Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 08:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/christina-kullberg-maryse-condes-romaner-har-gjort-en-svindlande-resa-i-varlden/

Böcker

Christina Kullberg: Maryse Condés romaner har gjort en svindlande resa i världen

Maryse Condé
Maryse Condé Foto: Tommy Svensson

Den nionde december tar författaren Maryse Condé emot Den nya akademiens litteraturpris i Stockholm. Litteraturforskaren Christina Kullberg skriver om hur ett världslitterärt författarskap fick ett oväntat genomslag i Sverige.

Rätta artikel

Maryse Condé, som föddes på den karibiska ön Guadeloupe 1937, fick sitt genombrott med ett antikolonialt afrikanskt epos, ”Segu” 1984. Jag vet inte vad som motiverade översättningen av ”Segu. Murar av lera” till svenska 1989. Kanske kom den hit via Norge där den översattes redan 1986. Hur som helst var Sverige inte redo för Maryse Condé åtminstone att döma av dagskritiken, som inte gav romanen en enda recension. Tystnaden höll i sig i nästan tjugo år. Så till slut, 2007, kom hennes svenska genombrott när Leopard förlag gav ut ”Färden genom mangroven” från 1989. Sedan dess har ”Segu” tryckts i en ny upplaga och ytterligare fyra böcker, en barnbok och några kortare texter för tidskrifter har översatts. I stora drag har det kritiska mottagandet varit positivt: Condé beskrivs som en stor berättare vars prosa berör läsarna på djupet, åtminstone att döma av en snabb genomgång av kritikernas utlåtanden.

Det är alltid svindlande när man börjar fundera på vilken litteratur som når fram till en publik och vilken som inte gör det. Naturligtvis finns det mönster som forskare benat ut: den litteratur som sprids över världen har redan översatts till franska eller engelska och har nästan uteslutande tilldelats priser i världens västerländska metropoler. Men allt som oftast krackelerar de här systemen, när man tittar på särskilda fall.

Maryse Condé är ett sådant exempel. Hennes romaner tillhör utan tvekan världslitteraturen. För det första är hon som författare minst sagt kosmopolitisk. Hon har levt i Karibien, Afrika, Europa och USA, och har varit verksam som professor på strategiskt viktiga platser (Berkeley, Harvard, Columbia, Paris) och det har med all säkerhet bidragit till att hon översatts till flera olika språk och mottagits väl runtom i världen, vilket är den andra orsaken till att hennes verk tillhör det världslitterära fältet. Den tredje orsaken finner vi i själva romanerna. Inte helt olikt Condés eget liv, har huvudpersonerna i hennes romaner ofta dubbla identiteter och de dras in i händelseförlopp som spänner över hela världen. En del forskare menar att berättardrivet är typiskt för en viss typ av världslitteratur: romanernas geografiska omfång är knutet till ett högt berättartempo där händelser snarare än atmosfär och psykologi står i centrum.

Men det är inte på grund av stora aktörer i det världslitterära fältets centrum som hennes verk till slut fann läsare i Sverige. Inte heller är det någon av hennes mer världslitterära texter som gjorde att hon togs emot här. I stället var det Condés mest lokala roman som talade till en läsare som råkade vara översättare. Helena Böhme, som översatt ”Färden genom mangroven”, berättar via e-post att hon upptäckte boken på en kurs i franskspråkig litteratur, presenterade den för Leopard som förstod värdet hos hela författarskapet. Men hur kommer det sig att just den här romanen slog an hos den svenska publiken 2007? Visst, i dag är Sverige mer mångfaldigt, mer medvetet om kolonialhistorien (även om vi fortfarande vet lite om vår egen, men det är en annan diskussion), än 1989. Leopard, grundat av Henning Mankell och Dan Israel som vid sidan av politik och essäistik riktar in sig på utomeuropeiska litteraturer, är ett bättre forum för att synliggöra ett författarskap som Condés. Översättningen kanske är bättre och kritikerna öppnare för andra röster.

Succén är ändå lite märklig med tanke på att ”Färden genom mangroven” är den mest komplexa och minst världslitterära av Condés romaner. Den utspelar sig i den lilla fiktiva byn Rivière-au-Sel på Guadeloupe. En illa omtyckt främling som slagit sig ner i byn hittas död i mangroveträsket och ingen kan förklara hur han omkommit. Nyfikna bybor kommer till vakan. Men i stället för att enligt karibisk sed berätta om den döde börjar församlingen tala om sig själva, deras relation till byn, till den döde, till deras egna liv.

Med rösterna vävs en bild fram, av ett litet instängt samhälle. Alla vill därifrån men ingen lyckas lämna denna plats. Alla är ensamma, oförmögna till kärlek. Det är alltså ingen positiv bild av Guadeloupe som framträder, men samtidigt pulserar hopp och liv mellan raderna. Medan personerna är alienerade i förhållande till sig själva och varandra bär naturen och landskapet på den förträngda kolonialhistorien. Genom sin anknytning till platsen kan de ändå förlika sig med det förflutna och vända sig mot det karibiska havet och öppna sig mot världen. Byborna lyckas med hjälp av en främlings intrång artikulera sin egen historia och utifrån denna öppnas möjligheten att ingå i större sammanhang. 

”Färden genom mangroven” är alltså djupt förankrad i Guadeloupe, i dess historia och natur, och verkar tillhöra den typen av litteratur som inte lånar sig för översättning och mottagande på andra platser. Man säger ofta att just kulturskillnader är det som är svårast att översätta och det som förhindrar en litteratur från att resa. Men då glömmer man att i Karibien är det lokala alltid globalt på grund av den långa kolonialhistorien befolkad av förslavade människor från Afrika, ättlingar till den i dag utplånade ursprungsbefolkningen, européer, människor från Indien, Kina och Mellanöstern som kom efter slaveriet upphörde.

Dessutom visar bokens mottagande i Sverige att just förankringen på en plats ibland kan ta universella uttryck. Sättet på vilket Condé skriver in personernas öden i geografin och naturen skapar en värld som gör att den som aldrig satt sin fot på en ö i Karibien kan relatera till livet i den lilla byn. Som om en detalj kan öppna världar. Så blev det alltså här: de själsligt stukade människorna i Rivière-au-sel öppnade porten till Condés författarskap för en svensk publik och i det extremt lokala framträder en författare som är allt annat än regional. 

Hur anknyter då det lokala till hennes mer typiskt världslitterära texter? Alla Condés texter bygger på en enastående berättarteknik – hon gillar helt enkelt att hitta på historier. Den största skillnaden mellan ”Färden” och de flesta av hennes andra romaner är att i dessa tar händelseförloppen överhanden. I stället för att sjunka ner i en miljös atmosfär möts läsaren av ett rasande tempo. Men också denna berättarteknik är i grund och botten ett sätt att problematisera människans relation till sin omgivning. Alltså återkommer samma tematik som utmärker den lokala romanen i hennes världsomspännande texter. Personerna i Rivière-au-sel är främmande inför deras egen plats som en följd av att de inte kan formulera en historia och inte vågar öppna sig utåt.

I andra romaner, där händelserna följer på varandra i snabb takt och spänner över en rad platser, blir det blir svårt att knyta personerna till något fast. Det bärande i författarskapet är själva rotlösheten, känslan av att inte höra hemma, vilket har personlig såväl som ideologisk klangbotten hos Maryse Condé. Som den yngsta dottern i en svart borgerlig familj i Point-à-Pitre, Guadeloupes huvudstad, genomsyrad av fransk kultur, växte hon upp vid sidan om den karibiska kulturen. När hon sedan kom till Paris som student på 50-talet upptäckte hon att hon inte hörde dit heller eftersom hon var svart. Inte heller i Afrika hörde hon hemma. Hon lyckades aldrig integrera sig varken i Guinea, Ghana eller Senegal utan förblev främmande.

På samma sätt är hennes romanfigurer lite vid sidan av, ofta på grund av ett brutalt trauma orsakat av maktmissbruk som gör att de har svårt att anknyta till sin omgivning. Det kan vara ett barn som är frukten av en våldtäkt som i ” Desirada” och i ”Moi, Tituba sorcière... noire de Salem” (Jag, häxan Tituba... svart kvinna från Salem), eller mer groteskt som i ” Célanire” där huvudpersonen mirakulöst räddas efter att ha fått sin hals uppskuren som spädbarn (i svensk översättning av Kristina Ekelund, 2016). 

Känslan av alienering, sökandet efter identitet och historia är vanliga teman i (fransk) postkolonial litteratur. Det som gör Condé unik är avsaknaden av dels sentimentalitet och den lätta ironi med vilken hon framställer sakernas smärtsamma tillstånd, dels från lösningar på utanförskapet. I stället för att framställa offer låter hon personerna förbli främmande genom berättelserna. Det är sällan läsaren verkligen får lära känna hennes hjältar och hjältinnor på djupet. Célanire är till exempel berättelsens centrum men vi får aldrig se världen genom hennes ögon. Likaså Marie-Noëlle i ”Desirada”, vars öde läsaren följer men som efter tre hundra sidor fyllda av förflyttningar över hela världen, förblir märkligt ogripbar.

Romanfigurerna lever i den valda eller den påtvingade förflyttningens olidliga lätthet, men den flyktighet genom vilken de framstår kan också läsas i termer av en protest mot tolkning som om de bär på ett särskilt frihetsetos.

Bokrecension: Maryse Condés ”Célanire” är en fängslande saga om sex och hämnd

Under flera år har jag hört ryktas att Maryse Condé har slutat skriva. Gång på gång har ryktet visat sig vara falskt. Trots att hon på grund av sjukdom inte längre kan hålla i en penna hittar hon andra vägar till berättandet. Hennes senaste roman ”Le fabuleux et triste destin d’Ivan et d’Ivana” (Ivans och Ivanas sagolika och sorgliga öde, 2017) är dikterad och transkriberad. Bunden till sin stol vägrar hon låta sig begränsas av sin sjukdom utan fortsätter att förflytta sig genom skrivandet. Lika fri och lätt avståndstagande som alltid skriver hon in människor från periferin i världen. Och hon tar aldrig ifrån dem rätten att inte låta sig fångas.

Bokrecension: Om kolonialismens övergrepp i ”Desirada”