Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Werner Aspenström: ”Samlade dikter”

Werner Aspenström (1918–1997). ”Samlade dikter” innehåller sjutton diktsamlingar, från debuten ”Förberedelse” till den postumt publicerade ”Israpport”, och dessutom cirka trettio dikter ur prosaböckerna.
Werner Aspenström (1918–1997). ”Samlade dikter” innehåller sjutton diktsamlingar, från debuten ”Förberedelse” till den postumt publicerade ”Israpport”, och dessutom cirka trettio dikter ur prosaböckerna. Foto: Ulla Montan

En livslast av dikter där svärtan växer sig starkare. Werner Aspenström ansågs som en försiktigt positiv samhällskritiker med naturlyriska inslag. Men efter hand blir dikterna mörkare. En poesitrött Aase Berg plöjer en lagom fet volym och kan inte värja sig.

Poesi

Werner Aspenström
”Samlade dikter”
Albert Bonniers förlag

Ibland är jag så trött på poesi att jag känner mig som huvudpersonen i Esaias Tegnérs storslagna deppdikt ”Mjältsjukan”. Jag ser enbart dikternas fåfänga lindansarmöda och luftsprång. Jag blir trött på både stil och stilbrott, utmattad av alla krumbukter, alla hjälplöst existentiella grubblerier och frenetiska experiment. Men framför allt blir jag trött på dikter som bekladdar mig med nyanser, stämningar och känslighet.

I detta läge är det få poeter jag står ut med. Werner Aspenström är en av dessa få. Nu kommer hans samlade dikter ut i en alldeles lagom fet volym – han hade vett att inte skriva för mycket – i urval av dottern Anna Aspenström och Hans Isaksson.

Jag plöjer mig genom denna livslast av dikter, och tänker att det finns en ovanlig ton hos Werner Aspenström, en dov ensamhetskänsla som jag kan leva med när jag känner mig invaderad på fel sätt av annan poesi. Vilket inte betyder att Aspenström är pessimist, utom möjligen i sina tidiga, mindre självständiga fyrtiotalsdikter. Som han själv skriver i en dikt från 1980: ”Min svärta har med orätt kallats pessimism./Vad finns det i den mörka lådan?/En färdskrivare.”

Aspenströms poesi är en fruktbar kombination av avstånd och närhet, den är oberörbart objektiv och intimt närvarande på samma gång. Dessutom betydligt mörkare än sitt rykte. Det här är nämligen en poet som brukar räknas som folklig och uppfattas som läsartillvänd och allmänt reko, en försiktigt positiv samhällskritiker med naturlyriska inslag. Och visst, han är allt det där. Rent av glad och lycklig ibland: ”Ta skopan och skumma vemodet/från landskapet.” Men det finns också ett stråk av kyla i hans tonfall. En fullkomligt okontaminerad dödsmedvetenhet, den som inte kan ­delas eller överföras mellan människor, bara erfaras i yttersta ensamhet.

Aspenströms förhållande till djuren är ett bra exempel på den här dubbla utstrålningen. Han använder ovanligt mycket djur i sina dikter, allt från den klassiska mätarlarven i dikten med samma namn, till de förslavade elefanternas freakshow. Djuren sysslar ofta med sitt, bortom människan.

Exempel på naturens frånvända egenmäktighet finns i denna vackra dikt, inte så ofta citerad, ur samlingen ”Trappan” från 1964:

Åskan brakar och bråkar sig fram

över Hälsinglands skogar,

fäller en blixt än här, än där,

och dödar i förbifarten en

apelkastad häst,

som ingen stalldräng längre rider

på och ingen minns

och ingen sörjer – utom källan,

i vilken den doppade sin varma

mule

och rörde om bland stjärnorna,

som fastnat i evigheten

högt över Hälsinglands skogar.

Människosläktet är däremot ”bortklemat”. Ser man människan som ett djur bland andra blir man per definition kylig, även om man samtidigt behåller ömheten i blicken (som när Aspenström kallar djuren ”ångalstrarna bland världens kyliga anläggningar”). Det finns ensamhet i avlägsnandet från sig själv som skapelsens krona. Jämbördigheten är inget dagis. Inte Aspenströms natursyn heller, i förlängningen kopplad till hans syn på samhället. Den politiska ådran blir allt starkare ju längre författarskapet fortskrider.

Nu tar det ett tag innan man i ”Samlade dikter” kommer fram till den unikt fasetterade Aspenström jag pratar om här.

Tidens tand har gått hårt åt hans tidiga dikter, ett inte ovanligt öde för modernistisk poesi. Det som då var starka bilder (”… heta lavan är min kärleks glöd” – ja, det är skrivet på fullt allvar) uppfattas nu snarare som högstämda klichéer.

Aspenström gillade dem inte ens själv. Han tog i efterhand avstånd från sin första diktsamling, ”Förberedelse”. I samlingen ”Dikter under träden” från 1956 sågar han tidstypiska begrepp och bilder som ”flykt”, ”vingar” och ”främlingskap”.

Det är svårt att vara originell i backspegeln, när det som var ­nyanser med åren flyter ihop till en tidsbunden stil. Själv får jag ­svårare och svårare att ta mig ­igenom ­stilen i modernistiska dikter och nå fram till den djupare formen och ­innehållet. Det gäller inte bara när jag är på poesidissarhumör. För att inte tala om centrallyrik. Vilket stämningspjunk! Jag kan inte ta mig förbi diktjagens klibbiga propsande på innerlighet i centrallyrisk poesi.

Först i tredje boken ”Snölegend”, som också blev Aspenströms publika skräll, hittar jag de första tecknen på den poet han skulle komma att bli, varm och kall på samma gång, med mer svärta än man velat tillskriva honom.

Dikterna i de senare samlingarna blir alltmer kamratliga och opretentiösa i själva språket, men också mer samhällskritiska. Samtidigt skriver Anna Aspenström och Hans Isaksson i sitt efterord om hur han vid redigering av sina dikter långt i efterhand ofta gjorde ändringar för att få dem mindre subjektiva.

Allra bäst är Aspenström när han förenar natur och existentiell politik. Som i denna mycket kända dikt:

Som i den klara oktobernatten

när de från norr kommande

leoparderna

genombryter horisonten

och man samlas på torgen för att

bedja

eller endast för att tyst betrakta.

Varför spärrar ni förstädernas

gator?

Den ni väntar passerar inte ­

förstäderna.

I verkligheten gillade Aspenström framför allt katter, djuren som spinner även när de lider och inte är så oskuldsfulla som man tror. Tänk bara på Toxoplasma gondii, parasiten som kattkräken sprider med flit och som påstås orsaka trafikolyckor, självmord och schizofreni. För att inte tala om ett underliggande muller av svartsynt mjältsjuka.