Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Därför blir du hög på böcker

Har du någon gång känt dig berusad av att läsa? Blir du deppig när en bra bok tar slut? DN:s Andreas Nordström har talat med forskarna som undersöker processerna i hjärnan när vi förlorar oss i litteraturens värld.

Löpare får alltid något drömskt i blicken när de pratar om runners high, det endorfinpåslag som ett riktigt hårt träningspass kan medföra. Endorfiner är en form av naturliga opiater som kemiskt sett påminner om morfin. Det är helt enkelt kroppens eget hemkokta knark och det har en förmåga att döva känslor av smärta hos en utmattad löpare.

Enligt den brittiske antropologen och evolutionspsykologen Robin Dunbar vid universitetet i Oxford i England kan ett fenomen som liknar runners high inträffa när vi läser en bok som berör oss på djupet. Han menar till och med att det finns fog för att prata om readers high – alltså ett läsrus.

– Ända sedan Aristoteles la fram sina teorier om katarsis har vi diskuterat tragedins psykologi, men vi har inte vetat något om hur detta har tagit sig uttryck i hjärnan. Vi kan visa att endorfinsystemet, som är en del av hjärnans smärtcentrum, aktiveras när vi engageras emotionellt av en berättelse, säger Robin Dunbar angående en studie som han ansvarat för och som publicerades i Royal Society Open Science nu i onsdags.

I studien undersöktes försöksdeltagarnas reaktioner när de såg en sorglig film. Men Robin Dunbar betonar att resultaten kan appliceras på berättande i alla former.

– Det som gjorde mig intresserad av just tragedin är det faktum att vi hela tiden återvänder till tragiska historier, vilket kan tyckas lite märkligt. Varför väljer vi att plåga oss? Varför går vi på teatern och ser ”Kung Lear”, om och om igen? Sannolikt är det endorfinkicken som är lockelsen. Det handlar alltså om ett ljuvt lidande, säger Robin Dunbar och förklarar att endorfinpåslag kan skapa ett psykologiskt beroende och därmed en form av abstinensbesvär.

– Jag skulle kunna tänka mig att det är därför somliga beskriver en känsla av tomhet när de läst ut en riktigt bra bok eller sett sista avsnittet av en engagerande tv-serie.

Att en tragisk historia kan drabba oss med en direkt plågsam kraft är inte så konstigt. Enligt Robin Dunbar sorterar nämligen hjärnan psykologisk smärta och fysisk smärta i samma postfack.

– När vi rörs till tårar av en gripande bok så processas svårmodet i hjärnans smärtcentrum, samma område som hanterar verklig smärta.

I medicinsk mening var alltså Karin Boye mer träffsäker än hon kanske anade när hon diktade att det gör ont när knoppar brister.

När vi rörs till tårar av en gripande bok så processas svårmodet i hjärnans smärtcentrum, samma område som hanterar verklig smärta.

Foto: Zoonar GmbH / AlamySkärningspunkten mellan neurovetenskap och litteratur är ett relativt nytt forskningsområde. De första neurolitterära experimenten genomfördes för bara några år sedan. Men forskningen pekar tydligt mot att läsning både påverkar och förändrar hjärnan. Vissa effekter är så förunderliga att det påminner om magi.

I en studie som genomfördes under ledning av hjärnforskaren Gregory Berns vid Emory university i Atlanta i USA fick studenter läsa Robert Harris historiska deckare ”Pompeji”. När deras hjärnor röntgades med så kallade fmri-kameror noterades ökad aktivitet i områden som behandlar språkförmåga.

Mer anmärkningsvärt är att studien pekar mot att verkligt engagerande läsning trimmar vår förmåga att sätta oss in i andra människors situation. Försökspersonerna fick ökad aktivitet i det område som kontrollerar frivilliga muskelrörelser. Läsningen verkar alltså ge upphov till så kallad förkroppsligad kognition, ett fenomen där neuroner lurar medvetandet att tro att vi gör något som vi i själva verket inte gör. Bara genom att tänka på löpning så kan exempelvis nervceller som är verksamma vid verklig löpning aktiveras.

Gregory Berns säger till Emory universitys blogg att de neurala förändringarna indikerar att den som läser en fängslande bok förflyttas in i kroppen hos romanfigurerna.

– Vi vet redan att goda berättelser kan placera dig i någon annans skor, bildligt talat. Nu ser vi att någonting verkar hända även biologiskt.

Paul B Armstrong, professor i engelska vid Brown university i USA, som har skrivit boken ”How literature plays with the brain: the neuroscience of reading and art”, framhåller att vår inlevelse är paradoxal.

– När vi läser så tänker vi någon annans tankar, men vi tänker tankarna som om de vore våra egna. Det är en paradoxal upplevelse. Men det påminner om hur våra verkliga liv ser ut. Vi har en känsla av att vi delar världen med andra människor, men ingen annan känner till hur det är vara just du. Det här är något som exempelvis Proust och Virginia Woolf leker med. Litteratur leker med hjärnan.

Vi läsare är med andra ord högst delaktiga medskapare till de romaner vi förlorar oss i eftersom vi hela tiden bidrar med egna reflektioner och minnesbilder. Exempelvis tv-tittande är oftast en betydligt mer passiv syssla.

Martin Ingvar, professor och överläkare vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet, har forskat på läsning och analfabetism under många år. Han konstaterar att den mest betydelsefulla vinsten med läsning är att den stimulerar utvecklingen av abstrakt tänkande. Svårigheter med att tänka abstrakt är ett stort problem för världens 750 miljoner vuxna analfabeter.

– Din plats i ett modernt samhälle bygger på att du kan förstå hur samhället fungerar, hur du fungerar som individ i grupp och hur du genom att lösa ett problem också kan lösa ett annat. Allt detta är abstrakt tänkande. Vi vet att den ekonomiska utvecklingen inte tar fart i ett land förrän 40 procent av kvinnorna är mycket läskunniga, säger Martin Ingvar och påpekar att läskunnighet i princip är grunden till att världen har gått från en medellivslängd på 35 till 75 år.

Litteratur har emellertid långt ifrån en självklar ställning i många människors liv i Sverige. Bland unga sjunker läsningen kraftigt. I kampen om vår uppmärksamhet och tid har boken också i någon mån börjat konkurrera med sig själv i och med ljudbokens landvinningar. Man kan diskutera hur detta kraftigt ökade intresse ska bokföras när vi pratar om litteratur.

Martin Ingvar, som personligen avskyr ljudböcker, menar att det finns väsentliga skillnader mellan läsning och lyssning.

– När du lyssnar på någon som läser en bok för dig så måste du leva i den personens takt. Tappar du koncentrationen så går händelserna förbi. När du läser kan du hålla din egen kognitiva takt. Underhållningsvärdet kan självklart vara detsamma, frågan är emellertid om du har samma konceptutvecklingspotential. Jag har inte sett några studier på detta, men jag kan tänka mig att den som läser själv kommer betydligt djupare i texten.

Att den tryckta boken har lyckats överleva under alla dessa år är fascinerande. Läsning är för all del laddat med kulturell status, vilket förstås har potentialen att kittla hjärnans belöningscentrum. Men det är också tidsödande och rätt krångligt.

Foto: Stanford universityFoto: Stanford university

Jag tror att det är väldigt njutbart för oss att få skapa egna universum.

Natalie Philips är biträdande lektor i engelska vid Michigan State university i USA och har genomfört flera neurolitterära studier. Just nu arbetar hon på sin andra bok ”Literary neuroscience and the aesthetics of the brain”. Hon säger att en betydande anledning till att vi trots allt fortsätter att läsa är att alla individer skapar olika föreställningsvärldar i mötet med litteratur.

– Jag tror att det är väldigt njutbart för oss att få skapa egna universum, säger Natalie Philips som menar att det också finns en stark lockelse i att få närkontakt med romanfigurernas känslor.

– Jag skulle vilja studera inte bara vad vi upplever i det ögonblick vi läser, utan också vad vi tar med oss från en roman. Jag samtalade med en kvinna under en flygresa. Hon sa att hon inte kunde återge någonting av handlingen i ”Dödssynden”. Men hon älskade Atticus Finch. Jag tror ofta att det är människorna och känslorna som vi minns, snarare än handlingen.

Avslutningsvis kan man fråga sig om det finns någon anledning för författare att studera neurovetenskap. Finns det så att säga en kod som kan knäckas och som sedan ger tillgång till våra medvetanden? Paul B Armstrong är tveksam.

– Skrivande är en intuitiv process, precis som läsning. Det inträffar på ett privat och individuellt plan. Så nej, det är inget som kan frammanas med hjälp av vetenskap.

Illustration i text: Alamy

Läsa tyst något nytt.

I sin nyutkomna bok ”Hjärna, gener och jävlar anama” påminner Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, om att tyst läsning är något närmast helt nytt för mänskligheten ur ett historiskt perspektiv. Han beskriver hur teologen Augustinus blev som förtrollad när han under slutet av 300-talet såg biskopen Ambrosius sitta och läsa tyst för sig själv i Milano.

”När han läste löpte hans ögon över sidorna och hans tanke sökte innebörden, medan hans röst och tunga vilade”, skrev Augustinus förundrad i sin självbiografi ”Bekännelser”.

Dessförinnan hade det pyttiga fåtal som kunde läsa tagit sig igenom texter genom att uttala orden högt för sig själva, gärna med teatralisk röst. Ambrosius kallas av somliga för det tysta läsandets fader.