Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Christine Falkenland om sin nya bok: ”Jag var nere och geggade i mörkret”

Hennes böcker har ofta kretsat runt tro och begär. I ”Själasörjaren” har en sträng präst en relation med en psykiskt skör kvinna. ”Jag var nere och geggade i mörkret”, säger författaren Christine Falkenland till Boklördags Judith Kiros. 

I Christine Falkenlands nya roman ”Själasörjaren” har tron, som så ofta i hennes böcker, en central plats. Den dogmatiske prästen Erland träffar den gamla skolkamraten Claudia och i deras möte uppstår någonting oväntat och riskfyllt. Boken kretsar kring motsatspar som begär och avsky, kropp och själ, smuts och renlighet.  

– Jag har funderat mycket på det där med motsatser. Häromdagen kom jag att tänka på att motsatser faktiskt inte behöver vara motsägelser. Tänk på det inre och det yttre, till exempel. 

Hon pekar på sig själv. 

– Vad gäller min egen person har jag ofta upplevt att människor tycker att jag är motsägelsefull. Bekanta eller släktingar läser mina texter och säger: ”jag kan inte få ihop dig med dina böcker”. 

Bokrecension: Christine Falkenland – ”Sphinx”

Hon ler, slår ut med händerna och faller demonstrativt tillbaka i soffan där vi sitter i en hotellobby i Göteborg. Hon har ofta blivit missförstådd, berättar hon, på grund av sitt utseende. 

– När jag var ung uppfattades jag väl lite som en ”dum blondin”. Efter en uppläsning skrev en tidning: ”Christine Falkenland förförde publiken med röda läppar och svarta dikter”. Då kände jag att min person kom i vägen för mina texter. 

Ändå vägrade hon förändra eller begränsa sig själv för att bli bemött annorlunda. 

– No way! säger hon med eftertryck. Bryr jag mig om vad någon snubbe säger eller tänker? Jag vill inte tillmäta det något värde. 

Bokens Erland och Claudia är mer än bara ett motsatspar: båda har sidor som Christine Falkenland identifierar sig med. Till och med Erland, beväpnad med en Bibel och en välanvänd tungskrapa, kan hon känna igen sig i. 

– Ja, det bor väl en liten prästgubbe i mig, säger hon och sätter sig med benen brett isär som för att imitera Erlands kroppsspråk. 

– Han tog sådan plats. Plötsligt började han bara prata! Jag blev rätt irriterad först, men sedan gick jag in i honom, som en skådespelare. Man måste kunna ta av sig själv för att gestalta en roll även om man inte identifierar sig med rollen. Jag kan se mig själv i både Erland och Claudia. Hos Erland känner jag igen en viss hårdhet, och att vara dömande i det religiösa. Som jag inte varit mot andra, utan mot mig själv som ung. Hos Claudia känner jag igen brottningen med själva tron, dragningen till både det mörka och det ljusa.

Jag har utmanat min tro med den här boken, jag har varit nere och geggat i mörkret.

Christine Falkenland debuterade 1991 med diktsamlingen ”Illusio” och har sedan dess varit oerhört produktiv; hennes mörka, suggestiva kammarspel har både gett henne en lojal läsarskara och flera litterära utmärkelser. Hon rör sig ledigt mellan poesi och prosa, men språket känner man alltid igen: ibland arkaiskt, många gånger präglat av bibliska uttryck.

– Jag upptäckte Gunnar Ekelöf i femman och då var det klippt. Jag minns att jag läste att han brukade sitta på taket i sin ungdom och läsa i solnedgången och då gjorde jag samma sak. Satt på taket och skrev dikt.

Hon kommer inte från ett religiöst hem, men drogs tidigt till kristendomen. Ett tidigt minne är en svartvit film där en präst gav nattvarden och sedan bestämde hon sig för att göra samma sak, ensam, i sovrummet. I ”Själasörjaren” finns ett lyrisk, ömt parti om Claudias relation till sin son som är en parafras på Höga visan. 

– Jag har aldrig känt så starkt för något jag skrivit som för det avsnittet. Kanske är det inte det bästa, det kan jag inte bedöma, men det ligger mig närmast hjärtat. Jag har verkligen läst hela Bibeln, utom några partier som jag tyckte blev för tjötiga.

Hennes egen tro, förklarar Christine Falkenland, har varit kämpande. 

– Jag har utmanat min tro med den här boken, jag har varit nere och geggat i mörkret. Grubblat över huruvida Gud är nyckfull eller om det finns en ond makt.

Boken sätter frågor om tro och tillit i fokus: det är ömsom sårigt, ömsom sårbart och genomgående akut. Framför allt för Claudia, som kämpar med psykisk ohälsa, är tron vacklande och komplicerad, men livsviktig. 

– Jag har tänkt mycket på att överlämna sig till tron. Att, trots att man inte förstår allt, ändå känna förtröstan. Död, förlust, åldrandet – bara en sådan sak! Åldrandet. Men det är som Petrus sade till Jesus när folk lämnade honom, ”Herre, till vem skulle vi gå?” Till vem skulle jag gå? 

För henne är andligheten inte en isolerad företeelse; den verkar genom och är grundad i kroppen. Genom att sätta en ibland svikande, sviktande kropp i förgrunden belyser hon själen och psyket; kropp och själ blir då inte ett enkelt motsatspar, utan hänger, precis som Claudia och Erland, ihop. För den som är bekant med Falkenlands böcker är det ingenting nytt, men hon menar att kroppen har blivit ännu viktigare på senare år.

– Jag har börjat dansa frigörande dans. Det är precis lika flummigt som det låter. Men jag får så fruktansvärt många idéer när jag gör det. När jag jobbade med ”Själasörjaren” var det språkliga problem som bara löste sig under dansen, jag fick rusa iväg och anteckna. Ju mer tillgång jag får till kroppen, desto mer tillgång tycks jag få till språket. 

De senaste fyra åren har Christine Falkenland varit kursansvarig för skrivarlinjen på Sörängens folkhögskola. Det ändrade hennes arbete med den här boken. 

– Jag läste inte igenom mina första utkast. Jag ville inte ge den där stränga lärarinnan chansen att i förtid hacka på berättelsen. Jag har över huvud taget en ganska stark självbevarelsedrift: jag försöker rädda texten från mig själv. När jag skriver tänker jag alltid ”det här får ingen jävel läsa!” Annars skulle jag aldrig våga skriva som jag gör. 

Tänkte du så när du skrev ”Själasörjaren” också? 

 – Ja, absolut. Inför vissa partier tänkte jag: Ska pappa läsa det här? Men nu har han gjort det och han överlevde ju.

Christine Falkenland

Född 1967, uppvuxen i Bohuslän och på en gård Dalsland.

Debuterade 1991 med ”Illusio” och har sedan gett ut flera diktsamlingar och romaner. För ”Öde” (2003) fick både Svenska Dagbladets litteraturpris och Sveriges Radios romanpris.

Aktuell med romanen ”Själasörjaren”  (Wahlström & Widstrand) som kommer den 15 mars. 

På frågan om hon läst "Själasörjaren" igen när den kom från tryckeriet säger hon: ”När man har skrivit färdigt en bok sätter man sig inte direkt framför brasan och tänker ’Nu ska jag njuta av min bok, det där var inte så dumt!’”

 

Så pausar Christine Falkenland från skrivandet

Dansar. ”Då låter man hjärnan vila medan kroppen talar och sjunger.”

Tittar på TV med sonen. ”Vi brukar se animerade serier tillsammans, ’South Park’ är väldigt vilsamt. Att skratta är bra.”

Lyssna på hård dansmusik. ”Riktigt ösig, monoton musik rensar huvudet.” 

Opera. ”Det är så uppfyllande att man inte kan tänka på någonting annat.”

Flyta i bassängen. ”Jag är väldigt bra på att flyta, jag kan flyta i timmar. Då glömmer jag allt.”