Carola Hansson om Selma Lagerlöf - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Carola Hansson: Selma Lagerlöf hjälpte mig att återfinna de magiska ögonblicken

Foto: Pontus Lundahl/TT

Under lördagen Carola Hansson stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2018, ”för ett författarskap som skapar en diktvärld där dröm slår över i verklighet, där verklighet slår över i dröm.” Nu publicerar DN Kultur hennes tacktal.

”Mårbacka är Ordet som för Selma Lagerlöf var av begynnelsen − namnet på en liten värmlandsgård under höga träd.” Så börjar Hjalmar Gullberg sitt inträdestal över Selma Lagerlöf vid Svenska Akademiens högtidliga sammankomst den tjugonde december 1940. Det är en lysande inledning. Inte bara för att den framhåller Mårbackas betydelse för Selma Lagerlöf, utan också för att den antyder något om hennes förhållande till språket: till själva Ordet. 

Selma Lagerlöf kom in i mitt liv när jag var tretton år. Ända sedan jag var mycket liten hade min mamma varje kväll läst högt för min syster och mig. Ett av de värsta straff hon kunde utmäta var att dra in den stunden − och när jag så småningom började läsa själv upplevde jag det som ett lika förfärligt straff att plötsligt stå där utan en bok. Just det inträffade en lördagskväll när jag var tretton. Då jag klagade min nöd för min mamma letade hon en stund i de hyllor för vuxenböcker vi barn annars var förbjudna att botanisera i själva, så lyste hon upp, pekade på en hel rad bruna skinnband och sade att de där kanske var något! Jag tog ut det första av de tolv banden, stängde in mig på mitt rum, öppnade boken om Gösta Berling − och var förlorad. 

Tidigare − då min mamma alltjämt läste högt för min syster och mig − hade jag alltid fascinerats av passager i berättelserna som lyfte fram och synliggjorde det hisnande steget från verkligheten in i fantasins värld: med andra ord själva de gränsöverskridande ögonblicken.

Särskilt starkt minns jag vissa scener ur ”Mary Poppins”. Som den då Mary under sin lediga dag går för att träffa sin vän tändsticksmannen Bert som just denna söndag målat en vacker park på en av Londons trottoarer och som − vid Marys förtjusta utrop: Du store tid! − strax tar hennes hand och − Paff! − så går de rakt in i tavlan där de sedan tillbringar söndagen med att vandra över vackra gräsmattor, äta syltkakor och åka karusell. Detta tills parken stänger och de tvingas ut ur den − med andra ord ut ur den tavla som man förstår kommer att försvinna i nästa regnskur. 

Om jag, när jag lyssnat till den här episoden, känt en ilning av glädje var gång Mary och Bert gått in i bilden så hade jag känt mig lika underlig till mods var gång de lämnat den. Ändå, eller kanske just därför, hade jag alltid älskat båda ögonblicken och när jag efter att ha lämnat barnböckernas värld tvingats konstatera att mirakler av detta slag var ganska sällsynta i ungdomsböckerna, hade jag kommit att sakna dem − och att nu, som trettonåring, i Selma Lagerlöfs berättelser återfinna just sådana hisnande, gränsöverskridande ögonblick gjorde mig fullkomligt yr av lycka. 

Jag läste de tolv banden som i trans, febrigt och med bultande hjärta. Det här var något jag kände igen och samtidigt något alldeles nytt. Först och främst var det rösten. Ja, plötsligt fann jag själva högläsningssituationen på det underbaraste vis återupprättad − nu än mer magisk eftersom den röst jag lyssnade till fanns inne i själva texten. Selma Lagerlöf tog vid där min mamma en gång slutat − men då inte bara som röst. Nej, samtidigt som hon med sin berättarnärvaro i texten åter synliggjorde det hisnande steget från verkligheten in i fantasins värld kom hon för mig att bli den förmedlande länken mellan en barndom jag var på väg att lämna och en vuxenvärld jag ännu bara anade konturerna av. 

Hon blev min ledsagerska från det välkända, trygga till en värld där sagans skimmer tycktes mig sväva likt tunna slöjmoln över det bottenlösaste, mest hotfulla mörker: en våldsam värld fylld av kärlek och hat, av godhet och ondska, av de mest skriande orättvisor, av svek och förlåtelse och, inte minst, av ständigt närvarande död. En värld där de gränsöverskridande ögonblicken sannerligen inte handlade om sådana lättsamheter som att gå in i en park för att äta syltkakor och åka karusell − utan en värld där själva existensen hela tiden stod på spel.

I romanen om dalböndernas utvandring till Palestina måste Ingmar Ingmarsson en natt bege sig till fots från Jerusalem till Jaffa för att varsko mrs Gordon om att hela den kristna kolonin är i fara och uppmana henne att omedelbart återvända hem. Under vandringen skadar han sig svårt och blir liggande halvdöd vid vägkanten − men infinner sig ändå hos mrs Gordon och förmår henne att genast påbörja återresan. På vägen tillbaka till Jerusalem finner mrs Gordon till sin förvåning Ingmar sittande vid vägkanten. ”Mrs Gordon såg helt häpen ut. Har ni inte varit i Jaffa i natt, Ingmar Ingmarsson? sade hon. Å, nej, sade han, inte har jag varit där annat än i drömmen.”

I romanen ”Herr Arnes penningar” lämnar fiskmånglaren Torarin på ett liknande sätt sin kropp i drömmen − men nu inte för att beträda de levandes värld utan de dödas. Torarin ligger och slumrar på lasset då hans häst går in genom grinden till Solberga prästgård. När Torarin inser att han befinner sig utanför huset där herr Arne och allt hans husfolk mördats en vecka tidigare vill han genast köra därifrån. Men då dyker den mördade Olof hästskötare upp och ber honom komma in: ”Herr Arne sitter och väntar på dig.” Och Torarin går in till de döda − men han gör det som levande: detta är alltjämt något som sker i drömmen. 

Bokrecension: ”Selma Lagerlöfs teatersonetter” 

I romanen ”Körkarlen” sker så till sist det slutgiltiga gränsöverskridandet: det mellan livet och döden. Den försupne och av alla föraktade David Holm dör i en blodstörtning på kyrkogården en nyårsnatt, just som klockan slår tolv. Det är som död, inte drömmande, han i körkarlens sällskap sedan tvingas uppsöka människor han under sin livstid åsamkat stor skada och som nu själva ligger för döden. Detta fortgår tills David Holm, då han en kväll förs till sitt eget hem, grips av medlidande med sin stackars hustru och en desperat önskan att ställa allt det gamla tillrätta. Han bönfaller körkarlen om att få återvända till livet och körkarlen gör honom till viljes, kastar kapuschongen över hjässan och befaller med hög, klingande röst: ”du fånge, träd åter in i ditt fängelse!” Och så sker, David Holm blir levande igen.

I Selma Lagerlöfs värld är i själva verket Ordet alltings begynnelse − och lag. Den som föraktar ordet hemfaller i hennes berättelser åt dess dom, men den som aktar på ordet finner lycka. Det gäller att akta nog på om orden är sanna eller falska − ett högst aktuellt budskap får man väl säga. 

Själv önskar jag att jag själv förstått lite mer av detta då jag som trettonåring kastade mig handlöst in i skildringarna av hennes gestalters öden och äventyr. Kanske skulle jag då ha återvänt från denna fantastiska, spännande och strängt moraliska värld med skärpt uppmärksamhet på just Ordets makt. 

Ja, kanske skulle jag ha förstått vikten av att vara vaksam på språkets förmåga att såväl öppna gränser som stänga dem − och kanske skulle jag på så vis inte ha behövt råka ut för det som senare skulle drabba mig: den ångestfulla upplevelsen av förstelning som just hade med språket att göra. Upplevelsen av stumhet, eller kanske hellre av att orden inte riktigt fungerade som förmedlare mellan inre verklighet och yttre: av att på ett lika subtilt som försåtligt vis ha blivit påtvingad ett språk som inte bottnade i mina egna, djupare erfarenheter. 

Stumhet är kanske inte vad som drabbar Selma Lagerlöfs gestalter. Däremot är de alla underkastade språkets makt och blir ständigt dess offer. Det kan handla om ett förfluget ord, en medveten förbannelse eller den egna oförmågan att lyssna till den sanna rösten i sitt inre − men deras räddning blir aldrig, som i mitt fall, att helt odramatiskt ge sig i kast med språket och börja skriva. Nej, det som räddar dem är alltid förknippat med stor dramatik och moraliskt storslagna val. Hos Selma Lagerlöf tvingas människorna, då de utsätts för Ordets makt, att gå i närkamp med sitt öde: med livet självt.

Och eftersom Ordet är heligt är det också en helig handling att predika det. Så vad kan då vara mer självklart än att inleda hela författarskapet med att prästen äntligen står i predikstolen. Men även om Gösta Berling i romanens början, genom att lyssna till Guds röst i sitt inre, förmår trollbinda församlingen, så skall det fortsättningsvis gå honom illa − och då inte bara genom hans egen vårdslöshet med orden, utan minst lika mycket genom andras. 

Scenrecension: ”Löwensköldska ringen” av Selma Lagerlöf på Uppsala stadsteater

Så tvingas Anna Stjärnhök avstå från sin kärlek till Gösta därför att hon gett sitt ord på att gifta sig med en annan. Marianne Sinclair överger Gösta men inser att hon i själva verket älskar honom och skriver, fylld av ånger, ett brev till honom som hon dock aldrig skickar iväg. Berätterskan läser det ”med en viss mystisk bävan, som om det bodde hemliga krafter i dem” − och läsaren förstår att de orden skulle ha skänkt såväl Marianne som Gösta kärleken åter. 

Ebba Dohna måste dö eftersom hennes mor lovat bort henne till Gösta Berling, medan Elisabeth Dohna i sin tur med hårda ord jagar Gösta ur huset då hon tycker sig sviken av honom, en handling hon ångrar djupt då hon får höra hur illa det gått honom. ”Och ytterst var skulden hennes” − så tänker hon. ”Hon hade med ett fördömelsens ord kastat ut honom på den onda vägen.” Men ånger och botgöring kan i Selma Lagerlöfs värld leda till försoning − och i slutet av romanen har både Elisabeth Donna och Gösta Berling sonat sina brott och kan förenas i kärlek.

Men lika illa som det är att vårdslösas med orden är det att vara ouppmärksam på dem. Det får dalbönderna i romanen Jerusalem erfara − ja, det som får dem att ta det ödesdigra steget och överge sina hem, sina närmaste och sina vänner för att bege sig som missionärer till Palestina är just en sådan brist på uppmärksamhet. Dalbönderna har en präst som är rätt usel på att förklara Guds ord. Men bönderna har nöjt sig med att det i alla fall låter vackert när prästen predikar och de har aldrig gett sig tid att reflektera närmare över ordens egentliga innebörd. De har litat till sin gamle präst, till sin självlärde skollärare och till förvissningen om att Vår Herre vid klockringnigen om kvällarna ”… svävade fram över socknen på en aftonsky, stor och väldig och god och utstrålande välsignelse över hela bygden.”

En vacker och tillitsfull inställning kan man tycka, men den gör människorna sårbara och till ett lätt byte för falska profeter. Så när Hellgum dyker upp med sin stränga och oförsonliga lära har många av dalbönderna ingenting att sätta emot: de förleds att ta hans ord för sanning och att följa honom till det Heliga landet − en katastrof för dem själva och deras närmaste, ja för hela socknen. Prästen är den förste som redan vid ett besök hos skolläraren många år innan Hellgum ens visat sig i hans socken inser vad som kommer att ske. 

Han gör det då han ser skollärarens dotter Gertrud leka i ett hörn och hör henne säga att hon förstört den vackra socken hon nyss byggt av stenar och glasbitar för att i stället bygga ett Jerusalem − ett sådant hon läst om i skolan. Detta får prästen att ”undra på hur Gud styr och vilka medel han använde för att genomdriva sin vilja.” Fast egentligen, det skall läsaren (om också inte prästen) snart bli varse, är väl inte detta så mycket att grubbla över. 

Nej, Gud är gärna mer handfast än subtil i sitt sätt att styra, och ser Han ingen annan utväg att få människor att begripa vad Han vill, väljer han helt enkelt att lägga sina ord i deras mun. Vilket förvisso, som i Gösta Berlings fall, kan fylla den utvalde med lycka − men som oftare gör dem utom sig av förskräckelse. Som då Ingmars hustru Barbro, i slutet av romanen, mot sin vilja erkänner att det barn hon fött verkligen är Ingmars strax förtvivlat måste fråga sig: ”Vad var det för makt som tvingat henne att tala…?” Barbro blir helt över sig given då hon erkänner − läsaren däremot, som vet att hon sagt sanningen, drar en lättnadens suck: med de orden kan ju lögnens förbannelse hävas och allt sluta just så lyckligt som Gud och människorna vill. 

Bokrecension: Selma Lagerlöfs ”Tal”

Äntligen, tänker läsaren − det kan ju vara nog frustrerande att bevittna den obetänksamhet med vilken Selma Lagerlöfs gestalter hanterar orden. Som när Jan i Skrolycka i romanen ”Kejsarn av Portugallien” sitter i vedboden och väntar på att hans hustru ska föda barn. Han är så arg, Jan, och något barn vill han då rakt inte veta av. Det kommer bara att ställa till besvär, muttrar han för sig själv. Ja, till sist går han så långt att han förbannar den gång han byggde sin stuga och gifte sig. 

Kokande av ilska utbrister han: ”om jag vetat då, att detta här skulle bli följden, så hade jag hellre sagt nej te alltsammans å bott kvar på stallkammaren i Falla i all min tid.” − ett yttrande som berätterskan kommenterar med att: ”Det var starka ord, detta, det kände han, men han hade ingen lust att ta dem tillbaka.” Å, att han skall vara så stursk och envis, tänker läsaren, som strax anar det värsta − och illa går det ju också, både för Jan själv och för hans Klara Fina Gulleborg, den dotter han kommer att älska bortom allt förstånd. 

Men om man som läsare skakar på huvudet åt Jans ilskna protest mot sitt öde blir man desto nöjdare av den djupa respekt för orden som vi möter i inledningen till kortromanen Tösen från Stormyrtorpet. Den fattiga Helga från Stormyrtorpet har stämt en gift man till tinget. Hon anklagar honom för att vara far till hennes illegitima barn. Han är rik, hon utblottad och behöver hans understöd för sin och barnets överlevnad. Mannen, barnafadern, har emellertid kommit till tinget enkom för att svära sig fri. Men att begå mened är för Helga det värsta brott en människa kan begå: det betyder att förlora sin själ och dra över såg evig förbannelse − så i samma stund han lägger fingrarna på bibeln rusar Helga fram och sliter den ur hans händer. 

På domarens fråga om hon blivit från vettet svarar hon: ”Jag vill lägga ner rättegången. Han är far till barnet. Men jag tycker om honom ännu. Jag vill inte, att han ska svära falskt.” − och i detta ögonblick förändras allt. Domarens stora, grova ansikte blir vackert, ett skimmer sprider sig över nämndemännens anleten och vi som läsare blir inte bara lyckliga − vi kan också känna oss trygga med att allt, hur svår tillvaron nu än kommer att bli för Helga, till sist ändå skall gå henne väl i händer.

Ja, Helga från Stormyrtorpet vet att handskas med orden. Men hur är det egentligen med Charlotte Löwensköld, Thea Sundler, Anna Svärd och Karl-Artur Ekenstedt som denna sommar dansar fram på Västanåteatern i Sunne? Hyser de vederbörlig respekt för språket och Ordets makt? Nej, naturligtvis inte. Det som sätter igång denna romansvits virvel av förvecklingar och missförstånd, av olyckliga beslut, katastrofer och lyckosamma tilldragelser är just förflugna ord, uttalade av obetänksamhet, i raseri − eller rentav inte uttalade alls utan endast existerande som önskningar. 

Charlotte är lyckligt förlovad med Karl-Artur då hon kastar ur sig: ”Det säger jag dig, Karl-Artur, att nog tycker jag om dig, men friar Schagerström så tar jag honom.” Alla som hör det brister i skratt. Charlotte själv blir däremot bestört över det som ”råkat halka över hennes läppar” och det blir läsaren också. Den ondsinta Thea Sundler i sin tur behöver bara önska olycka över Charlotte för att den skall inträffa och då Karl-Artur rusar ifrån Charlotte gör han det efter att i vredesmod ha slängt ur sig att han minsann, i stället för med henne, tänker gifta sig med den första kvinna som kommer i hans väg. 

Naturligtvis straffas både Charlotte och Karl-Artur. Men inte bara de − även Anna Svärd, som ju är den Karl-Artur möter därute på vägen, kommer genom dessa olycksaliga ord att få utstå mycket lidande. Gång på gång skall Karl-Artur svika henne. Men Anna är stark och det är hon som får sista ordet. Ja, fantastiskt och symptomatiskt nog slutar romansviten med en helt avgörande replik − en replik bestående av ord som aldrig uttalas och som ingen, inte ens Anna själv, vet vilka de egentligen är. Karl-Artur är på väg tillbaka till henne. Hon vet vad han kommer att fråga − men skall hon ta emot honom? ”Nu var det någon, som gick förbi fönstret. Var det han? Ja, det var han. Och nu kom han in i förstugan. Nu tog han i dörrlåset. Vad skulle hon svara?” 

Läs mer: Så skrev en rasande Selma Lagerlöf om Kulturmännens förakt 

Årets Selma Lagerlöf-pristagare

Carola Hansson belönas med Selma Lagerlöfs Litteraturpris 2018 för sitt författarskap. Priset delas ut lördagen den 11 augusti i Frykensalen, Sunne bibliotek.

Carola Hansson, född 1942, debuterade 1983 med Det drömda barnet och har sedan dess publicerat ytterligare tio romaner, bland dem genombrottsromanen Andrej (1994) och Den älskvärde (2000). Senast utkom Masja (2015).

 

Motiveringen lyder:

”För ett författarskap som skapar en diktvärld där dröm slår över i verklighet, där verklighet slår över i dröm. Diktvärldens villkor heter förlust, exil; dess motor är det sökande som skapar mening just genom att söka mening.”

Selma Lagerlöfs Litteraturpris delas ut av en stiftelse med samma namn. Den har sitt säte i Sunne och bildades 1983 av Sunne kommun, dåvarande Hotell Selma Lagerlöf och Fryksdalens Sparbank.

 

Bland tidigare pristagare återfinns Lars Norén, Sara Stridsberg, Lotta Lotass, Klas Östergren, Barbro Lindgren, Birgitta Stenberg, SAgneta Pleijel och Torgny Lindgren 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.