Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Yvonne Hirdman: ”Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet”

Yvonne Hirdman.
Yvonne Hirdman. Foto: Lotta Törnroth

Alla var inte balla som Erica Jong eller Suzanne Brögger. I sin nya bok ser Yvonne Hirdman tillbaka på den unga, osäkra feminist hon en gång varit. Malena Rydell har läst en väldigt levande skildring.

Självbiografi

Yvonne Hirdman

”Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet”

Ordfront

Ofta är det en ganska samstämmig sång de gnolar, 40-talisterna, när de berättar om sina ungdomsår då de högg i för feminism och frihet.

Och nästan alltid är det en romantisk berättelse även om det är en kamp där hjältinnan strävar på med kavat mod trots att det saknas både dagis och män som drar några strån till stacken. I alla väder och uppförsbackar kämpar de på med barnen bak på cykeln.

I Yvonne Hirdmans minnen är 1960-talet varken rosenskimrande eller rosenrasande utan sepiafärgat. Hon är ingen rebell utan en valhänt och trött ungdom som blev med barn innan 60-talet ens hann bli aningens modernt, bara något år innan pillret kom.

Yvonne Hirdman vill verkligen inte lägga livet tillrätta, för att låna titeln från en av hennes mest omdiskuterade böcker. Tvärtom, det är som om hon vill dra ur proppen och släppa ut allt dåligt självförtroende som hon aldrig visade när hon var 40-någonting och blev professor i kvinno- och genushistoria.

Ibland tycker jag nästan att den äldre och tuffare Yvonne är väl hård mot sitt unga jag. Men det är underhållande att läsa, för hon är så ohämmad när hon läxar upp sig själv. Så ska ju inte en god feminist eller stark kvinna göra, enligt traditionen. Hon ska visa systerlighet mot sitt unga jag och aggressiviteten ska hon hellre ta ut på sin sippa morsa.

Det blev inget med att dra till Paris och måla tavlor, det blev ett småbarnsliv som hon beskriver på ett sätt som får mig att tänka på Kristina Lugns förortstristessdikter.

Hon ser dem på sin lilla tv i förortslägenheten, studenterna i Paris som gör uppror: ”Jag är ingen Sara Lidman – orkar knappt läsa tidningen, bläddrar, slarvar, småblundar”. Men en dag så står hon ändå där med de andra stockholmsstudenterna som vill ockupera sitt eget kårhus. Yvonne Hirdman minns ingen Palme som argumenterade med revolutionsromantiska män, hon minns mest hur avundsjuk hon var på de balla tjejerna som visste vad UKAS var. Själv vågade hon inte fråga. Likadant var det när hon gick med i Grupp 8: ”Tafatt. Blyg. Fumlig. Den där tyngden i huvudet när man inte vet vad som förväntas av en – stencilera? Hur? Var?”.

Här målas inga minnen av gråt-inte-kämpa-stämning upp. Den nyskilda 70-talsmamman grips av en grå sorg över att inte kunna ge barnen mer än dammiga julidagar i plaskdammen i Bergshamra centrum. Ensamheten är en Mårra som hasar vid hennes sida och skrämmer de lyckliga familjerna.

Det är som om feminismen kommer till henne i form av en depressivitet, som en insikt om att världen handlar om allt annat än henne. Och det är en av feministhistoriens minst glorifierade erfarenheter hon berättar om här, när hon skriver om den letargi som hängde ihop med hennes känsla av att vara utanför, som satt i ända till den dag då hon hittade hem i kvinnoforskningens nätverk och gruppen runt Kvinnovetenskaplig tidskrift.

Visst gick orden rätt in första gången hon var på ett Grupp 8-möte, skammen och ensamheten lättade lite, men för det mesta pendlade hon mellan hopp och förtvivlan, ända in på 80-talet då hon tampas med sol- och vårar-män och sin jungianska terapeut.

Nej, alla 70-talsfeminister var inte några Erica Jong- och Suzanne Brögger-gestalter som levde ut insikten om att de var ack så mycket coolare än bokstavsvänstermännen. Inte ens Yvonne Hirdman, som introducerade genusbegreppet i Sverige samtidigt som hon satt med i regeringens stora Maktutredning. Inte ens hon, som inte direkt darrat på manschetten när hon skällt ut Bo Rothstein och andra genushatande män i debatten. Till och med när hon skriver om sina framgångsrika forskaruppdrag låter hon ungefär lika munter som Kristina Sandbergs Maj när hon tänker på sig själv: ”Jag? Lilla jag? Fegisen? Den okunniga? Har de valt mig?”

”Medan jag var ung” är en väldigt levande skildring av andra vågens feministiska generation, inte minst för att den fångar en massa nyanser i vardagen mellan 50-talets syjuntesverige och 90-talets genusmedvetenhet som inte brukar få vara med.

Yvonne Hirdman skriver i en lite förströdd och abrupt stil som är svår men som hon bemästrar väl, med fullt av utropstecken och svordomar, drastiska tankehopp och inskjutna associationer. Hon bjuder på hjärtskärande dikter som hennes yngre jag antagligen hade skämts öronen av sig för. Jag tänker att det är 70-plussarens frihet hon njuter av när hon skriver och klipper och klistrar – att bli äldre är kanske i bästa fall också att bli fri från ängslan och ännu friare i tanken.

Jag tycker om hur hon förhåller sig till minnet och hur det arbetar: ibland återger hon tvärsäkert personer och repliker, andra gånger är det kansken och äsch, jag minns inte så noga, som när hon läser i sin dagbok om olyckliga kärlekar och det knakar i minnesvrårna: ”Men vem är den där J?”.

Hon håller kapitlen om de teoretiska striderna i genusvetarvärlden korta – ”Ack ja, tala om bitterfitta” - för den här boken handlar ju om livet som hela tiden ställer teorierna på ända. Efter en kort veklagan över den akademiska feminism som i Yvonne Hirdmans ögon gått åt fel håll kommer några försonande slutord riktade mot det som trots allt är verklighetens feminism. Den som pågår hela tiden i människors liv oavsett vad det bråkas om i akademin, där man blandar och ger från alla möjliga källor och inte bryr sig om några regler och vad som är rätt och fel.