Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Richard Yates: ”Easter Parade”

Richard Yates kommer med mer än romaner till sina läsare – han är i sig en berättelse att slicka i sig, skriver Malin Ullgren.
Richard Yates kommer med mer än romaner till sina läsare – han är i sig en berättelse att slicka i sig, skriver Malin Ullgren.
Efter pånyttfödelsen av ”Revolutionary Road” är Richard Yates mer aktuell än någonsin. Malin Ullgren jublar åt den nyöversatta romanen ”Easter Parade”.
Litteraturrecension

Översättare: Kerstin Gustafsson

Utgiven av: Norstedts

Skribent: Richard Yates

Titel: ”Easter Parade”

Ovanför skrivbordet i sitt sista hem hade Richard Yates en lapp fasttejpad, med ett citat av den amerikanske politikern och diplomaten Adlai Stevenson: ”Americans have always assumed, subconsciously, that every problem can be solved; that every story has a happy ending” (”Amerikaner har alltid, undermedvetet, tagit för givet att alla problem kan lösas, att alla historier slutar lyckligt”, min övers).

Det är som om Yates skrev för att utplåna det hoppfulla, barnsliga läsandet, ville tvinga oss att skärskåda desperationen i vår tro på lyckliga slut.Två år efter den postuma comebacken med ”Revolutionary Road” är Richard Yates fortfarande död och het. Norstedts ger nu ut romanen ”Easter Parade” från 1976, i fin översättning av Kerstin Gustafsson, och det är bara att hoppas att förlaget fortsätter tills det finns ett komplett Yates-bibliotek på svenska.

Jag tycker att ”Easter Parade” är en storartad roman. Tät, lugn, stämningsfull realism, full av storstadens planlösa eftermiddagar. Får till och med för mig att den är något bättre än ”Revolutionary Road”. Kanske för att det är den senast lästa. Men också för att den inte bjuder på några ursäkter för en läsare i vår tid.

Om man kunde sammanfatta smärtan i ”Revolutionary Road” med attribut som äktenskap, 50-tal och villaförort, så finns inga sådana distanserande förklaringar i ”Easter Parade”. Om man kunde trösta sig med en fantasi om att Frank och April i ”Revolutionary Road” kanske skulle ha klarat livet bättre på var sitt håll, kanske i New York City, ger ”Easter Parade” facit: Skilj er, bo i stan, whatever. Ni är ändå trasiga människor på väg mot döden.

Uppenbarligen läser man inte Richard Yates för att bli på obekymrat humör. Hans värld är befolkad av de i stort sett normala och deras vardagliga destruktivitet. Inga storslagna undergångar, bara en statistiskt rimlig vandring mot förfallet. Det är bland annat i den här förmågan att skulptera fram dödsångest och livsleda i så aptitliga former som gör hans romaner så starka. Man vill vara i detta utsökt formulerade obehag, i den skuggade ensamheten i en trång lägenhet på första våningen.

I ”Easter Parade” sammanfattas på bara drygt 200 sidor en familjs livsöden i två generationer, med lillasyster Emily i fokus, från 1930- till 70-tal och mot fonden av ett icke-spektakulärt medelklass-New York. Också i detta finns Yates begåvning: att använda ett material av episk storlek och göra en kort, laddad affär av saken.

”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.” Detta är första meningen i ”Easter Parade”. Hur är det möjligt att läsa resten av romanen med ett återkommande hopp om att något ändå ska gå vägen? Det är möjligt, jag går i fällan om och om igen. Dels på grund av happy ending-sjuka. Man värjer sig mot insikten att ett helt människoliv, det påstått mirakulösa, kan vara så fullständigt glanslöst. Men lika mycket glömmer man inledningen därför att Richard Yates har ett förrädiskt, nästan illvilligt, sätt att bygga upp sina berättelser och sina karaktärer.

Han må börja med att slå fast att romanen är tragisk. Men när Emily Grimes ändå är en liten succé på college, den första studenten i familjen, tänds ett hopp hos läsaren. Och samma med storasyster Sarah. Hon beskrivs som så söt och gifter sig dessutom med en ovanligt snygg man. Här finns väl ändå chansen?

Absolut inte. Just de här goda förutsättningarna är just de som Yates använder för att visa på gestalternas oförmåga att förvalta livet. Emily misslyckas i yrket, i alla fall i förhållande till vad hon hoppats på. Om och om igen sätter hon ett ark i skrivmaskinen för att berätta något väsentligt om det moderna kvinnolivet, om USA. Om och om igen stannar den stora journalistiska ansatsen strax efter ingressen.

Och följaktligen är det i det söta ansiktet som Sarahs undergång utspelar sig: tänderna faller ut och det är i ansiktet som den Laurence Olivier-like maken placerar sina knytnävsslag.

Systrarna Grimes alkoholiserade mamma Pookie tillber något hon kallar ”stil”, vilket innebär att vara mer än medelklass. Med en nästan sadistisk berättares konsekvens är det alltså i total brist på ”stil” som Yates låter Pookie glida ut i romanens periferi: liggandes på golvet i sin smutsiga lägenhet, nedbajsad efter en hjärnblödning. Det är som om drömmarna i sig, vår längtan, är det sorgligaste hos människorna, enligt Richard Yates.

I ”Easter Parade” återkommer han hela tiden till den lilla fula detaljen. En man som friar har äggula på hakan. En kvinna ler och blottar sina osunda tandhalsar. Om och om igen tvingar han gestalterna att vara mänskliga, misslyckade och mänskliga. Ofta är det mänskliga också en förlust av värdighet hos Yates. Hans egen alkoholiserade mamma kallades Dookie. Uppenbarligen slog han inte knut på sig själv för att markera avstånd till sitt livs historia, som kanske hade gjort honom till något av en specialist på skam.

Lika sugna som vi är på att bedras av de lyckliga sluten i fiktionen, lika omättlig är efterfrågan på äkta misär, based on a true-story-tragedier; är det påhittat får det gärna sluta osannolikt lyckligt, är det på riktigt ska det vara gediget depp.

Därför passar Richard Yates så bra i vår tid, 18 år efter sin död. Han kommer med mer än en rad romaner och noveller att älska – han är i sig en berättelse att slicka i sig: Den om författaren som inte blev tillräckligt läst och erkänd under sin levnad, som söp och rökte ihjäl sig, som var ensam och bodde i ett hyresrum med krossade kackerlackor omkring sig.

Den där uppdelningen är rätt pervers. Gärna en ”pretty woman”-saga, så länge de verkliga historierna innehåller misär och förnedring. Man kan fundera på om det visar på ett obarmhärtigt drag hos samtidens läsare.

En mer idealistisk tolkning är att romanerna kommer oss närmre, angår oss djupare, än de medialiserade skillingtrycken om Richard Yates, prinsessan Diana, Tiger och Elin. Därför ber vi om att få bedras av ett lyckligt slut. Därför hälsar Richard Yates från graven att vi kan ta våra livslögner och stoppa upp dem.