Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Poetens uppror mot islam

Syriskfödde Adonis kommer till Bokmässan i nästa vecka. I en ny bok gör han upp med religionen han föddes in i. Forskaren Pernilla Ouis uppskattar en intellektuell kritik av islam.

”Våld och islam”

Adonis

Övers. Pär Svensson

Volante

Arabvärlden har i dag blivit synonymt med militant islamism och en terror som aldrig verkar få sitt slut. De röster vi hör är av förståeliga skäl upprörda, rädda eller oförsonliga. Sällan nås vi i västvärlden av de arabiska sekulära och intellektuella rösterna, som diskuterar religion, konst och poesi i en sansad ton. Ett välkommet undantag finns nu tillgängligt på svenska i ”Våld och islam”, ett samtal mellan den syriske poeten Adonis och psykoanalytikern Houria Abdelouahaded. Det är förvisso en dialog mellan de två, men de är så väl överens att de tidvis verkar tala med en och samma stämma.

Alltför ofta hörs argumentet att det inte är islam i sig som är problemet, utan det är muslimernas vantolkningar av islam som är problematiska. Adonis och hans samtalspartner är av annan åsikt: Det är islam i sig som är problemet. Här skulle en religionsvetare säga att de gör sig skyldiga till att reifiera islam, det vill säga att de gör islam till en levande aktör. Islam agerar förstås inte i sig själv, utan är en social konstruktion. De hänvisar till Korancitat, dess tolkningar men också till hur islams historia och dess traditioner har manifesterat sig, och kallar detta för ”islam”.

Islams tillblivelse är intimt förknippad med våld, menar de; islam är ett maktverktyg och våldet har sitt stöd i Koranen. IS, eller Daesh, fortsätter bara den tradition av våld- och maktutövning som islam grundlade och som gått som en röd tråd genom islams historia. Våldet är förödande för den troende människan. Adonis säger: ”Våldet dödar inte bara det självständiga tänkandet utan gör dessutom den muslimska människan mindre mänsklig. Hon tvingas tro utan att ställa frågor om profeten, vare sig på det religiösa, intellektuella eller sociala planet. Våldet blir i den meningen heligt.”

Religionen ”stänger in och sätter människan i fängelse”, menar de och utvecklar tanken i dialogen: Koranens tal om barmhärtighet är alltid förenat med det absoluta villkoret att individen måste underkasta sig islam. Koranens helvetesbeskrivningar av den tortyr som väntar de som avvisat islam är vedervärdiga och därmed förenas tro med skräck. Det motsatta tillståndet – belöningen i paradiset – befriar mördaren från all skuld. Mordet på Den Andra i jihad rättfärdigas och blir en religiös handling.

De ger en psykologisk förklaring till islams framgång. Islam väcker habegär och tillfredsställer den mänskliga naturens svaghet för makt, pengar och våld. Islams fundament är således de mänskliga drifterna. Jihadisten drivs av tanken på evig sexuell njutning i paradiset: ”Mannens njutning saknar slut. Gränslösheten innebär att det inte existerar någon kastration.” Det är upplyftande att betrakta islam ur ett psykologiskt perspektiv, och slippa de vanliga politiska analyserna över attraktionskraften i islam.

Bokens samtal har psykoanalysen som fond, och det hävdas att psykoanlysen kan detronisera Gud och bryta ”genom sitt själva väsen med religionen”. Förvisso, men jag saknar en (psyko-)analys av vad religion faktiskt ger människan.

Anthony Giddens, brittisk sociolog och modernitetsteoretiker, talar om att religion förmedlar en ontologisk säkerhet, det vill säga en självklar bild om hur kosmos verkligen är beskaffad. Meningen med livet blir fullständigt klargjord. Vad kan konkurrera med detta i en tillvaro av osäkerhet, upplösning och förvirring? Dessa emotioner måste vara mycket starka drivkrafter hos människor. Upplevelser av rättfärdighet och förvissning förenar de som följer religionens påbud och utför dess ritualer korrekt. Ångesten hålls borta med känslor av helhet och moralisk överlägsenhet. Kanske är religion en enda stor tvångstanke, bara?

Naturligtvis har boken ett avsnitt om islam och kvinnans ställning. Här upprepas de tankar vi så många gånger förr mött hos islamkritiker: islam gjorde kvinnan till mannens ägodel; kvinnor i den förislamiska tiden var friare. De hänvisar till de mest misogyna Korancitaten och traditionella praktiker. Heltäckande slöja – burqa – betyder ”tacka”, ”krypande djur” eller ”lastdjur”: ”en fruktansvärd och oerhört nedsättande” term för kvinnor. De påminner oss om det vi ofta glömmer i väst: att den muslimska världen inte genomgått någon sexuell revolution, men de utvecklar inte vidare vad detta i praktiken betyder om kvinnor inte har makt över sin sexualitet och reproduktion.

Deras diskussion om kön i islam är angelägen, men jag blir ändå besviken och hade velat se mer nyanser och fördjupningar. De diskuterar den lingvistiska kopplingen mellan arabiskans alat (maskin) och ilah (gudomlighet), men vad menar egentligen Adonis när han skriver: ”En människa utan det kvinnliga och utan den kvinnliga dimensionen blir till en maskin”? Den långt gångna dekonstruktionen av begrepp som kvinnligt och manligt verkar ha gått författarna helt förbi.

Islam har dödat poesin, säger de samstämmigt. Koranen fördömer poeterna och betraktar poesi som en avvikelse och bedrägeri. Adonis menar att i islam offras subjektiviteten, men med poesins hjälp kan religionen avväpnas och dess teser brytas ner. Det är poesin som säger sanningen, eftersom den inte är ideologisk utan ifrågasätter och öppnar ”oändliga horisonter att utforska”. De hoppas att IS är ”islams sista suck”.

Men finns det inte ett annat islam? Har inte islam producerat framstående konstnärer och tänkare? Nej, svarar de; dessa verkade trots islam. Adonis klargör:

”Men man ska veta att kulturskaparna, de som verkade inom poesin, filosofin, musiken och så vidare, de som byggde upp den muslimska kulturen och den arabiska civilisationen, inte var muslimer i traditionell mening… Och ingen av filosoferna var i egentlig mening troende eller religiös. De som skapade den islamiska civilisationen sprängde islams dogmatiska ram. Detta är något vi måste diskutera i dag.”

”Diskutera” – kan vi det? Kan vi sluta behandla religion med silkesvantar, med attityden att religion ”egentligen” är god och bra för människan? Kan vi förbehållslöst och ärligt diskutera religionens destruktivitet som den här boken gör? Islam undgår ofta en intellektuell kritik därför att människor är rädda för att kategoriseras som främlingsfientliga. Författarna påpekar att vi måste sluta sätta likhetstecken mellan islam och identitet. Identitetspolitiken bidrar paradoxalt nog till en bild av muslimer som en homogen grupp av religiösa robotar, som är oförmögna att föra ett öppet och kritiskt samtal om islam.

En konsekvens av kolonisationen var att de erövrade folken ofta var först med att ta till sig postmodernismens relativism och självkritik. De blev med våld tvingade att dekonstruera sina egna sanningar och berättelser. Boken ”Våld och islam” är ett exempel på detta ifrågasättande av det egna samhället; röster som i ett muslimskt sammanhang numera alltför ofta avfärdas som västvänliga och därmed korrupta. Det är viktigt att inte instämma i någon svartvit verklighetsbeskrivning. De inommuslimska rösterna är lika splittrade och fragmenterade som alla andras.

Det är dock lätt att bli uppgiven i den svenska tröttsamma och naiva identitetspolitikens tid. Kommer muslimer någonsin att få vara något annat än just människor?