Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Tre bilderböcker om flykt – de nya sagorna om exilen

Det kommer allt fler bilderböcker om barn på flykt. Var finns tryggheten för den som inte kan återvända hem? Ulla Rhedin läser tre av de bästa nya böckerna.

BILDERBÖCKER

Claude Dubois
”Akim springer”
Översättning: Horst Schröder
Epix

Åsa Lind och Ingrid Godon
”Här är vi”
Lilla Piratförlaget

Renata Galindo
”Min nya familj”
Översättning: Gun-Britt Sundström
Berghs

I en artikel om flyktingtematik inom barnlitteraturen hänvisar Åsa Warnqvist, forskare på Svenska barnboksinstitutet, till ett stadigt ökande antal bilderböcker med barn-i-rörelse under de senaste tre åren och påpekar hur barnlitteraturens klassiska hem-borta-hem-mönster är i förändring, när numera det sista ledet, hemkomsten, saknas.

Sedan uppsatsen publicerades (TFL 3–4, 2016) har nya bilderböcker dykt upp som just problematiserar att de unga hjältar som på folksagornas vis på grund av brist eller olycka tvingades ut i världen för att lösa problemen, nu inte längre ”får komma hem” med sina modigt förvärvade kunskaper. Resan är fortsatt livsfarlig, och mötena med hjälpare och fiender är otaliga, men i stället för ny och bättre jämvikt (nytt hemland, trygghet, familj) skickas dessa hjältebarn ut i nytt kaos, hemlöshet och misär – till ännu större faror än de lämnade.

Det komplexa migrationstemat förekom redan 1999 i ”Långa ben”, Thomas och Anna-Clara Tidholms suggestiva bilderbok om folkvandringstiden; den låter sig i dag närmast tolkas som en dystopisk skildring av hot, hunger och misstänksamhet visavi Den Andre i vår samtid och nära framtid. Samma tema upprepas och varieras inte mindre än fyra gånger i Shaun Tans mäktiga migrationsepos ”Ankomsten” (2010). Tan visar hur lika och olika våra mörka migrationshistorier under förra århundradet kan berättas, orsakade av olika grader av politisk, ekonomisk och kulturell katastrof bara i våra delar av världen. Men rörelsen i dem går trots allt mot ett bättre, nytt liv.

Nu bygger nya, konstnärligt starka bilderböcker ut denna viktiga motivkrets.

”Akim springer” är en överraskande omfångsrik (över 90 sidor lång) bilderbok i litet breddformat som berättar om en liten pojke som leker i harmoni på stranden av en flod när helvetet oväntat brakar lös med smattrande skott och fallande bomber. Den belgiska bilderbokskaparen Claude K Dubois berättar Akims historia i ett 80-tal dramatiska scener, som inte väjer för krigets grymmare sidor: kroppar på marken, flygande stenar, soldater, människor på ständig flykt till lands och sjöss.

Men genom att allt skildras ur ett kanske femårigt barns ögonhöjdsperspektiv, lite i taget, och i en rundad, varsamt antydande skissteknik med mjuka laveringar, vågar man ta till sig det man förstår ska komma genom den nyktert sakliga, helt osentimentala texten som dyker upp med olika mellanrum och som ger både paus och rytm – åtta små rum att landa i – och som förbereder oss på nästa bildsekvens.

”I Akims by börjar människorna springa vilt åt alla håll./Akim springer också. Han springer hem till sitt hus./Men hans hus är sönderbombat, det finns ingen kvar där.”

”Akim springer” är trots sitt ämne en alltigenom vacker bok, sällsamt sparsmakad och djupt angelägen; den belönades för några år sedan med bilderbokspriset inom Deut”sche Jugendliteraturpreis (2014).

Mitt i pågående flykt startar en annan sparsmakad och närmast existentiell bilderbok – hemmet är redan långt borta för barnet och den vuxne i ”Här är vi”, som är ett spännande första samarbete mellan den svenska författaren Åsa Lind och den belgiska bilderboksberättaren Ingrid Godon.

Här sker vandringen i ett nästan tomt landskap: en slätt, en höjd, en skog. Godon, som kallar sig autodidakt, har sedan 90-talet gjort sig känd för sin lite trubbiga konturteckning och sin kollageteknik, som minner om årets Almapristagare Wolf Erlbruch (ja, han är välkänd förebild för en hel generation bilderboksskapare i Europa). I Sverige känner vi igen hennes godmodiga och varma bildgestaltning från till exempel hennes och Cressida Cowells lustiga kedjesaga ”Hur ska vi trösta den ledsna bebin?”

Bilderna skapar spännande dynamik inte bara med den poetiska texten utan även med själva bokformatet: gestalterna ryms inte i sitt bildrum; de ger sig av, vi får dem på lite håll; det mörknar och de kommer fram i ljus. Också här slutar berättelsen öppet, i en tillfällig anhalt: ”de andra” på sin höjd hade inte heller mat; här finns ingen fientlighet; fler knyter an; kanske samlar de styrka för att orka fortsätta, tillsammans.

”Min nya familj” kan tolkas som en historia om ett ensamkommande barn, kanske ett fosterbarn eller adoptivbarn, som i hundgestalt får en mamma i kattgestalt. Mexikanska Renata Galindo, utbildad i England, verkar i Almapristagaren Isols efterföljd, i ett expressivt digitalt berättande i svala färgskalor. I en nyckelscen stoppas det olyckliga barnet när han målar sig tigerrandig – han duger ju som den han är; i en avslutande kristallklar analys konstaterar han: ”Mamma lär sig att vara min mamma och jag får lära mig att vara Mammas barn./ Vi lär oss att vara en familj.”

Vips hamnar denna klarsynta bok i ännu ett okommenterat förstabarnsfält: vilket jobb måste det inte vara att (över huvud taget) göra sina vuxna till just föräldrar!