Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Del 2 i serien ”Kärlek & uppror”: Kusin Bette förkroppsligar revolutionen

Honoré de Balzacs romaner skildrar i princip det franska samhället från revolution till revolution.
Honoré de Balzacs romaner skildrar i princip det franska samhället från revolution till revolution. Foto: Sitna Wirsén

I dag, på Frankrikes nationaldag, besöker Malin Ullgren Paris 1846, strax innan den andra revolutionen. Den modernitet som skildras i Honoré de Balzacs ”Kusin Bette” är ett mäktigt kaos i en föränderlig värld.

Giljotinen har något distinkt över sig.

Den franska revolutionens mest emblematiska ting framkallar en känsla av absolut skillnad, av en historia som förändrades exakt när de skarpslipade bladen föll fort och precist. Kroppar och huvuden skildes åt – nu var det revolution på gång och Frankrike ett nytt land.

Men trots giljotinens otvetydiga effektivitet och symbolkraft, hade den en hel del fördröjd verkan.

Årtiondena efter 1789 innebär serier av kontrarevolutioner och kontringar mot kontrarevolutionerna; kejsardömen, restaurationer och nya republiker.

Den stora segraren under det långa nittonde århundradet är borgerskapet – oavsett statsskick. De må vara inget mer än uppsvällda säljare, men mäktiga blir de, särskilt från och med Julimonarkin (1830–1848).

Efter 500 sidor med Honoré de Balzac (1799–1850) och ”Kusin Bette” (1846) är det lätt att smittas av Balzacs napoleonska nostalgi, av hans äckel inför denna nya kommersbaserade ekonomi, som inte har kungar värda sin krona eller någon gudsfruktan att få själen både fylld och tuktad av.

Balzacs systematisering av sina romaner, ”Den mänskliga komedin”, skildrar i princip det franska samhället från revolution till revolution, 1789–1848. ”Kusin Bette” hör till de parisiska sedeskildringarna.

Hur lever människorna i denna intensivt föränderliga värld? Hur styr historien sina människor? Kan, till exempel, en störtad kejsare och ett förändrat statsskick ha erotiska konsekvenser?

Romanens prövade Adeline Hulot, gift med baron Hector Hulot, har en tanke om den saken:

”Madame Hulot spårade sin Hectors första otroheter tillbaka till den slutgiltiga upplösningen av kejsardömet.”

För trots bokens titel, trots fattiga kusin Bettes magnifika hat och hämndlystnad mot sina betitlade släktingar, är baron Hulots fixeringar vid den ena kvinnan efter den andra ett energiskt centrum i romanen. Hans begär styr händelseförloppet till sista sidan.

Baronen som enskild libertin är förstås viktig för berättelsen. Än mer intresserad är Balzac av att undersöka kollektivet, människorna som grupper på en plats, under en tid. Så förbinds Hulots erotiska liv med utvecklingen i Frankrike efter Napoleons fall.

Man kan säga att madame Hulots känsla bekräftas i litteraturhistorikern Fredric Jamesons analys av hur sexuella fixeringar och statsskick hänger samman i ”Kusin Bette”. Jameson skriver om baronen att han är ”själva prototypen för ett sinne märkt av det förflutna, som släpar efter i den förändrade historiska verkligheten, oförmögen att förstå de nya livsomständigheterna omkring honom, nämligen att militären sedan kejsardömets storhetstid har ersatts av en ny civil administration (ur essän ”La cousine Bette and allegorical realism” 1971).

Inte så att Honoré de Balzac har gjort Bette det minsta sympatisk. Han bara varnar för nästa revolution.

I Paris, hela seklets huvudstad, kan dygden bara förlora mot osedligheten och en soldat utan ett land att erövra får rikta sin energi mot kvinnor – vars uppmärksamhet han naturligtvis försöker fånga med hjälp av sin gamla uniform.

Varje tid har sina konservativa och vissa av dem är lättare att fördra än andra. Som Balzac, till exempel, vars vantrivsel i den tid han föddes till yttrade sig i ett lysande berättande, uppslukande historier och klarsynta studier av det mänskliga.

”Kusin Bette” skriver han alltså bara två år innan den andra revolutionen och republiken tar vid 1848. Fortfarande har aristokratin det sociala och det kulturella kapitalet – men de har inte längre den självklara ekonomiska och allt mindre den administrativa och politiska makten. De tillhör, lite oväntat, det kapitalistiska systemets relativa förlorare.

Den modernitet som skildras i ”Kusin Bette” är ett mäktigt kaos. De överdådigt inredda salongerna styrs av kvinnor från rännstenen som gjort klassresor genom älskares donationer. Gamla krämare tilldelas Hederslegionen. Det finns inget som påminner om riktig kärlek – inte ens den fromma och tålmodiga Adeline, som dyrkar sin ständigt otrogne man, är riktigt sund. Balzac ser i hennes kärlek en blind fixering, en destruktiv idoldyrkan. Nog är den också klassbetingad och inte bara en fråga om hustruns lagstadgade underkastelse: hon är den vackra bondflickan från landet som den stilige officeren lyfte upp till Parisaristokratin.

För trots hans djupa beundran för aristokratin och hans tankar om att tukta massorna, har Honoré de Balzac länge haft en särskild plats i den marxistiska litteraturhistoriens hjärta – från Marx själv och framåt. Balzacs missnöje med kapitalismen som samhällsform och kritiken av bourgeoisien, förstås, men också därför att han ger arbetarklassen utrymme i sina romaner, för att han tillmäter klass avgörande betydelse för världens skeenden.

Balzac är inte förstelnad i sin dom över tiden.  Det nya borgerligt dominerade livet må sakna själ – men så intressanta de är, dessa våldsamma begär som ersatt själen. Författaren granskar dem i alla deras uttryck: i rivaliteten mellan kvinnor, i sexualiteten, i klasshatet och i arrivistens hets.

I ”Kusin Bette” är det dock svårt att inte uppfatta hur själva titelfiguren förkroppsligar en kommande revolution. Den stora inflyttningen från landsorten till storstaden väckte oro och skapade föreställningar om den knappt civiliserade arbetaren som en risk i den sociala ordningen.

När Balzac första gången i romanen beskriver Bettes utseende, får läsaren veta att hennes kraftiga ögonbryn växer samman över näsan.

Och när Honoré de Balzac låter en sådan liten del av Bette framträda, är det ingen småsak. Balzac älskar detaljer. Dessa buskiga bryn vittnar om att ogifta snörmakeriarbeterskan Bette är på gränsen till vilde.

Inuti familjen verkar ett kraftfullt hot mot livet så som de känner det. Än en gång har de styrande klasserna underskattat ressentimentet hos folket.

Inte så att Honoré de Balzac har gjort Bette det minsta sympatisk. Han bara varnar för nästa revolution.

Läs mer: Del 1 i serien om kärlek & uppror: Tolv timmar ur aktivistens tillvaro – Johan Svedjedal om den bortglömda 68-romanen ”Demonstrant!”