Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Roxane Gay: I vilt tillstånd

Foto: Pontus Höök

Kidnappningsdrama på Haiti. Karaktärerna kryper under huden.

Roman

Roxane Gay

”I vilt tillstånd”

Övers. Niclas Nilsson

Albert Bonniers förlag

Foto: Romaner med upptakten ”Hon hade allt hon kunde önska sig: en framgångsrik karriär, ett lyckligt äktenskap, ett hus i Miami – men DÅ...” väcker min misstänksamhet. Nu är det Roxane Gay, författare till den kvicka essäsamlingen ”Bad feminist” som skrivit den, så jag ger ”I vilt tillstånd” en chans.

Kvinnan som alltså hade allt hon kunde önska sig heter i detta fall Mireille Jameson och är jurist av haitiskt ursprung. Hennes far anlände till USA med två tomma händer och jobbade upp sig, blev stenrik och har på äldre dagar flyttat tillbaka. I USA behandlas Mireille som luft av sin vita svärmor men på Haiti tas hon emot som en kunglighet. För hennes amerikanske make är det tvärtom, han kommer inte alls till sin rätt på Haiti utan går runt röd och bortkommen och lägger sig i samtal han inte har med att göra.

Men i stället för att segt sleva runt i Mireilles inre skuldkänslor och identitetskris hoppar denna roman resolut fram till dramat: Mireille blir kidnappad under ett besök i Port-au-Prince. Kidnapparna kräver en miljon amerikanska dollar i lösen. Men Mireilles far vägrar betala. Han tänker inte bli av med allt han jobbat ihop under sitt långa liv till några kriminella latmaskar. Då kommer de fortsätta att kidnappa fler av hans barn, och han vill visa att brott inte lönar sig. Dagarna går och Mireille torteras och blir gruppvåldtagen. Ändå vägrar pappan fortfarande att betala.

Läs mer: Roxane Gay – feministen som slutade vara blyg

Det är en enomt gripande roman. Men inte på grund av kidnappningen i sig. Gays skildring av hur Mireille bryts ner i fångenskapen är inte så chockerande eller gripande som den vill vara. Få klarar att skildra övergrepp så bra som Sofi Oksanen (hennes utanför-kroppen-upplevelse är en nära perfekt beskrivning av dissociation.) Att bara beskriva kroppsdelarnas rörelser gör lätt att det blir erotisk litteratur av det hela och att beskriva offrets mentala processer är svårare än att, som Gay gör, säga ”Jag kunde inte tro att detta hände mig.”

Däremot – tiden efter att Mireille äntligen frisläppts växer och växer denna roman och blommar ut till något stort och säreget. Mireille hanterar inte traumat genom att läka utan genom att försöka upprepa det. Med ens känns hon inte igen. Hon har blivit en annan, och hennes man också. När läsaren pustar ut och tror att ”nu är det över, nu blir det bra igen” har det bara börjat. Det blir inte alls bra.

På baksidan av boken står att detta är en roman där ”frågor om klass, kön och etnicitet ställs på sin spets.” Jag vet inte var någonstans dessa frågors spets befinner sig, men Gays skicklighet är att de mänskliga relationerna hela tiden är dynamiska. Lojaliteterna – mot familjen, klassen, könet – har alltid flera lager. Lojaliteten till familjen kan vara stark och uttalad men ytlig, när den skrapats av kommer en annan lojalitet fram som visar sig vara fundamental. Mest fokus ligger på relationen till maken, medan fadern egentligen är den intressanta karaktären. Alla i familjen vänder sig emot honom, men handlar han fel? Och kidnapparna själva bär också på en historia som i sig är en anklagelse.

Bokens engelska titel, ”An untamed state” har fler innebörder än den svenska ”I vilt tillstånd.” State kan ju syfta både på Haiti och på Mireille själv. Ingen av dem går att tämja med mindre än att man knäcker dem fullständigt och dödar dem inuti. Mireilles far har också lärt henne att en haitier är en fri människa som inte bugar för någon och vars plikt är att utmärka sig varje dag. Mireille är ett ovanligt kvinnoporträtt – hon vet alltid vad hon vill men ändrar sig hela tiden.

Det som är mest imponerande med Roxane Gays debutroman är hur hon kan få karaktärerna att krypa under huden på en, trots att hon använder så konventionell prosa. Det finns inget originellt i meningarna – personerna ”biter sig i läppen” när de är fundersamma och ”rycker på axlarna” när de är likgiltiga. Men trots detta lyckas Gay att skriva en roman där alla karaktärerna växer och inte upphör att förvåna en.

Läs mer: Judith Kiros om Roxane Gays bok Bad feminist