Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

”The Letters of Hemingway 1926-1929”

Ernest Hemingway skriver brev under en resa i Afrika 1953. Totalt blev det mellan 6 000 och 7 000.
Ernest Hemingway skriver brev under en resa i Afrika 1953. Totalt blev det mellan 6 000 och 7 000. Foto: Insight media

Ernest Hemingways samlade brev är under utgivning. Men vem orkar läsa 17 volymer? Jan Eklund återvänder till 20-talets Paris och åren som skapade legenden.

”The Letters of Ernest Hemingway 1926-1929”
Edited by Rena Sandersson, Sandra Spanier and Robert W. Trogan
Cambridge University Press

Till skillnad från många andra modernister fick Ernest Hemingway ett snabbt genomslag bland läsarna. Tyvärr ligger de höga upplagorna och kändisskapet honom i fatet.

De manliga akademikerna brukar gilla mer anemiska och påstått avancerade författarskap, många feminister har svårt för Hemingways manliga stil. Moment 22.

Lättare då för de präktiga att identifiera sig med något missförstått geni som satt hemma på kammaren och inte fick den uppmärksamhet som hen förtjänar.

Man måste glömma bort det där; hur mediemyten och stjärnstatusen ställt sig i vägen för författarskapet. Tänk i stället på vad den unge Hemingway faktiskt skapade i 20-talets Paris.

Ja, det var en helt egen stil, ett sätt att betrakta världen som förnyade det engelska språket och med Joan Didions ord ”förändrade rytmen i både sin egen och de följande generationernas sätt att tala och tänka och skriva”.

 

Man måste glömma bort det där; hur mediemyten och stjärnstatusen ställt sig i vägen för författarskapet.

 

Och det var inte så macho. Hemingay skrev om sårbarhet, fysisk och mental utsatthet. Om en ung generation där många sprängdes i luften innan de ens fått sin första kyss. Om livets tragiska grundackord, ibland med bibliska undertoner, ofta i häftiga och exotiska miljöer, ändå nästan alltid med folklig bredd och existentiell giltighet i motiven.

Även om han inte står rekordhögt i kurs i dag visar Hemingway- industrin inga tecken på att avmattas. Turismen kring miljöerna han levde i och beskrev består. Och det vetenskapliga projektet kring hans författarskap fortskrider.

Hemingways samlade brev, exempelvis, som är under utgivning på Cambridge University Press. Det ska bli totalt sjutton volymer, del tre som omfattar åren 1926-1929 är ute nu.

Det handlar om de omtumlande och magiska åren i Paris. Han debuterade 1925 med novellsamlingen ”I vår tid” och den följdes snabbt av ”Och solen har sin gång”, ”Män utan kvinnor” och 1929 kom ”Farväl till vapnen”.

”Famous at twenty-five: thirty a master”, som författarkollegan Arcibald MacLeish skrev senare i livet.

Men då hade Ernest Hemingway redan flyttat hem till USA igen och var länge olyckligt gift med överklassflickan Pauline Pleiffer. Under resten av sitt liv skrev han egentligen bara två verk som når upp till 20-talets nivå: ”Den gamle och havet” och den postumt utgivna ”En fest för livet”.

Den senare klättrade upp på bästsäljarlistorna igen efter terrorattacken i Paris i höstas; det var som om fransmännen behövde en nostalgisk påminnelse om hur älskad staden varit och är av folk runt hela jorden – från Walter Benjamin till Veronica Maggio. Mycket av lystern i Woody Allens film ”Midnatt i Paris” (2011) lånades från Hemingways klassiska minnesbok.

Det påminner författaren Bruce Bawer om i den intressanta essän ”The master of duty” i februarinumret av tidskriften The New Criterion. Han har tröskat sig igenom den aktuella brevvolymen men är inte så imponerad.

När Hem skriver till blivande storheter som T S Eliot och James Joyce påminner det snarast om professionellt nätverkande. Och även innehållet i breven till vänner som Gertrude Stein, Ezra Pound och Scott Fitzgerald kan kännas i fjäskigaste – eller slöaste – laget. Ungefär som om han bara varvar ner efter en dags ”riktigt” skrivande, likt en nutida Facebookande soffpotatis.

Klart det är så. Att läsa en författares samlade brev blir alltid trist – om man inte är ute efter att specialstudera en viss epok. Och Hemingway skrev mellan 6 000 och 7 000 brev under sitt liv.

Det räcker gott och väl att läsa Carlos Bakers rika urvalsvolym ”Selected letters” (1981), som bara den är på över niohundra sidor. Och andra tematiserade utgåvor, exempelvis den hyperintressanta brevväxlingen med förläggaren Maxwell Perkins.

Då får man tillbaka lusten igen och minns vilken omutlig yrkesman Ernest Hemingway var. Alltid med obruten integritet i förhållande till hantverket och konsten, ofta först att hitta nya impulser och platser värda att skildra.

Det var ju inte Hemingways fel att det gavs ut en massa ofärdiga manus i hans namn efter hans död, texter han själv inte ansåg värdiga att möta läsarna.

Han var var inte heller sugen på att ständigt befinna sig i centrum eller beblanda sig med maktkotterier. Hemingway gillade egentligen inte städer, var en lantis i blodet, och upptäckte Florida, Kuba och Idaho långt innan det blev kändistätt.

Det är resorna och kompislusten som fortsätter att locka, vilorna i yrkesmannens hårda konstnärsskap, festerna och fiestorna som letade sin in verken. Eller som den unge Hemingway skriver till John Dos Passos i februari 1927:

”Lay off and don’t try and do a damn thing and let the juice come back... Anyway I wish to hell I’d gone to Mexiko with you”.