Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Carina Rydberg: ”Hollywood 1980” – en nyskriven novell

Foto: Shutterstock/IBL

Harvey Weinstein och vittnesmålen från filmindustrin får författaren Carina Rydberg att minnas sin egen tid i Los Angeles. Hon var på sitt 18:e år och Hollywood visade upp sig i sin fulla skröplighet.

Det var 1980 och på den tiden var Hollywood ett rätt nedgånget ställe. Jag var 17 år gammal och bodde hos en familj på 2159 Fern Dell Place, som låg om inte mitt i så i alla fall i utkanten av Griffith Park, där det berömda observatoriet där ”Ung rebell” filmades också låg.

Min värdfamilj var strikt republikansk och hade fotografier av Richard Nixon på väggen. De var svenskättade och deras son hette Gunnar. Han var några år äldre än jag och bodde i ett eget rum som låg intill garaget. Ibland åkte han och hans vänner ut med gevär för att skjuta prärievargar. Jag frågade honom varför de sköt prärievargarna. ”Just for the hell of it.”

Det var ungefär två hundra meter mellan min adress och Hollywood Boulevard. Jag gillade att gå dit, för det var där biograferna låg och jag gillade att gå på bio. Jag såg ”The shining” på Mann’s Chinese Theatre och jag såg filmstjärnornas hand- och fotavtryck.

På vägen nerför Western Avenue till Hollywood Blvd brukade jag räkna antalet gånger bilarna tutade på mig. Som mest kom jag upp till åtta. En gång på Hollywood Blvd stannade en ung man i min egen ålder till framför mig och sa: ”Want a date?”

No thanks.

Han tryckte till med handen mellan mina ben och gick sedan vidare.

Ja, Hollywood på den tiden var ruffigt och min republikanska värdfamilj var glada över att de inte hade Hollywood som postadress – för här fanns bara de depraverade typerna, kvinnor som satt på bönpallen på motorcyklar i korta kjolar och värre. De ville inte ha med Hollywood att göra. Men en gång berättade Regina, som var min ”värdmor” eller vad man nu ska kalla det, att hon stått utanför Mann’s Chinese Theatre och sett Elizabeth Taylor kliva ut ur en limousine. Det vackraste ansikte jag någonsin sett, sa hon. Ingen har någonsin varit så vacker.

I Hollywood var alla ”skådespelare”. Eller något ditåt. Någonstans på Sunset träffade jag på Ugly George. Han hade en egen kabelkanal och egentligen hette han Giorgij, eftersom hans familj kom från Ryssland. Han var ungefär 1,60 lång, hade krulligt svart hår, en filmkamera under armen och han ville veta om jag kunde tänka mig att hänga med på ett Hollywood hot tub party.

Jag visste inte vad ett Hollywood Hot Tub party var för något, men jag föreställde mig något rätt vågat med samlag och kokain och sa därför att det fick nog vara.

Efteråt tänkte jag att det kanske var lite fegt av mig. Vad är det för mening med att vilja bli författare om man inte går på ett Hollywood hot tub party?

Los Angeles började göra mig deprimerad. Los Angeles var en stad man inte kunde promenera i och jag älskade att promenera. Det gick snabbt upp för mig att ett tio centimeters avstånd på min karta över LA motsvarade en timmes promenad – längs en boulevard kantad av snabbköp och bensinstationer.

Men jag gick på bio. På en matinéföreställning av ”The Blues Brothers” blev jag uppraggad av Dan, som påstod sig vara stuntman. ”Det är jag som kör bilen över den där rörliga bron”, sa han och jag sa ”Oh, really?” trots att jag inte riktigt trodde på det där och sedan gick vi hem till honom. Han bodde något kvarter från Hollywood Blvd, i en enrumslägenhet på markplan. Han visade mig en video som skulle föreställa vara från någon amerikansk katastroffilm och som var en total fejk, men jag låtsades inte om det. Vi låg aldrig med varandra. Vi hånglade i hans badrum och han kom på min mage ”Titta nu vad du har gjort”, sa han skämtsamt men om han hade vetat hur man skämtade så hade jag gått längre.

Men Dan hade de kallaste ögon jag någonsin sett och han var snygg på ett sätt jag inte tände på. Perfekta drag, perfekt kropp och en välansad mustasch. Han såg ut som en Kendocka ingen vill köpa.

Vad är det för mening med att vilja bli författare om man inte går på ett Hollywood hot tub party?

En eftermiddag tog han med mig till en vän. Vännen hade sitt kontor på Sunset. Vi gick en trappa upp och svängde sedan höger in i en kort korridor. Jag hann se en poster. Det var en teckning av en man med en flygvärdinna i knät. Mannens gylf var uppknäppt och hans lem enorm. Bill Margold, stod det på affischen. Producer.

Dan och jag klev in på Margolds kontor och där satt han. Jag kände omedelbart igen honom från affischen. Han satt vid ett skrivbord och mitt emot honom satt en storbröstad lättklädd blondin med hår som hängde långt ned över ryggen. Margold var upptagen med ett telefonsamtal och jag hörde honom säga: ”We are actually being fucked by the people who do the fucking.”

Dan nickade helt kort till honom och vi slog oss ned på var sin stol vid väggen. Blondinen verkade liksom Margold upprörd över något och jag drog slutsatsen att det rörde sig om pengar.

Vid något tillfälle verkade det som om Dans namn nämndes, för Bill tittade åt hans håll och sa: ”Yes he is here with a nice-looking blonde.”

Det där fattade jag inte riktigt, eftersom jag aldrig betraktat mig som blondin men här i LA var allting lite annorlunda.

Vi stannade inte länge på Bills kontor och på väg därifrån var Dan en smula förstämd. Han ville veta om jag tyckte illa om honom nu när det stod klart vad han sysslade med egentligen.

Jag kan inte minnas vad jag svarade. Saken var ju den att det inte spelade mig någon roll. Dan intresserade mig inte och om sanningen skulle fram så intresserade jag inte honom heller.

Ett par dagar senare kom han farande förbi villan där jag bodde. Han kom i en tjusig bil som kördes av en kompis till honom. Jag fick en känsla av att han ville visa upp mig.

”That’s a fancy car you got there”, sa jag till kompisen, som sa ”tack” och sedan körde de i väg.

Just den dagen hade jag glasögon på mig – inte kontaktlinser. Glasögon klär mig inte, eftersom de gör mina ögon betydligt mindre än vad de i verkligheten är och jag såg aldrig Dan mer.

Många år senare såg jag en dokumentär i vilken Bill Margold figurerade. Jag har för mig att den handlade om Linda Lovelace – eller möjligtvis om John Holmes. Margold dog i år. Jag vet inte av vad. Men om jag hade stött på honom igen så hade jag sagt: ”Du minns inte mig. Men jag var uppe på ditt kontor en gång i juli 1980, tillsammans med Dan. Vad hände med honom?”

Och jag misstänker att han hade svarat: ”Vem är Dan?”