Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Pija Lidenbaum: Pudlar och pommes, Lasse Anrell och Anna-Karin Garhamn: Vi och dom andra

Två nya bilderböcker skildrar flyktingfrågan. Hundarna i ”Pudlar och pommes” söker asyl hos sura pudlar, medan mätta fåglar diskuterar vem som ska släppas in i ”Vi och dom andra”.

Bilderböcker

• Pija Lidenbaum

”Pudlar och pommes”

Lilla Piratförlaget

• Lasse Anrell och Anna-Karin Garhamn

”Vi och dom andra”

Hippo Bokförlag

Dessvärre har varken Pija Lindenbaum eller Lasse Anrell något större inflytande över vår asylpolitik. Däremot ger båda, var och en på sitt vis och i var sin berättelse, röst åt många barns tankar om rättvisa och beredvillighet att hjälpa. Men det är alls inte någon den öppna famnens politik författarna beskriver. Här, liksom utanför bokpärmarna, uppenbarar sig de tveksamma, för att inte säga ovilliga, stoppklossarna i grinden. ”Det blir för trångt och vi kan inte ta hand om alla fåglar i hela världen som fryser”, säger fågeln Jim i Anrells ”Vi och dom andra”.

Och ”Va!, ska ni ge bort vår mat nu också! Ska vi inte ha nånting!” fräser surpudeln när snällpudlarna vill bjuda frusna ragghundar på värme och middag i Pija Lindenbaums ”Pudlar och pommes”. De hungriga får nöja sig med att dela en enda potatis, medan pudlarna fylkas kring ett fat krispigt doftande frites.

Måhända finner någon denna bild övertydlig, men hur vi än vänder saken ser flyktingverkligheten ut så här. ”Ska vi inte ha NÅNTING?”-argumentationen känns igen.

Foto: Två empatiska berättelser, men Pija Lindenbaum äger ett särskilt förfinat handlag, när det gäller att gestalta också de mest intrikata frågor utan att tappa den lekfulla finurligheten mitt i smärtan. I ”Pudlar och pommes” träffar vi hundarna Ullis, Ludde och Katta på deras ö där potatisen växer så det knakar och havet glittrar. Det är ”kanonbra nästan jämt” alltså. Men scenariot växlar snart. Marken och potatisen torkar bort, precis allt tar slut och ”någon har slängt en stor bumling i poolen så den har spruckit”. En varlig omskrivning för hungersnöd och bomber.

Till slut återstår bara att fly över havet i en liten, liten båt som nästan inte klarar stormen och där lilla minsta vovven bara ligger still och ”är platt som en strumpa”.

Sånt är läget vid ankomsten till pudlarnas förlovade land. Ett ställe som ter sig lika soligt gult som en gång hundarnas egen älskade hem-ö. Lindenbaums text planterar en rad tankefrön och sidorna är täta av små betydelsebärande detaljer, som när surpudeln demonstrativt bär i väg sin solstol i samma ögonblick flykthundarna nått ”hans” strand. Eller bilden av hur surpudeln myndigt markerar revir i dörren till sitt jättestora Lindenbaums-vackra hus: ”Nänä, säjer den dumma pudeln, om man har ett så här långt hus, då vill man vara ifred. Det är nog med dogs här.”

Hos Pija Lindebaum flyr hundarna från något. Hos Lasse Anrells i ”Vi och dom andra” är förhållandet motsatt. Hans fåglar flaxar kring i en trygghet somliga av dem ogärna riskerar för några vingbrutna. Stängt.

Anrells fågelgäng har glada dagar på den varmt inglasade balkong dit de själva en gång anlände en dag då det blåste (!). Nu är den ”deras” inklusive finutsikt och kvarglömda chips. Så när de stormskadade lila-fåglarna pickar på rutan säger Jim tvärt nej. Han, en dyster pippi vars svartgula bröst starkt påminner om dresskoden hos anhängarna i AIK:s klack. Och vars argumentation hamnar på ungefär samma nivå: ”Ingen bra idé, säger Jim… Varför det? undrar Siv. Nä, för det är…ingen bra idé.”

Anna–Karin Garhamns illustrationer till ”Vi och dom andra” är frodigt frejdiga, typ kurbits slår kullerbytta med explosiv kolorit. Roligt i och för sig, men eftersom det mesta går på högsta volym har jag svårt att hitta fokus och skönja de olika fåglarnas personligheter.

Både Anrell och Lindenbaum beskriver Sverige och Europa 2016 med sagolik realism. Och allt slutar förstås för bra för att vara sant. Ty hur ofta ändrar surpudlar och dito fåglar attityd över en natt? Hur ofta växlar ett nej till ett välkommen?