Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Därför biter inte förnuftet på människans känsloliv

Christer Sturmark ”Upplysning i det 21:a århundradet” Fri Tanke förlag.
Christer Sturmark ”Upplysning i det 21:a århundradet” Fri Tanke förlag.

Många människor tror det de vill tro, hur motbevisade de än blir. Som ateist måste man där­emot vara smart. Man måste kunna förklara sig. Aase Berg läser Christer Sturmark och slipar sina ­argument mot allsköns hokuspokus.

Kommer ni ihåg Uri Geller? Den kattliknande mannen med mjukt infantil röst som på 70-talet böjde skedar i teve, och som till och med lyckades manipulera seriösa forskare.

I sommar har dokumentären ”The honest liar” legat på SVT Play. Filmen handlar om trollkonstnären och utbrytarkungen James ”the Amazing” Randi, gigant inom sitt fält, den störste efter Houdini. Randi ägnar år åt att pulvrisera Geller i ett skyttegravskrig mellan dolt och öppet lurendrejeri.

Randi hävdar vetenskaplighet. Allt trollkonster och trick går att förklara.

Geller är undflyende och karismatisk, och påstår att utövandet av psykokinesi och telepati är på riktigt.

Okej, det kanske är ett slag under bältet att jämföra Gellers charlataneri med mer välformulerad religiositet. Men att Geller åter lyckas resa sig i glänsande grandiositet efter att Randi dragit brallorna av honom och karriären enligt all logik borde vara över – det säger nånting om kraften i alla former av tro.

Många människor tror det de vill tro. Skitsamma hur motbevisade de blir.

Som ateist måste man däremot vara smart. Man måste kunna förklara sig.

Den troende kan vara hur korkad som helst – det finns en respekt för tron, oavsett om den är grumlig eller skarp. Man kan etikettera sig som kristen och komma undan med det enbart för att förmedla per undertext: jag är en god människa med finkänsliga känslor och dessutom lite poetisk som bejakar tillvarons mysterium.

För att slipa mina motargument läser jag Christer Sturmarks tegelstensbok ”Upplysning i det 21:a århundradet” som kom ut i våras, en vidareutveckling av hans ”Tro och vetande 2.0” från 2006. Den är ett bra komplement till filmen om James Randi.

Boken är en grundkurs i sekulär humanism. Det är inte samma sak som ateism – den sekulära humanisten ser världen i sin helhet som ”naturlig snarare än övernaturlig”. Ateisten tar enbart ställning i en sakfråga: den om guds existens.

Som absolut motpol till formuleringskravet på ateisten, hittar vi new age-utövaren, en av Sturmarks dissningsfavoriter. Att studera new age genom förnuftets lins slipar även förmågan att iaktta och argumentera mot mer avancerad form av religion. Inom new age går det faktiskt inte att vara smart. Jag vet. Jag har testat.

I min ungdom hamnade jag i diverse flum, det var innan jag började plugga och skaffa bildning. I tjugoårsåldern sökte jag till exempel jobb som spåkärring, av pragmatiskt ekonomiska skäl. Ett skumt finskt företag med betaltelefonnummer i en dunkel lägenhet i halvslummen runt Södra station. Jag fick ett A4 med instruktioner och en kortlek. Typ: Hjärter 2 = du kommer snart att möta kärlek. Fetbluff, såklart.

Men jag är ambitiös och gillar inte slöseri med tid, satte mig in i konsten att spå ”på riktigt”. Startade eget. Skaffade tarotkortlek, läste högar med böcker, gick till och med en kurs i nån livmoderliknande plyschkällare där jag tog fram min inre fågel. Klart man förr eller senare ser en inre fågel, om man självsuggererar tillräckligt länge. Det kunde ha gått käpprätt åt helvete.

New age kan verka fantasifullt men är i själva verket ytterst begränsat.

Språket i new age-praktiken är ofta hämtat från poeternas avskrädeshög av oanvändbart banala metaforer.

Den torftiga gestaltningsförmågan återfinns även hos mer traditionella religiösa utövare – prästpredikningar till exempel, de är rena pinan, påminner ofta om skitkass amatörpoesi. Och, som Sturmark skriver: ”Vissa kristna, som Mormoner och Jehovas Vittnen, målar upp en påfallande fantasilös bild av den plats de längtar till. När det blir som mest torftigt brukar deras himmel likna en Ikeakatalog eller en djurpark”.

Jag kom inte vidare med new age av det enkla skäl att jag ville uppnå precision och nyansering, och jag gillade bara svåra, grymma tankegångar om verklighetens opålitliga kyla. James Redfield gick bort, gud bevare mig för Dalai Lama – jag föredrog Carlos Castanedas skildringar av en iskall verklighet där varje medvetande är oändligt ensamt. Motsatsen till det de flesta new age-anhängare söker, nämligen bekräftelse och helhet. Som Sturmark skriver apropå den jungianska synkronicitetstanken – idén om meningsfulla sammanträffanden – som övertagits av new age:

”Varför är det då så populärt att tro på synkronicitet? Kanske för att det sätter det egna jaget i centrum. Man blir viktig: ’Detta kan inte vara en slump, universum måste ha en mening med att just jag upplever just detta nu.’ Universums magiska krafter samspelar just för mig.”

New age är en oerhört narcissistisk praktik. Religion fyller en liknande funktion. Det finns ett öga att spegla sig i. Även om det är ett tomt öga.

När jag var barn – innan dokusåpor uppfanns – hade jag en efterhängsen fantasi om att vara konstant filmad. Dygnet runt. Det var inte enbart obehagligt. Narcissism är fullkomligt naturligt – men den bör hanteras och bearbetas i en viss utvecklingsfas under barndomen. Den har inte i det vuxna samhället att göra. Där är den livsfarlig.

Min spåkonst var inte övernaturlig, den handlade om psykologi. Jag avlyssnade klienten, använde tarotkorten som trigger för blixtsnabb bedömning av själva personens vilja och beteende, och drog konsekvenserna av detta. I dag kan jag knappast förneka att jag slirade på sanningen – att antyda att man kan förutse framtiden när man egentligen bara har psykologisk röntgenblick och sysslar med hemsnickrad terapi, det är faktiskt inte okej. Nå, skitsamma. Ingen dog. Alla blev glada. Entreprenörsanda, ni vet. Jag sökte faktiskt Starta Eget-bidrag, och hade en schyst månadslön.

Jag var så att säga en spåkonstens jesuit. Ett sånt där smartass som hårklyver och dribblar med filosofi i stället för att säga rakt ut vad som gäller: ”Hjälp! Jag vill inte vara Ämsam!”

Gud är ett psykiskt behov hos folk som saknar inre föräldrar. Tidig symbios hindrar senare fasklamranden. Tillit föder tillit. Spädbarnet behöver ingen gud.

Sturmarks upplysningsprojekt är till stor hjälp, men det funkar inte som enda strategi i bekämpandet av vidskepelse, eftersom förnuftet inte kan nå djupet av den mänskliga ensamhetsrädslan. Beteenden och kanske till och med överlevnadsgener som har levt i årtusenden, hur ska rationella argument kunna mota bort dem?

Som ett led i Darwins tanke att miljö behöver tid att anpassa arvet, så släpar känslolivet efter vetenskapen och förnuftet, både på ett individuellt och på ett evolutionärt plan. Reptilhjärnans primitiva utlevelse. Förnuftet biter inte på de irrationella delarna av psyket. Detet måste överlistas på annat vis.

Det finns tillfällen när jag kan bli rädd för det okända. Då är risken överhängande att spökena kommer rasslande, hur lite jag än tror på dem i normala fall. Och vem vet, det kan uppstå lägen när jag är så krossat skräckslagen att till och med gud slinker in i min tankevärld. Vidskepligheten ligger inte långt från galenskapen. Synkroniciteten är närbesläktad med den paranoida psykosen. Vem som helst kan bli psykiskt sjuk.

Psykoanalysen skulle kunna utgöra en felande länk mellan förnuft och ofrivillig vidskepelse.

Efter Dan Josefssons bok ”Mannen som slutade ljuga” tror förstås gemene man att psykoanalytiker är ett gäng galningar som hittar på perversa barndomsminnen i efterskott, men min uppfattning om psykoanalys är den motsatta – mer djuplodande och samtidigt objektiva metoder har jag sällan stött på. Inget positivt tänkande-pjosk där inte. Inga egopeppiga affirmationer.

Sturmark beskriver argument som brukar användas från flummarhåll mot vetenskapligt resonerande personer:

”Ni är inskränkta och inte öppna. Ni är så förnuftsstyrda, inte alls lika vidsynta som oss andra. Ni är inskränkta, kyliga och mer stängda, mindre känslosamma och mindre intuitiva.”

Sturmarks svar: ”Det finns förstås inget samband mellan att vara förnuftig och att vara kylig, inskränkt eller mindre känslosam. Det är snarare så att den som har en genomtänkt grund att stå på, löper mindre risk att falla offer för manipulation eller lurendrejeri. Då är det mer riskfritt att bejaka sina känslor.”

Detta är även nyckeln till psykoanalysen.

Religion är i bästa fall en neuros, i värs­ta fall en psykos, och gudsbehov botas bäst med en kombination av vetenskapligt tänkande och psykologi.

Psykoanalysens jobb är att genom krass kunskap föra människor närmare verkligheten: den existentiella ensamheten har inget hjärta.

Desillusionering gör ont. För alla utom Uri Geller. I dag är han inte längre skedböjare. Numera säljer han kristaller på nätet. Jag tar för givet att hans business blomstrar.