Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tillhörighet som dödar

Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer” är vacker, viktig och storartad.
Jessica Schiefauers ”När hundarna kommer” är vacker, viktig och storartad. Foto: Hillevi Nagel

Jessica Schiefauers nya ungdomsbok handlar om familjen där en ska bli mördare. Kärleken mellan Ester och Isak står i centrum, lillebrodern Anton drivs åt ett annat håll.

Ungdomsroman

Jessica Schiefauer

”När hundarna kommer”

Bonnier Carlsen

Vi har läst om det, sensationslystet i slaskpressen. Torrt registrerande i nyhetsmedierna. Fördjupat i litteraturen. Leonel Shrivers ”Vi måste prata om Kevin” och Mats Wahls ”Den osynlige” är två av många skildringar av det besinningslösa våld som gror ur vilsen nynazism, åsidosatta sökare, övergivna pojkmäns längtan att pumpa tomma egon och höra till. Ungdomar som begår mord.

Temat är inte nytt, men sällan har jag läst en roman som öppnar sådana djup och samtidigt visar sammanhang. Jessica Schiefauer släpper också in ljuset med ett språk, en text som på samma gång är sparsamt saklig men också genomsiktlig och ständigt i glittrande rörelse. Mitt i smärtan bor också glädjen.

”När hundarna kommer” beskriver det värsta en människa och två familjer kan råka ut för: att ha en son som slår ihjäl och att vara de vars son blir ihjälslagen. Men Schief­auers berättelse är också ett credo till kärlek och ung ivrig erotik. Huvudpersonerna är Ester och Isak. Ingen av dem tillhör de där coola som alltid blir bjudna, tillfrågade och får ligga. Kommer det någonsin att hända? Så möts de och två frusenheter fusionerar till en härdsmälta.

Jessica Schiefauer skriver fram kärlekens besatthet. Här finns en intimitet och värme som bultar och bankar, men som småningom även dränerar relationen. Det är något för mycket i Esters kärlek till Isak. Hon tränger innanför hans hud, långsamt förlorar hon till och med sin egen doft. ”Hennes skinn är inte längre bara hennes.” Och just i det, i lyckan av att bli ett med någon, förloras det avgörande i attraktionen mellan ett Jag och ett Du. För Ester gör kärlekens drog henne till den hon tror sig vilja vara, precis på samma sätt som ett heiltecken gör skrämda pojkar till monster. Det svindlar.

I takt med att Ester och Isak inledningsvis svävar dunkar lillebror Antons tunga ensamhet och utanförskap än hårdare i backen.

Schiefauer speglar bröderna och efteråt, då alla vill vrida tiden tillbaka, kilar självförebråelserna in. Vi skulle … jag borde förstått. Förälskelse har rätt att vara i fred, men en oseende tystnad destruerar förtroenden också i en kärleksfull familj. Kommunikation, det svåraste som finns.

Titeln gömmer mycket. De stora vakthundarna, vilka hämtas in i handlingen, är ytterst påtagliga men också inom Isak gläfser ”hundångest”. Morrandet driver honom att söka glömska i Esters famn trots att han inte riktigt vill. Han längtar bara så att få dra hennes kropp och värme omkring sig likt en skyddande puppa. Som hundar är också de vilset grymma och ölstinna som hetsar varandra. ”Jag minns inte, det var liksom, som ett samarbete. Som en … dans.” Och hundar är grannar, skolkamrater, medie­mobben vilka lystet sliter i varje nytt ”vittnesmål” och vädrar nya byten.

Jessica Schiefauers berättelse och text går så nära, det är närmast omöjligt att lösgöra ett skeende från ett annat, en känsla från en annan. Också i passionen kan gömmas en njutningsfylld undertryckt morrning, som får oss att vilja göra illa. Med ett ord, en bortvändhet, en uppriktighet.

”När hundarna kommer” rör sig i mig, jag njuter ordens enkla mångtydigheter. Det gör ont, det är vackert och det är viktigt. Storartad läsning.

Läs även Lotta Olssons intervju med Jessica Schiefauer.