Kärlek & uppror, del 3: Aleksandra Kollontajs "Vasilisa Malygina" - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Del 3 i serien ”Kärlek & uppror”: Kollontajs revolution gällde också kärleken

Aleksandra Kollontaj talar om en icke-possessiv kärlek som bygger på flera varaktiga relationer, på ett generöst och kollektivt delande av omsorg.
Aleksandra Kollontaj talar om en icke-possessiv kärlek som bygger på flera varaktiga relationer, på ett generöst och kollektivt delande av omsorg. Illustration: Stina Wirsén

För Aleksandra Kollontaj var revolutionen inte bara en grundläggande ekonomisk omdaning, utan också en fråga om vilka människor vi skulle kunna vara tillsammans med varandra. I Boksommars serie Kärlek & uppror " läser Viola Bao Kollontajs "Vasilisa Malygina” från 1923.

”Förut hade Vasya varit oförmögen att förstå Grusha. Hur kunde hon älska en Vit? Men nu visste hon att hjärtat inte kunde vika sig för order.” Insikten slår den unga bolsjeviken Vasilisa, eller Vasya, i kortromanen ”Vasilisa Malygina” från 1923. Hon har just lämnat sin make och kamrat Vladimir. Gång på gång har han bedragit henne, gång på gång har hon förlåtit. När hon så återförenas med sin gamla väninna, hon som älskat en man som gått över till den politiska motståndarsidan, förstår hon att hjärtats böjelser må vara irrationella, men dess lidanden inte mindre verkliga och smärtsamma.

Romanen återfinns i ”Arbetsbiens kärlek” av Aleksandra Kollontaj, en samling på tre texter som skildrar olika experimenteranden med kärleksrelationer i det tidigsovjetiska samhället; Vasilisa själv väljer att skilja sig och bygga upp ett daghem för kollektiv barnuppfostran. Boken lästes flitigt på 60- och 70-talen av andra vågens feminister, som tog till sig hennes kritik av den traditionella monogamin och familjestrukturen. 

I och med fjolårets hundraårsjubileum av Oktoberrevolutionen har Aleksandra Kollontaj återigen uppmärksammats runtom i världen. Michael Hardt har skrivit om hennes kärleksteori, och i Sverige har Konstfack och Tensta konsthall organiserat workshops, föreläsningar och utställningar kring hennes teoretiska och skönlitterära texter. 

Men med jubileum löper de ursprungligt radikala idéerna alltid risken att kapas från sin kontext och reduceras till hippa kodord. Det syns i en del av Konstfacks arrangemang, som en ”hydrofeministisk” tolkning av hennes kärleksbegrepp där deltagarna uppmanas utmana de sociala relationerna genom att ”bli vatten”. Bortom dessa flummiga återupplivanden kan det därför vara värt att påminna om varför många feminister faktiskt återvänder till Kollontaj just i dag, i en tid då nedmonteringen av välfärden gjort att stora delar av det kvinnliga reproduktiva arbetet återigen flyttat in i hemmen. 

Ramverket till ”Vasylisa Malygina” finner vi i ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen” (1921). Kollontaj skriver där hur våra romantiska och sexuella relationer inte kan friställas från samhällets ekonomiska relationer, hur de förra tvärtom formas djupt av de senare. Äktenskapet och kärnfamiljen har exempelvis uppstått ur den könade arbetsdelningen mellan produktivt och reproduktivt arbete, förpassandet av kvinnan till hemmets sfär. Något som inte bara låser henne i ett ekonomiskt beroende av mannens lönearbete, utan också i social och känslomässig underordning. 

Enligt Kollontaj reproducerar våra relationer dessutom en kärlekslogik som utgår från privategendomen, inte minst i idén om att vi ”äger” den älskade och dennes känsloliv. Det gör inte bara våra relationer förtingligade. Det hindrar oss även från att etablera band till människor utanför familjen, i linje med Marx devis om att privategendomen ”gjort oss så dumma att vi bara kan tänka på något som vårt bara vi äger det”.

I romanen illustreras det med maken Vladimir, som gör karriär i Sovjetbyråkratin och blir en NEP-man, anammare av den nyrika livsstil som möjliggjordes efter privategendomens återinförande i Sovjet 1921. Han berusas av begäret till ägodelar, börjar även se på kvinnor som sådana och utnyttjar det maktövertag som uppstått till sin fördel – inte bara i relation till Vasilisa, utan även Nina, den älskarinna som Vasilisa till slut väljer att solidarisera sig med. 

I en samtid där jag dagligen närmast drunknar i sex- och kroppspositiviska budskap i mina flöden känns det som ett befriande andrum att läsa Kollontaj. I motsats till många av dagens feminister som gärna framhåller begärets frihet och förändrande kraft, insisterar Kollontaj på att vår sexualitet och våra känslor aldrig kan vara friställda från ägandeförhållanden.

Kollontajs idéer om kärlek är alltjämt brännande aktuella, eftersom de grundläggande ekonomiska frågor hon diskuterar ju kvarstår

Samtidigt tar hon sina karaktärers känsloliv – deras svartsjuka, hjärtesorg och kärlek – på fullt allvar, även när hon visar hur de är socialt betingade. För Kollontaj är kärlek alltid ”en djupt social känsla”, formad av ekonomi, politik, traditionella tankestrukturer. Men här finns ingen feministiskt domderande position i relation till Vasilisa och Nina, ingen politisk moralism.

Kollontajs idéer om kärlek är alltjämt brännande aktuella, eftersom de grundläggande ekonomiska frågor hon diskuterar ju kvarstår. Kvinnor får ännu betydligt lägre lön för lika arbete. En reaktionär familjepolitik i många västländer med skenande dagisavgifter, nedskärningar i äldreomsorg och assistansersättning tvingar åter in kvinnor i traditionella omsorgsroller och ekonomiskt beroende.

Hur hade det kunnat vara annorlunda? För Kollontaj kan vi inte uppnå frihet i varken kärlek eller sexliv innan vi utplånat den ekonomiska ojämlikhet som strukturerar vårt samhälle och de relationer vi försöker skapa i det.

Hon talar om en revolutionär, röd kärlek bortom privategendomen. En kärlek som snarare än att possessivt rikta in sig på en individ bygger på flera varaktiga relationer, på ett generöst och kollektivt delande av omsorg. Det är en radikal fantasi om revolutionen inte bara som en grundläggande ekonomisk omdaning, utan också en dröm om vilka människor vi skulle kunna vara och bli tillsammans med varandra. Bortom ägandet och underordningen. 

Som folkkommissarie i den första sovjetiska regeringen såg Kollontaj det som sitt ansvar att lösgöra kvinnor från familjestrukturens tvång. Hon införde bland annat gratis daghem och mödracentraler, socialförsäkring, rätt till skilsmässa och abort – flera reformer av vilka Sovjet var först i världen med. Och i det nya samhället skulle vi även kunna omskapa kärlekens former, skulle ett nytt sätt att älska uppstå. 

För som den italienska marxisten Silvia Federici skrivit: ”Bara genom att kalla det som är arbete för arbete kan vi återupptäcka vad kärlek är”.

Del 1 i serien om kärlek & uppror: Tolv timmar ur aktivistens tillvaro – Johan Svedjedal om den bortglömda 68-romanen ”Demonstrant!” 

Del 2 i serien om kärlek & uppror: Malin Ullgren tar Honoré de Balzacs ”Kusin Bette” i handen