Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Visionära väninnor lär sig leva

Spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante pågår ständigt, men än så länge har författaren lyckats behålla sin identitet hemlig.
Spekulationerna om vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante pågår ständigt, men än så länge har författaren lyckats behålla sin identitet hemlig. Foto: DN och Alamy

När nu första delen i Elena Ferrantes svit kommer på svenska är förväntningarna förstås skyhöga. Åsa Beckman förvånas över klichéartade miljöer och stumt språk, men blir upplyft av att romankonsten vidgas.

Foto: Elena Ferrante

”Min fantastiska väninna”

Övers. Johanna Hedenberg

Norstedts

Så kom den då till slut: ”Min fantastiska väninna” i svensk översättning. Den fyrdelade Neapelsviten om Lila och Elena har trollbundit kritiker och läsare världen över och sålt i över två miljoner exemplar. Intresset har inte direkt minskat av att ingen ännu vet vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante.

Att leva upp till de skyhöga förväntningarna är inte helt lätt för en stackars inledningsbok på 330 sidor, speciellt när många vittnat om att sviten blir allt tätare och mer fascinerande efter hand. Själv har jag lyckats bromsa min egen nyfikenhet för att läsa i takt med den svenska utgivningen. Och: jo, personerna, dramat, idéerna finns här, men efter att jag slagit igen första delen har jag ändå inte drabbats av den riktiga Ferrantefebern.

Denna första bok skapar svitens urplats: den fattiga förorten till Neapel där Elena och Lila växer upp åren efter andra världskriget. Våldet och machismon är en naturlig del av syret. Berättarrösten tillhör Elena som föds som läsbegåvad flicka i en vaktmästarfamilj. Hon är en ganska lugn sort, men har en förbittrad relation till sin mamma, en haltande och vindögd kvinna som inte förstår vitsen med en dotter som vill studera.

Lila är en liten och spenslig skomakardotter, ilsken, självsäker och orädd. Hennes vetgirighet är tydligare än hos Elena. Hon lär sig tidigt att läsa genom att titta på bokstäverna på tidningspapperet som pappan slår in skor i, och bär i smyg hem grammatikor på latin och grekiska från biblioteket.

Lila är den mer originella, ett barn med speciella förmågor på samma sätt som Useppe i Elsa Morantes ”Historien” eller Oskar i Günter Grass ”Blecktrumman”. Ibland upplever hon det hon kallar ”gränsupplösning”, ett sorts ångestanfall där tingens och människornas konturer försvinner.

När Ferrante trollar fram kvarteren där det hänger tvätt i gränderna och folk gapar och skriker mellan balkongerna känns det först lika klyschigt som en reklamfilm. Man skulle inte bli förvånad om någon sepiatonad hand plötsligt höll fram en förpackning Barilla. Språket är också påfallande stumt, osinnligt och oskönt att vara i, vilket handlar mer om författaren än översättaren Johanna Hedenberg. Ferrante rakar av känslor och tillstånd på bara ett par rader och jagar sedan vidare.

Detta händelsedrivna språk fortsätter genom hela boken, men efter ett tag får den här romanen ändå vind i seglen. Elena och Lila får en hyfsad psykologisk rondör när Ferrante följer deras uppväxt till unga kvinnor, genom klassrum, familjekonflikter och förälskelser medan deras kroppar och medvetanden utvecklas.

Gnistan mellan flickorna tänds när de som 6–7-åringar ilsket kastar ner varandras dockor i ett källarschakt. Därmed har de brutit flickkontraktet och deras nya berättelse kan börja. För det här är en roman som i grunden handlar om människans längtan efter att lyfta sig ur sin bestämmelse, att bli en ny, en annan, friare och rikare, om det så handlar om att överskrida både kön och klass. Och det sker genom kunskap och bildning.

Man önskar att någon bibliotekarie prackat på de två flickorna ”Det andra könet”, som kom ut 1949. Där skriver Simone de Beauvoir om begreppet transcendens, förvandlingen, som så ofta varit förbehållet män medan kvinnor genom barnafödande och hushållsarbete hållits kvar i immanensen, där de tvingats ”vara vid det som är”.

Det är att vara vid det som är, som Elena och Lila avskyr. Och motorn i deras transcendens är just deras vänskap. Från första stund färgas deras relation av både attraktion och hård konkurrens. Ofta är de i ofas, när den ena är lycklig är den andra olycklig – men att ta sig dit där den andra är sporrar och hetsar dem.

Kvinnlig vänskap är en av litteraturhistoriens vita fläckar. Det finns som bekant fler, men det är en av de sorgligaste eftersom den relationen ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationer till män. När många män slutar att fråga ”vem är du?” efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande.

Att äntligen få läsa en roman som uppgraderar väninnerelationen och ger den dess rättmätiga plats är därför otroligt upplyftande. Inte underligt att så många kvinnor slukar Neapelsviten. På ett träffsäkert sätt skildras väninnornas visionära kraft: ”Vi resonerade som vi brukade och blandade fakta med fiktion”, säger Elena och deras förmåga att drömma och längta omvandlar de till livsval.

Några av bokens starkaste scener skildrar den förvandlingen, transcendensen. I en scen tar fadern med Elena till havet, som många av kvarterets barn aldrig sett trots att det bara ligger några kilometer bort.

”I den fantastiska stunden som var så full av ljus och höga ljud låtsades jag att jag var ensam i allt det nya i staden, själv alldeles ny med livet framför mig och utsatt för världens rörelser och raseri men säker på att jag skulle vinna – jag, jag och Lila, vi två med vår förmåga att tillsammans, bara tillsammans, ta in alla färger, ljud, ting och människor, berätta om dem för varandra och ge dem kraft.”

Konsten, och möjligen även verkligheten, är full av fäder som på samma symboliska sätt fått öppna världen för sina döttrar. Hos Ferrante får pappan visa Elena havet – men den berusande känslan av frihet är förknippad med Lila.

Om och om igen hittar Ferrante scener som fungerar som betydelsemättade vändpunkter där de unga kvinnorna dramatiskt dras till eller ifrån varandra.

Det är därför hjärtat vill brista när Elena ska hjälpa Lila att klä sig till brud. Under en tid har Lila höjt sig över deras gemensamma liv genom förhållandet med charkuterihandlarens välbärgade son Stefano som gör att hon plötsligt kan åka sportbil och bära Jackie Kennedy-klänningar.

Just då, vid tvättningen och påklädningen, är de åter bara de två. Här är det som Ferrantes prosa äntligen stannar till och läsaren får chans att verkligen känna bådas smärta och sorg inför den rituella övergången, avskedet. Lilas brudklänning, skriver Ferrante, ”såg ut som en död kvinnas kropp”.

Om den är det eller inte får vi se. Trots den ojämna starten kommer jag att läsa varje rad av sviten om de unga kvinnornas kamp för att undkomma det öde som bäst symboliseras genom Elenas förvridna mamma. Den mörka dragningskraften är stor. För som Elena tänker när hon ser sin fantastiska väninna dansa brudvalsen: ”Inte ens Lila hade lyckats fly från min mors värld.”