de är förvånansvärt lugna över att deras ­stora hemlighet riskerar att avslöjas. Snart dras de in i en politisk härva.

Men här saknas känslor i nivå med det som sker. Jag kommer inte nära inpå Bianca, och hänger knappt med i Petter Lidbecks ­hastiga ­framåtrörelse. Berättelsen här­bärgerar mer än det finns plats för: familjens förflutna, en pappa som försvann, en flyktig kärleks­historia – intressanta inslag som inte riktigt kommer till sin rätt. Lidbeck tycks ha roligt när han skriver, men för bråttom att berätta. Jag önskar att han valde att stanna lite oftare.

Mormor har en central roll i berättelsen; hon är kompisen och samtidigt en trygghet. Men det starkt närvarande mentorskapet gör att berättelsen aldrig riktigt får en att dra efter andan. Och vad är det med de äldre och visa i barn- och ungdomslitteraturen? Mormor blir en övertydlig kontrast till den ängsliga mamman, och scenerna där hon knockar fienden känns som en småputtrig nödlösning. Berättelsen tappar riktning.

Språket är emellertid Lidbecks styrka, här finns en vitalitet och en lust. Det är ingen tvekan om att Petter Lidbeck kan skriva för unga, men han skulle ha vunnit på att stanna upp och fråga sig vart han och Bianca är på väg.