Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tiden är inte än av Elin Boardy

Pestens tid. Queer twist i Boardys apokalyptiska medeltidsskildring

Roman

Elin Boardy

”Tiden är inte än”

Illustratör: Kajsa Bergström Feiff

Wahlström & Widstrand, 276 sidor

 

I sin fjärde roman tar Elin Boardy tag i två av samtidens mest aktuella teman: migrationen och det apokalyptiska tillståndet. I ”Tiden är inte än” är det den svarta döden som lämnat byar och städer efter sig, tömda på liv i något som historiskt verkligen måste ha upplevts som tidens slut. Meningarna går isär, men en siffra som brukar nämnas är att minst en tredjedel av befolkningen utplånades av den pandemi som slog till i vår del av världen omkring 1350.

Vi följer så en gestalt på flykt från pestens framfart i det medeltida Europa, och kanske från något mer. I sillabåt från Falsterbo till Danzig, via Lodz, Krakow, Prag, Dresden och Köln. Ibland i sällskap av gycklare, handelsmän och andra kringdrivande existenser, men på ett mycket grundläggande plan vilar en ensamhet som tycks obotlig. Liksom i Cormac McCarthys moderna klassiker ”Vägen” finns ingen egentlig destination, bara en diffus tanke om en kust på andra sidan en förödd kontinent.

Det här är en ­författare som har en förmåga att skapa dramatik i det ­outtalade, något som naturligtvis skrämmer mer än aldrig så många uppsvällda lik fulla av bölder.

Boardy, som fick ta emot Tidningen Vi:s litteraturpris för sin berättelse om Long John Silvers kökspiga i ”Mary Jones historia”, har ofta lyft fram oskildrade kvinnoliv i historiska miljöer. Så är även fallet här, med en queer twist. Vandraren, hon som inte riktigt heter Sigrid, färdas betydligt säkrare i manskläder och kliver med dem ur och i en omkönad identitet som följer med hela vägen ut till läsaren. Utstyrd i kjortel och hosor är Olof, Amund, Jon (namnen varierar) ingen förklädd kvinna, utan blir i ett slags Orlandobetonat grepp helt enkelt ”han” så länge den passagen varar.

Det här är en författare som har en förmåga att skapa dramatik i det outtalade, något som naturligtvis skrämmer mer än aldrig så många uppsvällda lik fulla av bölder. Som vid det uppsluppna besöket på ett riktigt gästabud, där vår vän för en gångs skull får fylla magen med fårfiol, kålstuvning och köttpajer. Men vad är det egentligen som händer? De äter upp all sin mat? Och så plötsligt insikten, om att så gör bara den som bestämt sig för att morgondagen inte kommer. Pojken springer tills han inte längre hör dödens fest bakom sig.

Men just det här är också svagheten i en för övrigt mycket välskriven roman – att huvudpersonen ständigt glider undan. Inte bara från andra människor, vilket det finns förklaringar till och en tydlig poäng med, utan också från läsaren. Den litterära risken med att göra gestaltningen av flyktingens anonymitet och den långa vägen tillbaka till identiteten till sitt bärande element är att texten delvis blir just så – anonym, stängd och tyst.

Och det är en distans som förstärks av de tidsmässiga utzoomningar till vår tid som görs vid några tillfällen, till Oswiecims utrotningsläger, till romska tiggare och flyktingar från Syrien och Afghanistan. Rätt överflödiga sådana dessutom, eftersom den här medeltidsromanens allegoriska kvaliteter är uppenbara: det handlar om oss.