Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Sebastian Lönnlöv: ”Varje dag är en vårdskandal”

Vardag i äldrevården.
Vardag i äldrevården. Foto: Martina Holmberg / TT

Den svenska vanvården inifrån. Sebastian Lönnlöv berättar om egna erfarenheter som vårdbiträde. Det blir en viktig vidräkning med äldrevårdens misslyckanden. DN:s Lotta Olsson har läst.

Reportagebok

Sebastian Lönnlöv
”Varje dag är en vårdskandal”

Albert Bonniers förlag

Hur vill vi ha det när vi blir gamla? Som i vårdföretagens reklammaterial? ”Våra kunder skall känna att de har inflytande och självbestämmande och att de äger sin egen livssituation. Kvalitet uppstår i mötet mellan kunden och medarbetarna varje dag, varje ögonblick”.

”Jag såg vardagen. Den ägde rum långt från löftena”, konstaterar Sebastian Lönnlöv torrt. Han har arbetat som timvikarierande vårdbiträde på demensboenden och nu skrivit en bok om sina erfarenheter. Resultatet är en lättläst skildring med korta, impressionistiska scener som smyger sig allt närmare läsaren. (Självklart har han ändrat alla personuppgifter, och lämnar inte ut någon enskild person.)

Man blir, för att uttrycka det milt, inte särskilt förtjust i tanken på att bli gammal.

Skillnaden mellan vårdföretagens pampiga säljfraser och den stressade, livsfarliga verkligheten är ofattbart stor. Alla som antingen arbetat inom äldrevården, har nära kontakt med någon där eller själv bor på liknande boende, kommer att känna igen sig. Golvlarmen som inte fungerar (vilket innebär att någon som ramlar på sitt rum inte uppmärksammas förrän någon har tid att titta in). Bristfälligt instruerade timvikarier som inte ens hinner få veta vilka mediciner de boende behöver. Uppvärmd storköksmat som knappt är ätlig. Katastrofal hygien. Personal som faktiskt aldrig borde ha tillåtits ha med gamla människor att göra.

Och så finns det den andra sidan: personal som gör underverk, varje dag. Som passar perfekt för sina jobb och gör lysande insatser trots ynkligt små resurser.

Där finns det, noterar Sebastian Lönnlöv, en intressant paradox: då och då i debatten hörs röster som säger att samhället bör satsa mer på äldrevård än på invandrare – varpå det är invandrarna som huvudsakligen arbetar just inom äldrevården.

Men alldeles för ofta begränsas vården till det allra mest basala, eller ännu värre. Sebastian Lönnlöv berättar om hur trött personal bara inte orkar byta lakan en gång till i en nedkissad säng med en gammal man som inte över huvud taget förstår vad som händer honom, om hur man inte hinner hämta vinylhandskar och förkläde för att ta hand om en person med resistenta bakterier.

Döden blir, förstås, en självklar följeslagare. Ja, äldreomsorgen är den sista stationen i livet. Men när döden kommer som en följd av misstag, slarv, vanvård? När de anställda inte hunnit eller orkat rapportera något som blev dödligt under nästa skift? När respekten för människor och människoliv går förlorad i den dagliga stressen?

Sebastian Lönnlöv gör en fruktansvärd uppräkning av äldrevårdens misslyckanden. Mycket är strukturellt och en följd av en hopplös arbetsorganisation. Men somt är rena trakasserier, som personalen som med förtjusning berättade om hur de brukade klämma på brösten på en av de gamla. Hon hade silikonbröst, och personalen tyckte att det kändes så fantastiskt i jämförelse med de andra gamla kropparna. Det blir en ögonblicksbild som är svår att glömma.

Många motåtgärder är självklara och mest självklart är förstås att personaltätheten borde ökas, med fler fastanställningar och bättre utbildning. I dag får timvikarierna äldrevården att gå runt, trots att de utan egen förskyllan ger en sämre form av vård. De hinner aldrig lära känna de individer de sätts att vårda, och somliga har dålig utbildning eller ingen alls.

Men Sebastian Lönnlöv är också noga med att problematisera och lyfta fram de svårare inslagen. God hygien är nödvändig, men hur gör man när många dementa upplever tvätt som ett obegripligt övergrepp? Vad gör man för dem som inte kan formulera det de vill, eller som intensivt vill något som de definitivt inte skulle må bra av? Var går gränsen för det självbestämmande som alla vuxna människor borde få ha? Man får inte frihetsberöva, men om alternativet är att någon blir svårt skadad eller kanske dör?

Och det är, på riktigt, svårt att alltid veta vad som är sant när de gamla klagar: när minnet är svagt och omvärldsuppfattningen oklar, när allt kan missförstås och drömmar uppfattas som verkliga. Hur ska sanningen komma fram?

Det är i det sammanhanget också intressant att läsa Sebastian Lönnlövs iakttagelser om de äldres närstående. Visst är familjen ett ovärderligt stöd, men där finns också problem: familjemedlemmar tenderar att förväxla sina egna behov med den boendes. Det är svårt att se sina anhöriga åldras.

Då och då kommer det vittnesmål om äldrevården, ofta utifrån ett förskräckt anhörigperspektiv: Enstaka bloss i mörkret som inte leder till någon förändring. Inte ens Kerstin Thorvalls begåvade ”Upptäckten” (2003), där hon beskrev sitt eget alltmer begränsade liv under åldrandet, väckte någon mer omfattande diskussion.

”I vardagen och i medierna verkar det som om bara tonåringar kan ha ångest, självskadebeteenden och självmordstankar. I själva verket står män äldre än sextiofem för en fjärdedel av alla fullbordade självmord”, konstaterar Sebastian Lönnlöv.

Ändå, ska man ha klart för sig, är äldrevården i Sverige förmodligen bättre i dag än någonsin tidigare. Den har alltid varit på en ofattbart låg nivå, i jämförelse med det vi betraktar som ett anständigt liv. (Och nej, jag tror faktiskt inte att det alltid blir så mycket bättre äldrevård i kulturer där familjerna behåller de äldre hemma. Möjligen för de anhörigas samvete.)

Vi pratar alldeles för lite om hur äldrevården ser ut, förmodligen av skräck. Vi placerar våra gamla där och glömmer bort dem. Om vi verkligen erkände hur förfärligt de har det skulle vi vara tvungna att öka resurserna rejält.

Och då väljer vi hellre att blunda för vad de råkar ut för.