Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tomas Bannerhed och Brutus Östling: ”I starens tid”

Tomas Bannerhed skriver kärleksfullt om fåglar i fotoboken ”I starens tid”.

FOTOBOK

Tomas Bannerhed och Brutus Östling
”I starens tid”
Weyler

Tomas Bannerhed och Brutus Östling
”I starens tid”
Weyler

En gång för egentligen inte så länge sedan reste Carl von Linné i fyra väderstreck i vårt land och skrev med dubbel blick – lika nykter som lustfylld – om vad han såg. Det är i hans fotspår som Tomas Bannerhed vandrar i sin nya bok ”I starens tid”. Den illustreras av Brutus Östlings fotografier av svenska fåglar.

Kanske är det så att fåglar är likgiltiga inför oss människor. Men man kan inte säga att vi är likgiltiga inför dem. Det har vi aldrig varit. Ända sedan grekernas Philomela förvandlades till en näktergal eller Oden åtföljdes av sina korpar har människan tyckt sig höra meddelanden från fågelvärlden. De bevingade har ansetts stå i kontakt med andra världar. Men Tomas Bannerhed låter dem behålla sina hemligheter. ”Vad vill du lilla trast?” frågar han när – mitt i januari­natten – en fågel högt i en lind på Maria kyrkogård sjunger sitt ”tju-tju-tjuuuliatju trilleri – ”.

”I starens tid” saknar genrebeteckning men kan bäst beskrivas som en essäistisk naturdagbok. Likt fågelskådarens observationsanteckningar följer den årets gång alltefter datum och årstid. Med undantag för några avsnitt som tidigare publicerats som tidningsartiklar och som bär för mycket prägel av reportage är huvuddelen av texten liksom 1700-talsmässig i stilen: enkel, klar och varm. Iakttagande och utan onödigt prål.

Författaren skildrar sin fågeltrupp både kunnigt och kärleksfullt och hans hållning följs upp i bilderna. Östlings foton är vackra utan att romantisera. Fåglarna representerar sina arter – men de blir också till personligheter i text och bild. Den blick fotografen fångat mellan två brushanar är lika svindlande som slagugglans öga är outgrundligt. Att se in i det är som att möta blicken på en romersk kejsarstaty. Vem vet vad de ögonen har sett? Jag får inget tillbaka. Det enda jag känner är min egen darrning.

Med fåglarna i siktet blir bokens strövtåg också en skildring av Sverige. Pålägget på de smörgåsar Tomas Bannerhed packar ned i matsäcken är – givetvis – ost av typen Svecia. I termosen har han nationaldrycken kaffe påfyllt ända upp till korken. När han sitter i sitt gömme och lyssnar till ”bara natten och alla ljud” har han också tillfälle att mer distanserat fundera över det här landet i fågelperspektiv. Ta detta med ringmärkning. Det står klart att vi är en nation av kalenderbitare, tabellnördar och statistiksuckers. ”Var annars skulle det ges ut en atlas i tre band som sammanfattar närmare hundra års ringmärkning av fåglar ner på individnivå?”

Men detta att cruisa runt landet och kryssa fåglar är förstås en folkrörelse som vi ska vara stolta över. Inte bara för att det en gång räddade en art som pilgrimsfalken från utrotning, utan för att det gör både vår inre och yttre värld större. När människor flockas i skaror vid den avlånga sjön Tysslingen i Närke framstår det i Bannerheds text som ett Sverige i miniatyr. Väntan. Snart kommer de migrerande vingburna tillbaka för att bryta vinterns tystnad och dess gråskala och fylla luften med sång och färg. ”Här bjuds fåglarna föda och vila, sällskap och skydd”.

Och det ligger så rätt i tiden att Tomas Bannerheds och Brutus Östlings fågelbok kommer just nu när dagarna blir kortare, fågelsträcken går söderut och mycket står och väger. Det är nu man ska tänka på sommaren. Det är nu man kan ge plats åt eftertanken att vårt land vore ett dödsrike utan sina flyttfåglar.